ERIKSBERGS GAMLA KYRKA

Eriksbergs gamla kyrka anses vara en av Västergötlands bäst bevarade och intressantaste medeltidskyrkor. Enligt dendrokronologisk datering bör denna till mursträckningen helt intakta romanska absidkyrka ha varit färdig i slutet av 1153. Den medeltida takstolen är bevarad. Inga exakta dateringar finns på sakristian och de två vapenhusen, men sakristian är tunnvälvd och tillkommen före 1600-talets slut, det södra timrade vapenhuset förmodligen under 1600-talets första hälft och det murade västra vapenhuset sannolikt på 1740-talet. Kyrkan övergavs trots ett gott skick 1885 när en ny stor kyrka stod klar. Eftersom uppvärmningen och återkommande fuktproblem kom att bli problematiska i den nya kyrkan användes den gamla åter vintertid redan från 1920-talet och sedan 1978 som församlingskyrka året runt. I Västergötland har annars sällan de medeltida kyrkorna bevarats när nya byggts. Endast omkring ett halvdussin församlingar har kunnat bruka både sina äldre och yngre kyrkor samtidigt under 1900-talet. Kyrkan har ett absidfönster med så kallad himlatrappa, vilket inom Skara stift även Östra Gerum och Marka har. Romanska målningar finns bevarade. Endast 34 kyrkor (uppgift från 1993) i Skara gamla stift har kvar kända bevarade fragment av utsmyckningar från cirka 1150-1520. Ett förgyllt relikskrin av koppar på ekstomme med formen av en kyrka, Eriksbergsskrinet, från omkring 1175 skall enligt den gamla västgötalagens biskopslängd ha skänkts till kyrkan av Skaras biskop Bengt den gode (biskop 1150-90). En likadan gåva förärades kyrkan i grannsocknen Jäla (Eriksbergs skrin förvaras nu på Statens Historiska Museum, Jälas på Västergötlands museum). De är ensamma i sitt slag från 1100-talet och räknas till några av Sveriges märkligaste konstskatter. Skrinet försåldes från Eriksberg på 1870-talet. En annan raritet är den åldriga predikstolen daterad 1574.
Romansk normal planform var rektangulärt långhus och smalare, lägre och rakt avslutat kor men somliga hade också en halvrund absid i öster. Absidkyrkorna förekom i större koncentration på Falbygden, Vadsbo- och Skara-Varaslätterna, men finns också spridda i norra Sjuhäradsbygden. Ytterligare sju västgötska kyrkor med denna romanska plantyp som uppförts före 1200-talets mitt finns bevarade, daterade enligt samma metod. Absidmotivet anses företräda en rikare och mer specifik arkitektonisk form och kopplas till en profan eller sakral makthavare. Kyrkor med denna plan försågs tidigt med måleri av internationell klass och Eriksbergs kyrka har landskapets mest fullständiga målningssvit av romansk karaktär. Mer om den senare. Flera indikationer finns på att någon märkvärdig person står bakom kyrkans existens. Enligt traditionen skall någon i Erik den heliges (kung cirka 1156-1160) släkt vara kyrkans byggherre och ha uppfört den såsom en gårdskyrka, vilket stormän gjorde vid tiden. Eriks far hette Jedvard Bonde och Eriks son Knut Eriksson, (kung 1167-1195/96). En bjälke i långhusets takstol bär årtalet 1123 vilket har föranlett teorier om att kyrkan har uppförts kring 1123 av Eriks far. Men eftersom dateringen har arabiska siffror som inte användes då, måste dessa siffror ha kommit dit långt senare. Erik Jedvardson företog ett korståg till Finland sannolikt på 1150-talet och han var kung av Västergötland 1158. Men han mördades 1159 eller -60 i Uppsala och betraktades därefter som ett helgon. Beaktar man dateringen av kyrkan till 1153, förefaller det rimligt att Erik med sitt kristna patos initierade kyrkan, som kanske blev klar i sin äldsta form under hans levnad eller nödd att färdigställas av sonen Knut efter hans död. Om årsringsdateringen inte stämmer kan Knut ha byggt kyrkan till sin faders ära efter hans död. Han bör rimligtvis vara den som beställde kalkmålningarna på väggar och tak, eftersom de högst sannolikt är tillkomna under hans nästan 30 år som regent, då ett förskönande av kyrkorummet förmodligen var på sin plats. De flesta källorna är eniga om att Knut Eriksson gjorde något slags insats för kyrkan men inte vad och när. Såväl 1170 och -80 som -90 anges som möjliga årtal. 1930 firades kyrkans 750-årsjubileum på Mikaelidagen den 29 september, grundat på att kyrkan enligt samtidens forskning och tradition menade att kyrkan hade tagits i bruk kring Mikaelitiden år 1180 efter Knut Erikssons bidrag till kyrkans utformning. En teori hävdar dock att det var Birger Jarl som såg till att kyrkan fick målningarna kring 1200-talets mitt för att hålla kulten kring Erik den Helige vid liv. Detta kan emellertid snarare avse den övermålning av de ursprungliga målningarna med en kalvariegrupp som skedde då.
