dockskåpsvattenkanna

Det här dockhuset är över 60 år gammalt, jag fick det 1939, och det har överlevt mer än 10 flyttningar.

Så det är ju inte så konstigt att det är både trasigt och skamfilat här och där.

Det är byggt "på landet" i Nokia utanför Tammerfors i Finland. Därifrån flyttade vi in till stan, bytte bostad där en gång, innan det bar till Stockholm 1945.

Hela flyttlasset stod "magasinerat" under presenningar på Skeppsbron några månader innan första bostaden var ordnad. Lokala flyttningar inom Stockholm, nästa ort Göteborg och sedan åter Stockholm, tre lokala flyttningar och slutligen transport till Malmö, där det stått stilla sedan 1964.

Helt byggt för hand av en road amatör, min far. Det enda pappa fick snickarhjälp med var framväggen med glasrutorna. Allting är skruvat, "inga spikar där man kan vilja komma åt i framtiden", sa pappa.

För belysningen finns det en 12-V (?) ringledningstransformator bakom en lucka i bakväggen. Luckan brukar vara låst med hänglås - lås och nyckel medföljer.

Att mycket är smutsigt och trasigt beklagar jag. Det har stått orört sedan 1975,
därav dammet.

Jag har inte ens försökt laga någonting nu, utan räknar med att museifolk är proffs på gamla trasiga saker. Däremot har jag försökt packa det så att delarna finns tillsammans.

Många föremål var klistrade med så kallat "snickarlim". Det värmdes i vattenbad och ströks på med en trästicka. Blev i vissa fall litet klumpigt, men har hållit förbluffande bra. Det mesta förfallet har kommit under de orörda åren. Att min bror lät sin vita mus bo i skåpet (en kort tid) satte ju sina spår.

När min dotter (född 1964) skulle få överta skåpet, gjorde jag en viss uppfräschning. Det är det jag kallar renovering, det var då tapeter och gardiner byttes ut. Men det allra mesta är 30-tal.

Färgen (kulör) på ytterväggar och tak är samma som på villan vi bodde i och har stått sig i 60 år.

Belysningen i alla rum behöver nog ses över. Det verkar "glappkontakt" här och var och vissa lampor blinkar oroväckande. Brasan "brinner" bara när den vill har jag märkt.

De ursprungliga dockor, som nu finns i skåpet, är moster Ragnhild (sköldpaddsdocka)
(mamma Karin har tyvärr gått sönder). Döttrarna Rose-Marie och Inga-Lill är också sköldpaddsmärkta. Rose-Marie är den längre.
Far i huset är jultomte, honom har jag fortfarande i behåll.

Så finns det en docka med böjliga armar och ben, namnlös, hon brukade få tjänstgöra i köket och var oftast klädd i en stickad gul klänning.
Hon har funnits länge, men är av obekant ursprung.
De, som inte heller är ursprungliga, är den lilla babydockan och Charlotte Weibull-dockan, som är gäst. De tillkom båda i början på 70-talet.

Sköldpaddsdockorna har klara problem, resårerna i armar och ben har nästan gett upp helt, men det går väl att åtgärda.

Det som finns kvar av dockornas kläder är också i ganska dåligt skick tyvärr, jag är mest förvånad över att så mycket finns kvar alls. Det mesta har min händiga mamma knåpat ihop.

Det kanske framgår av dessa papper att jag alltid varit mycket fäst vid mitt dockskåp. Jag lekte mycket med det, aldrig med stora dockor, och jag är mycket glad att pappa gav mig idén, redan för flera år sedan, att kontakta Kulturen och fråga om det fanns intresse för ett 30-tals dockhus.

Eftersom min son inte har några barn och min dotter dog som 11-åring, så finns det ingen naturlig arvtagare. Och sälja det skulle jag inte kunna förmå mig till.

Malmö den 24 april 2001.
Marianne Borgström

När Margit var liten pågick ju första världskriget, och hon kunde därför aldrig helt få det välinredda dockhus hon önskat sig, det fanns helt enkelt inte att köpa alla de slag av prylar som behövdes.

Efter Mariannes födelse tyckte Margit därför att det var allt skäl att i god tid och allt efter som man lyckades få syn på lämpliga föremål köpa in sådant, så att det inte skulle gå på samma sätt för flickan vår. Världen var ju ingalunda lugn och man visste aldrig vad som kunde hända. Och vi hade ju god tid på oss, först när Marianne var ca 6 år kunde det bli aktuellt för henne att få ett dockskåp.

Vi samlade således småningom ihop en del saker, små elektriska lampor och strömbrytare, matsilver och vad det nu var, men kom samtidigt underfund med att en hel del kunde man göra själv, det blev även billigare så. Och när flickan var kanske 2 år började vi snickra på själva dockhuset, det var ett mycket lämpligt vinterkvällsarbete. Och det skulle inte bli ett standarddockskåp, det skulle bland annat ha trappor mellan våningarna. I viss mån blev naturligtvis Harjula en slags modell, inte slaviskt förstås, men så att säga beträffande stilen.

Det blev nu ett ganska stort hus, och det gick många vintrar innan det var någonlunda färdigt. Och så småningom kunde Marianne själv vara med och hjälpa till, utan att hon egentligen visste vad det skulle bli, det var bara roligt att hjälpa pappa. Och hon hjälpte på många sätt: slog jag mig på tummen var det hon som sa "apal pappa", så slapp jag att svära. Hon åt även upp en massa slickepinnar, för själva pinnarna skulle jag ha att göra trappräcke av. Det dyraste som måste köpas var en ringledningstransformator som skulle ge huset elektricitet på 4 volt, men annars användes en massa gamla provstycken från fabriken, linoleum, ädelträfaner, och vad överhuvudtaget kunde användas. Golvet i vardagsrummet skulle bli parkett, en plywoodskriva ristades i diagonala rutor för att inte färgen skulle blöda mellan rutorna, och Margit målade varannan med vattenfärg litet mörkare brun, och så lackerades det hela med cellulosagolvlack. Även den öppna spisens tegel och inte minst brasa målade Margit, liksom hon hade all annan inredning om hand, utom att jag snickrade möbler och köksinredning, diskbänk av förtent plåt med vask osv.

Även Nalle var inblandad, tillsammans med honom lyckades jag få tag på långa men mycket smala skruvar, vi kallade dem 'sylfider', ty så litet som möjligt skulle spikas, det är lättare att senare kunna göra reparationer om man kan skruva upp alla ställen. Men en sak måste jag be fabrikens snickare göra, nämligen hela den med glasrutor försedda framsidan, som man kunde lyfta av när man skulle in i skåpet, och som gav full insyn även när den var på plats.

Småningom var vi så långt komna att man kunde möblera, tända husets belysning och titta på effekten som på en teaterscen. Och var det redan hösten 1939, och vi beslöt att flickan skulle få leka med skåpet strax, man visste ju inte om hon någonsin kom i tillfälle att göra det. Men helt färdigt blev det på det sättet aldrig, fönstren fick t ex aldrig sina bågar, fastän gångjärnen redan var köpta.

Köpenhamn 1971 Olof Gadd