Strumpbyxor inköpta till Skedevidräkten, en rekonstruerad folkdräkt från Skedevi sn i Östergötland. Dräkten har tillhört Aina Bokström (1913-2005) som var sömmerska. Med utgångspunkt i en ärvd men sliten Skedevidräkt tillverkade hon på 1960/70-talet flera nya dräktplagg, enstaka plagg användes som de var. De roströda strumbyxorna köptes nya och användes till dräkten. Aina Bokström använde sin färdiga folkdräkt sparsamt. Dottern Marianne Bokström (f. 1935) har använt dräkten vid enstaka tillfällen.
Till dräkten hör följande delar [NM.0334210-NM.0334224]:
Bindmössa med fastsytt stycke
Broderat halskläde
Dräktsmycke/sölja
Livstycke, ofodrat
Överdel
Kjol (inkl. hängslen)
Förkläde
Kjolväska (inkl. näsduk)
Vinröda nylonstrumbyxor i originalkartong
Roströda nylonstrumpbyxor
Bit av förklädestyg, bitar av kjoltyg (nyvävt och äldre)
Arkivalier - se Aina Bokström, Nordiska museets arkiv
Givaren Marianne Bokström berättar i gåvobrevet: "Min mor Aina Bokström (1913-2005) har egenhändigt tillverkat en folkdräkt - Skedevi-dräkten. Hon fick ärva en sådan folkdräkt efter sin fars syster Anna-Maria Dahlström, ålderdomshemsföreståndarinna i Skänninge. Aina vände sig till Hemslöjden i Linköping med den slitna folkdräkten för att där få rätta färger och material för att tillverka en ny. Hon gick en yrkeskurs i vävning för att kunna tillverka kjorteln och hon gick även en kurs i knyppling för att kunna knyppla spetsen runt hättan. Hon har även sytt hättan, broderad med silke och monterat på hård stomme. Även midjeväskan har hon tillverkat. Västen är den ursprungliga. Broschen är ny, den fick hon i present av sin make (min far) Allan Bokström. Folkdräkten är i fullgott skick; Aina har endast poserat i den för fotografi och jag bar den på hennes begravning. [...] Jag tror att det är omöjligt att finna ett enda fel i det hon har tillverkat! Aina var sömmerska, hennes far (min morfar) hade herr- och damskrädderi vid Karlaplan i Stockholm, men hon var även duktig i andra sammanhang. Hon tog körkort vid närmare 50-års ålder, hon tog också vid tämligen hög ålder den högsta utmärkelsen i simning. Hon var en mycket kapabel dam!"
/Marianne Bokström 2018-02-21
Aina Bokström bodde i Spånga/Solhem utanför Stockholm. Dottern (och givaren) Marianne Bokström minns att Aina hade ett par utomstående kontakter vid arbetet med dräkten, fru Luhr och fru Staaf (osäker stavning), som hon trodde var hemslöjdskonsulenter eller liknande. Marianne var dock osäker på när och hur mycket Aina använde dräkten. Själv hade Marianne vid ett tillfälle använt den på "Hertig Karls Marknad" på Nyköpingshus: "När jag promenerade på vägen dit, stannade ett gäng motorcyklister och tutade - är övertygad om att de saluterade folkdräkten". När Aina sydde folkdräkten var hon i 50-årsåldern. Marianne berättar vidare att "Mor Aina" hade absolut gehör och att hon i 70-årsåldern byggde sin egen nyckelharpa* (signerad 1982) och lärde sig spela på den med Eric Sahlström som förebild: "På hennes begravning trakterade Magnus Holmström, på Musikhögskolan utbildad nyckelharpspelare, hennes nyckelharpa". För mer information, se Referenser.
Den rekonstruerade så kallade Skedevidräkten har lanserats via Östergötlands läns hemslöjdsförening sedan 1920-talet. Dräktplaggens utformning bygger till stora delar på de dräktplagg från Skedevi sn, Finspånga läns hd i Östergötland, som inkom till Nordiska museet 1873. Via ytterligare handlingar i museets samlingar samt material från andra aktörer (t.ex. Hemslöjdens samlingar och Östergötlands museum), visar Skedevidräkten hur Nordiska museets föremål, sedan slutet av 1800-talet, har legat till grund för skapandet av nya folkdräkter. Med Aina Bokströms nytillverkade Skedevidräkt som exempel kan vi bidra till kunskap om 1900-talets folkdräktsrörelse och museets roll i denna.
/Marianne Larsson 2019-03-15
*Aina Bokströms nyckelharpa har förvärvats av Scenkonstmuseet, Stockholm (f. d. Musikmuseet) och har museinummer X6283. Även en av Aina egenhändigt tillverkad flöjt har förvärvats av Scenkonstmuseet X6283.3.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
