Älvkvarn

Huvudliggare:
"Älfkvarn fr. Ullånger sn. L 0,44m. B 0,35 m. Tjocklek omkr. 0,15 m. Funnen af gifvaren å hans hemman nr 1 i Viksäter. Den låg under en fururot i en stenbunden backe midt i en åker. Jorden å fyndstället är ler blandad och ligger ungefär 2 à 300 fot från sjö. Af gråsten. Med rundade ytor och kanter. På ena sidan en cylindrisk fördjupning, 6 cm. i diameter och 6 cm djup; å motsatta sidan gent emot en fördjupad ring, omkr. 9 cm. i diam. Stenen är för öfrigt, såsom det tycks, omarbetad. Den groplika fördjupningen har i bottnen en låg tapplik förhöjning och är alltså borrad med rörformigt borr-redskap. G. af hemmansegaren Erik Hamberg i Viksäter, Ullånger ss. 57,502. Ankom 24/8 1888."

Bilaga:
"En del af en handqvarnsten funnen af hemmansegaren Erik Hamberg i Wiksätter Ullångers socken, å sitt hemman No 1, den låg under en fururote i en stenbunden backe midt i åkern. Jorden der den fans är ler blandat jord och fyndstället ligger ungefär 2 à 300 fot från sjö. den är skänkt af honom till Museet. (Lika qvarnstenar är funnen i Nora socken i en ljungbacke, der det har funnits många fornsaker tillhöranden den sednare jernåldern)."

Ur N. E. Hammarstedt, Svensk forntro och folksed i ord och bild, Häfte I, Stockholm 1920, s. 5f:
"Älvkvarnar kallar allmogen i några av Sveriges mellersta landskap (Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke) dels små i stenblock, stenhällar eller bärg fordom av människor utholkade eller ock av naturen bildade (även i detta fall dock oftast av människohand senare bearbetade) gropformiga fördjupningar, i vilka offer, framförallt av osaltat fett men även av mässings-knappnålar och mindre mynt bragts eller bringas åt älvorna, dels ock de lösa stenar i sin helhet, i vilka dylika håligheter förekomma. De av människohand utförda groparna likna dylika å gravar från sten- och bronsåldern och å hällristningar från sistnämnda kulturskede. Offringen skedde vid soluppgången eller solnedgången, hälst på torsdag. Från ett och annat håll förmäles, att man även offrat små dockor förfärdiga av klutar från den sjukes kläder (Hyltén-Cavallius, Wärend och Wirdarne, d. 1, 1864, s. 144 ff.).

Då även några av Sveriges mellanlandskap och särskilt Uppland, inom vars sydvästra del denna forntro i särdeles hög grad bibehållit sig, genom senare års undersökningar visat sig äga hällristningar från bronsåldern med skeppsbilder och gropar, låter det tänka sig, att den med dylika förbundna kulten där råkat fortleva, ehuru den på andra håll av vårt land, varest samma slags fornlämningar dock rikligare förekomma, sen länge försvunnit. Insmörjningen med fett förklarar i så fall, huru dylika gropar kunnat anbringas även på vertikala stenytor, såsom stundom är fallet i megalitiska gravar. En och annan gång ha offerhällar av här ifrågavarande slag senare blivit använda till runstenar. Vid Foksta i Hagby socken i Uppland finnes t.ex. en dylik sten. Den har inemot tjugu gropar. I början av 1700-talet smordes ännu dessa gropar med fett. Visserligen befanns runstenen då liggande, men den måste dessförinnan ha varit rest, och här föreligger således ett exempel på fortfarande använda offergropar å vertikal stenyta. Liksom även av andra skäl kommer man på grund av älvkvarnarna till den slutsatsen, att med älvor, alfer, ursprungligen avsetts de dödas väsen, och att älvkulten är en till naturkult urartad ankult, ungefär på samma sätt som deras offerstenar från grifthällar med konstgjorda urgröpningar småningom ersatts av stenar med naturdanade fördjupningar."