Kyrkan är hög och rank i proportionerna med smalare och lägre kor. Absiden är hög och nästan lika bred som koret, ett släktskap med den romanska stilen i Danmark och Skåne. Det skulle kunna tyda på inflytande från domkyrkobygget i Lund. Somliga menar att biskop Ödgrim i Skara, som var med vid invigningen av högaltaret i Lundadomen 1145/46, införde den danska byggnadsstilen i Västergötland och att Eriksbergs kyrka uppfördes strax efter hans Lundabesök. Långhuset har ektakstol av kryssad typ, vanlig i Västergötlands medeltida kyrkor. Forsby kyrka (utanför Skövde) invigdes 1135 och har likadan takstol. Längst i väster finns tre metrarna av en avvikande furutakstol med snedsträvor, så kallad romansk takstol. Detta är en influens från den skånska kyrkostilen och den takstolstypen blev sedan vanligast. Förekomsten av denna och sidoportarnas placering ovanligt långt österut har setts som bevis för att långhuset i Eriksberg har förlängts senare, men detta motsägs av en murverksdokumentation från 1989. Snarare skulle det kunna tyda på att en västläktare för kyrkans patronus funnits redan från början. Västportar sägs just ha varit till för denne och hans sällskap. Koret har tunnvalv och kryssad takstol i ekvirke. Triumfbågen har utvidgats mellan olika bemålningstillfällen av tunnvalvet. Sakristian har också tunnvalv och kryssad takstol men är byggd senare än koret. Till skillnad mot långhustakstolens kryssträvor, som har tapp med skarp avsättning mot sparrarna, är korets strävor koniskt avtäljda mot sparrarnas hål. Alf Bråthens dendrokronologiska undersökning fastställer långhusets norra remstycke till fällning vintern 1152-53. Remstycken lades då enligt honom utan föregående långvarig torkning, till skillnad från virke till inventarier, och därmed kan 1153 gälla som året för kyrkans färdigställande i nuvarande form.
Murverksdokumentationen 1989 fann att långhuset var sällsynt långt från början och hade syd- och norrport mitt för varandra ovanligt långt österut samt västport. Hos danska kyrkor visar detta på att en storman stått bakom bygget. Han skulle från en upphöjd plats i långhusets västra del kunna bevista mässan. Västportalen var huvudsakligen avsedd för denne kyrkans patronus, beskyddare. Kyrkans utformning styrker alltså att kyrkan var den Erikska ättens privatkyrka eller dess patronatskyrka nära ättens storgods, Gate. Biskop Bengt den gode skänkte två klockor, relikskrinet nämnt ovan samt två böcker till kyrkan, vilket också verifierar dess särställning. Biskopen lär dessutom ha varit släkt med Erik den helige. Klockorna finns inte kvar idag (enligt traditionen ska de ha sänkts i en mosse för att undkomma dankarnas härjningar). Himlatrappan med tio steg från altaret till absidfönstret tyder också på ett ovanligt förflutet och i det ursprungliga sandstensaltarets disk finns en stor relikgömma.
Målningsresterna är spridda i hela kyrkan utom på västväggen och tyder på en synnerligen hög kvalitet. Konturteckningarna, sinopian, utfördes med tunn pensel och rödbrun färg på våt, mycket fint glättad puts och ingick i kemisk förening med putsen när den torkade och kvarstår därför än idag. Få färgspår kvarstår dock. Reliefmärken efter glorior och dräktdetaljer finns, liksom de typiskt romanska palmettbårderna. Målningarna är från högromansk tid i övervägande bysantinskinspirerad internationell stil från cirka 1125-75, besläktad med skånskt och själländskt måleri. Viola Hernfjäll, specialist på medeltida kyrkmåleri, daterar utifrån stiljämförelserna målningarna till 1170-talets början. Relikskrinets datering, 1175, kan anses styrka detta om men ser det som en gåva i samband med en invigningsceremoni efter bemålandet. Hernfjäll menar också att utsmyckningen kan ha tillkommit genom förmedling av benediktinmunkar. De hade vid mitten av 1100-talet ett katedralkloster i Gamla Uppsalas kyrka, fullbordad av Erik den helige. De skulle ha kommit från klostret i Odense i Danmark, som i sin tur hade rötterna i England. Klädesvecken på kungahelgonen över triumfbågen och i liljeväxten bakom Abraham på korets sydvägg menas också uppvisa engelska influenser från 1100-talet. Den medeltida dopfunten har också engelsk influens och kan vara tillverkad av samma bygghytta. Uppsalaklostret var en härd för Sankt Erikskulten och man tänker sig att munkarna kunde ha förmedlat målare till denna kyrka om den var byggd av Erik eller till hans ära.
Forts. under historik för husnr 9001.

