VÅRFRUKYRKAN

Historiken kompletterad vid inventeringen 2005:
KYRKOBYGGNADEN
Vårfrukyrkan uppfördes av tegel i slutet av 1200-talet eller omkring år 1300 som en treskeppig hallkyrka med rakslutet kor i öster och indraget torn i väster. Kyrkan är ovanligt stor och påkostad och är en av få kyrkor i Östergötland som under medeltiden uppfördes helt av tegel. Kyrkan helgades åt jungfru Maria - Vår Fru - och lades vid stadens stora torg. Dess uppförande har satts i samband med de tyska köpmän som inflyttade till Skänninge vid den här tiden. Flera tyska stadsbor donerade ansenliga summor till Vårfrukyrkan och många fick också sin gravplats där. I kyrkans golv, som är av kalksten, finns ett stort antal gravhällar. Flertalet av gravhällarna i kyrkans mittgång och kor härstammar från 1600- och 1700-talen, men det finns även några medeltida gravhällar bevarade. Vissa av gravarna var förr omgivna av ett skrank av trä eller smide. De flesta stenarna har blivit omplacerade vid senare tiders restaureringar, framför allt vid den stora renoveringen 1874-76. Under 1600-talet tillkom även altartavlan, som är målad 1631 av Per Brahe d:y hovmålare Johan Werner d:ä, och består av en något förenklad kopia av Marten van Heemskerks stora altartavla från omkring 1540 i Linköpings domkyrka. Sannolikt försågs kyrkan ursprungligen med en sakristia på nordsidan. Samtidigt eller senare tillbyggdes även ett kapell och vapenhus intill sakristian. Ett vapenhus av okänd ålder har även funnits i söder.

År 1718 drabbades kyrkan av en förödande brand, då taket och tornspiran skadades. När taket återuppbyggdes fick det säteritakets form, d v s ett tak i två fall med ett lodrätt väggparti mellan de två fallen, och den tidigare spånbeklädnaden ersattes med plåt. Idag är det belagt med kopparplåt. Mittskeppets kryssvalv ersattes av ett provisoriskt trätak. Tornavslutningen förändrades ett flertal gånger efter branden. År 1776 uppförde byggmästaren M O Beurling den nuvarande tornhuven efter förebild av det intilliggande rådhuset, som uppförts 1770 efter ritningar av arkitekt Carl Fredrik Adelcrantz. Under 1770-talet försågs även kyrkan med en ny orgel, tillverkad av orgelbyggaren Lars Wahlberg i Kalmar. Wahlberg var utbildad hos den kände orgelbyggaren Jonas Wistenius i Linköping och startade egen verksamhet på 1750-talet. När han kontaktades av Skänninge församling hade han byggt elva orglar, däribland de stora verken i Kalmar domkyrka och Fredrikskyrkan i Karlskrona. Orgelverket och till viss del fasaden förändrades framför allt vid en ombyggnad 1939 av den danska firman Marcussen & Son. Orgeln blev tidigt internationellt känd, inte minst genom de grammofoninspelningar av alla Bachs och Buxtehudes orgelverk som gjordes på 1950-talet.

Runt sekelskiftet 1800 revs byggnaderna på norra sidan. Det har tydligen rört sig om tre olika rum. Det östra rummet, som sannolikt varit sakristia, var troligen samtida med kyrkobyggnaden. De två andras ålder och funktion är oklar. En tolkning är att de ursprungligen varit kapell och vapenhus för att under tiden före rivningen fungerat som magasin och förvaringsbodar. Det är troligt att man i samband med detta inredde utrymmet under läktarens norra del för en ny sakristia.

