Stavby kyrka

Stavby kyrka är till storlek, form och historia representativ för många små socknar i Upplands landsbygd. Den är en liten salkyrka i gråsten som påbörjades vid mitten av 1200-talet. Efter kanske hundra år gjordes en förlängning av långhuset, antagligen för att bygga ett västtorn som emellertid aldrig fullbordades. Under 1400-talet slogs höga ribbvalv i tegel över hela kyrkan, som senare dekorerades med kalkmålningar. Därtill byggdes vapenhus och stigluckor med tidstypisk blinderingsdekor i tegel. Under 1700-tal eller tidigt 1800-tal förstorades alla fönster och nya togs upp. 1929 återupptäcktes och frilades en stor inmurad runsten i södra fasaden.
I dag fångas blicken av det branta taket, där vindflöjlarna och spåntäckningen har en stark 1600-talsprägel. De framträdande vindskivorna och vapenhusets dörr, samt fasadputsen i gult och vitt, har närmast 1700-talskaraktär.

Kyrkorummets tre äldsta valv är korta och höga med platta ribbor. Det är här kalkmålningarna återfinns. "Tornrummet" är däremot omslaget i nyare tid med ett vitkalkat klostervalv. Triumfbågen är framträdande, så att den utgör en tydlig gräns mellan långhus och kor. Sakristian har ett ursprungligt vitkalkat tunnvalv, medan vapenhuset har ett plant tak av laserade bräder.
Kalkmålningar gjordes på valv och väggar under 1490-talet. Trots fönsterupptagning och andra skador är de väl bevarade i tre av valven. Målningarna är typiska för Albert Målares verkstad, både till motiv och manér. Förebilder hämtades ur den tyska träsnittsboken De fattigas bibel, Biblia pauperum.
Tre medfarna föremål från medeltiden är särskilt värdefulla. Äldst är antagligen den enkla dopfunten, som troligen höggs på 1200-talet. Den är gjord av den grågröna och rosa Vattholmamarmorn, och skaftet pryds av ett knutmönster. Stensorten användes under 1300- och 1400-talen flitigt vid domkyrkobygget i Uppsala. I en nisch på korsidan av triumfbågens södra del står en stor kvinnlig helgonbild i trä från 1400-talets slut. Dock saknas attributen, och det mesta av bemålningen har fallit av. På andra sidan av triumfbågen finns mot långhuset en mindre skulptur i ek av aposteln Johannes, som kan var från 1300- eller 1400-tal.
I sakristian finns en mycket ålderdomlig nisch i västra väggen. Rummet har ett fönster med smidda haspar, samt en plåtklädd dörr med smitt lås - allt troligen från 1700-talets andra hälft. Detsamma gäller vapenhusets ytterdörr, som därtill har en sevärd marmorering.
Predikstolen från 1748 är i sen barock, s k Prechtstil. Senare under 1700-talet framställdes altarringen i rokoko, och en typiskt klassicistisk inramning av korfönstret tillverkades. Bänkarna och den hästskoformade läktaren är till stora delar hantverksprodukter från tiden 1750-1850. Orgelfasaden från 1838 är i välbevarad empirestil.
1920-talets kyrkokonst och restaureringsfilosofi ses i det enkelt utformade korfönstret, i de påtagligt förändrade medeltida korstolarna men också i ombyggnaden av de gamla bänkarna, i ommålningen av inredningen, och i moderniseringen av orgeln med bevarad fasad. Korets mönsterlagda kalksten kan också vara från detta skede.
Kyrkvinden har ett särskilt högt och troligen unikt värde, eftersom där fortfarande finns 1300-talets takstolar, med tydliga lämningar efter det tunnvalv i trä som föregick tegelvalven.