Eriksbergs gamla kyrka har nord-sydlinjen ungefär diagonalt genom byggnaden, med koret åt nordöst. För enkelhetens skull anges i det följande raka väderstreck som om koret låg i öster.
Kyrkan ger ett mäktigt, ålderdomligt och närmast borglikt intryck. Den har ett högt och rankt långhus med smalare, lägre rakt avslutat kor med ytterligare lägre absid i öster och en stor sakristia åt norr i liv med och lika hög som koret. Fönstersättningen är asymmetrisk. Åt söder finns ett timrat vapenhus med port åt söder och ett vapenhus av sten med port åt väster, båda låga. Exteriören restaureras 1989 med omputsning och målning.

FASAD - Alla fasader utom södra vapenhusets är slätputsade och slevdragna med hydraulisk kalkputs med jämnstor ballast och kvastade, med strukturen av murverket synlig, samt avfärgad med vit kalkfärg. Den kalkbruksfogade stensockeln syns på västra vapenhuset där putsen slutar med tvär kant. Långhuset har en sandstenssockel i väster av plana stenskivor i två skift där den nedre kragar ut. I norrfasaden syns omfattningen till en låg stickbågad portal av släthuggen sandsten kring den igenmurade, raka öppningen. Överstycket utgörs av en hel sten och tröskeln är av en profilerad sten. Södra vapenhuset har faluröd lockpanel med olika breda brädor och vattbräda nedtill.

FÖNSTER - Alla äldre har klarglas och fönstersnickerierna är täckmålade beige. I långhusets västra del finns på syd- respektive nordsidan alldeles under takfoten ett fast litet, nästan kvadratiskt fönster i likadan, djup, vidgad smyg med trä i hjässan. Under det sitter en ungefär lika stor stickbågig djup öppning med likadant enluftsfönster som det ovan, blyspröjsat till 16 rutor med extra stag. De sitter på distans från innerbågen. I östra delen av långhuset sitter på var sida en hög, flackt stickbågig djup öppning från 1840 med fyrluftsfönster med stubbade överhörn och korspost, blyspröjsat till åtta rutor nedtill och sex upptill, stag och hörnbeslag. En luft med maskinglas är öppningsbar. Troligen är fönstren från 1920-talet eller äldre. I västra gavelröstet finns en kvadratisk oglasad glugg med liten solbänk. Koret har åt söder en mer rundbågad öppning och grundare smyg men likadant fönster som långhusets sydöstra. Alla dessa har fönsterbänkar från 1989 av slipad sten som når långt utanför fasaden. Absiden har en högt sittande rundbågad romansk fönsteröppning med enkelglas i liv med fasaden, lite utanför nedtill, blyspröjsat till åtta rutor med spetsbågar upptill. Åt öster har sakristian ett öppningsbart högsmalt tvåluftsfönster med sneda överhörn i likadan öppning med mycket grund smyg, troligen från 1840. Fönstret har mittpost och lufterna är träspröjsade till tre rutor var. I gavelröstet finns på norra gaveln en högsmal glugg med nät och därunder en mindre glugg i höjd med absidfönstret med en luft i liv med fasaden. Västra vapenhuset har likadana små enluftsfönster nära takfoten åt norr och söder med ytterbågar blyspröjsade till nio rutor.

PORT - Båda dörrarna är enkla med rak överkant och är klädda med liggande, svartfärgad spåntad panel. På västra dörren har panelbrädorna olika bredd och är profilerade och en avskiljande list delar in dörrbladet så att övre delen är 1,5 gånger högre än den nedre. Det ornamenterade metallvredet är av nyare modell. Smygen är grund. Framför dörren ligger två röda grovhuggna kalkstenshällar. I taksprånget över dörren sitter en plafondarmatur av gult råglas och plåt. Syddörren har profilerad panel och reglas endast med krok. Den har en ny kalkstenstrappa av fyra blocksteg som är släta på sidorna och råhuggna på översidan. Det översta steget har även ett smalt lägre steg på var sida. Långhusets sydport är rundbågad, hög och smal med en portal av släthuggen sedimentär sten, sandsten trol. Dörrbladet är järnbeslaget med smala remsor och täta nitar och har en stor dragring med tre knutor av gjutna djurhuvuden och rombiskt beslag till det stora nyckelhålet.

TAK - Sadeltak med enkupigt lertegel på samtliga byggnadskroppar utom absiden som har ett välvt, spåntäckt tak med taggig nederkant. Rejäla faluröda remstycken (hammarband) är synliga runtom. (De var putsade till 1920-talet.) Västra vapenhuset har kvar den gamla rödtjärade spåntäckningen under teglet med en ovanlig nederkant av spån som smalnats av till trubbig spets. Taksprånget är ganska brett, taksparrarna och remstycket är synliga och falurödfärgade. Vindskivorna är svartbrunt betsade eller tjärade med breddningar nedtill som skyddar remstyckena, ej åt norr på sakristian. Södra vapenhusets vindskivor är extra breda och har rundningar. Träprydnader kallade för skat- eller kråkpinnar sitter på alla nockar utom södra vapenhuset. De är figursågade till pilar med rundlar. Långhuset har svartmålade hängrännor och stuprör av plåt från 1989.