MALUNGS KYRKA

Anläggningen består av en kyrkogård i två delar samt en kyrka. Inom anläggningen finns också ett bårhus.

Kyrkogården består av en äldre och en yngre del. Den äldre delen är förenad med nuvarande kyrkotomt och anlagd kring kyrkan. Ursprungligen omgärdades kyrkotomten, med kyrkogård söder om kyrkan, av en stenmur med stigluckor. Kyrkogården utvidgades mot söder under andra hälften av 1700-talet, efter att prästgården flyttats. Den utvidgades även norrut, efter att kyrkotomtens mur och stigluckorna rivits 1883. Gamla kyrkogårdens nuvarande gränser utgörs i norr av prästgårdens tomt, i väster av älven, i öster av Kyrkvägen och i söder av en vik. Ingångarna som markeras av stenstolpar och grindar ligger i öster, längs med Kyrkvägen, de har tillkommit 1902. I övrigt saknar den östra gränsen mot Kyrkvägen inhägnad sedan kyrkbalkarna rivits 1883. Gravkvarteren består av större gräsytor med trädplanteringar och enstaka häckar. Kvarteren indelas av några grusalléer. Gravvårdarna är anlagda i rader och vända mot kyrkan.

Den yngre och största kyrkogården är anlagd nordost om kyrkan, på andra sidan Kyrkvägen och delvis mitt emot prästgården. Den tillkom på 1920-talet och har därefter utvidgats i etapper. Den inhägnas av höga häckar och har ingångar i väster, längs med Kyrkvägen samt infart i söder, där bårhus och uthus förlagts.

Malung var länge en anhalt för pilgrimer som färdades längs Västerdalälven, till Nidaros i Norge. Det är möjligt att kyrkan har haft en föregångare i form av en träkyrka på platsen eller i en närliggande by, men troligast är att nuvarande byggnad är den ursprungliga. Kyrkans äldsta del byggdes av sandsten, troligen redan på 1200-talet eller i början av 1300-talet. Kyrkobyggnaden bestod då endast av de två mellersta travéerna i nuvarande mittskeppet, vilka var ovälvda, samt av en liten sakristia uppförd i vinkel med norra långsidan. På 1490-talet inled-des en utvidgning av kyrkan mot väster (Ahlberg). Alla travéerna försågs samtidigt med valv och väggmålningar medan ingången på södra sidan tillbyggdes med vapenhus.

För mer historik se kyrkan samt bifogad PDF-fil.

Mycket tidigt utbruten ur Mora, omkring 1815 inrättat Tyngsjö kapellag men 1922 åter upplöst. Kyrkan ligger naturskönt på ett näs, intill Västerdalälven.

Den murade kyrkan har korsformad plan med ett tresidigt avslutat korparti i öster, ett västtorn av långhusets bredd i väster och en sakristia i vinkeln mellan den norra och östra korsarmen. Kyrkans äldsta delar långhusets två mellersta traveér återstår sannolikt väsentliga delar från 1200-talet eller omkring 1300. Kyrkan utvidgades i väster under sent 1400-tal eller omkring 1500 samt välvdes. Vid en senare byggnadsetapp - möjligen under 1500-talet - påbyggdes långhusets västra förlängning med ett torn. Under 1700 talet erhöll kyrkan i stort sett sitt nuvarande utseende. Korsarmarna tillbyggdes 1732 37 under ledning av byggmästare Anders Romberg (ett då befintligt vapenhus i söder raserades). Under 1750-talet tillkom så det tresidiga korpartiet och en ny sakristia. Den nuvarande sakristian uppfördes dock i samband med en genomgripande restaurering 1958-59, efter förslag av arkitekt Cyrillus Johansson.

Exteriören är putsad. Långhus och korsarmar har branta, valmade sadeltak med spåntäckning. Den befintliga tornhuven, med rund ansvällning och liten lanternin tillkom 1820, under ledning av byggmästare Lindjo Eric Halfvardsson från Vallerås. Kyrkans interiör är vitputsad. Den medeltida kärnkyrkan har stjärnvalv, medan korsarmar och korparti har flacka, kupade valv. Vid restaureringen på 1950-talet borttogs flera av det sena 1800-talets förändringar i avsikt att återge byggnadens något av dess äldre karaktär. Ny bänkinredning anskaffades och predikstolen från 1685, som 1884 målats vit, återfick sin äldre polykromi.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.