Kyrkans interiöra karaktär härstammar i stort sett från de två större ombyggnaderna 1874-76 och 1927. Vid den förra tillkom de nuvarande gjutjärnsfönstren och mittskeppets provisoriska trätak ersattes av nya tegelvalv. Den slutna bänkinredningen i åtta kvarter, ersattes efter tidens ideal, av ny öppna bänkar. Predikstolen från 1630-talet försågs med en ny trappa. Altarringen fick en utformning i nygotik och altaret försågs med en ny prydnad; en kopia av Thorvaldsens Kristusgestalt. Det är oklart vem som var restaureringsarkitekt. Möjligen var det arkitekten Adrian Peterson, som 1865 upprättade en uppmätningsritning över kyrkan. Den senare renoveringen 1927 ansvarade arkitekt Erik Fant för. Erik Fant (1889-1954) var kontrollant vid restaureringen av Vreta Klosterkyrka 1915-17 och kompanjon med den blivande riksantikvarien Sigurd Curman. Fant kom senare att utföra ett stort antal restaureringsuppdrag för såväl kyrkor som profan bebyggelse i Östergötland, som t ex Linköpings slott och nya slottet på Bjärka Säby. Mycket av tilläggen från 1870 års renovering togs bort eller förändrades för att återskapa ett, som man då tolkade det, utseende som kyrkan hade på 1700-talet. Bänkarna gjordes ånyo slutna och fick en för tiden typisk färgsättning med marmorering i ljust brunrött med mörkare pilastrar. Altarringens nygotiska fyllningar med utskurna fyrpass sattes igen med hela skivor. Altartavlan från 1600-talet försågs med ett nytt listverk och återfick sin placering på östra väggen. Fant ritade även bl a armaturer. I kyrkans västra parti gjordes en del ändringar, bl a iordninggjordes ett "kyrkomuseum" på läktarens södra sida. Där förvaras bl a delar till ett korskrank, som ursprungligen uppsattes 1651, av trä med målningar i fyllningarna förställande apostlar och profeter. I kyrkomuseet förvaras även delar till ett skrank som omgärdat det s k Funtkoret, som haft funktionen av ett dopkapell.

De förändringar som har skett under 1900-talets andra hälft som har påverkat kyrkans utformning är framför allt ombyggnad av vapenhuset 1964 och inredning av ett väntrum under läktaren 1968. På korets nordöstra vägg påträffades i samband med renoveringarna på 1960-talet delar av kalkmålningar från 1400-talet.

Exteriör beskrivning
Vårfrukyrkan är en treskeppig hallkyrka med rakslutet korparti i öster och indraget torn i väster. Kyrkan är uppförd av rött tegel i munkförband med en skråkantad kalkstenssockel. Svartglaserat tegel har använts som dekoration i bl a trappstegsfrisen under takfoten samt runt fönstren och portarna. Det finns spår efter puts, vit, gul och rosa på bl a strävpelarna samt runt fönsteröppningarna.
Den trappformade östgaveln pryds med blinderingar i form av bl a en ros och ett kors. Långhusväggarna avslutas upptill med en putsad blinderingsfris, som har olika utformning på södra respektive norra sidorna. På norra låghusmuren finns spår efter rivna tillbyggnader. Strävpelare finns på samtliga sidor. De har spår efter puts, en rödfärgad puts är synlig högst upp. Taket, som är ett säteritak, är täckt med kopparplåt.

Kyrkans huvudingång är via tornet i väster, men ingångar finns även på södra och norra långhusväggen. Portalernas omfattningar är uppbyggda med växelvis glaserade och oglaserade formtegel. Ursprungligen har det även funnits en koringång på sydsida. Porten i väster har en ålderdomlig utformning med ett skulpturalt överstycke och kan eventuellt härstamma från tiden före branden 1718. Dörrarna i norr och söder är även mycket ålderdomliga med äldre beslag och trycken. Fönsteröppningarna är spetsbågiga med masverk av cement och tegel samt solbänkar av cement. Fönstren har bågar av gjutjärn.
Tornets övre delar nås via en trappa i tornets västra strävpelare med ingång söder om västportalen. På en skiss, som C G Brunius gjorde vid sitt besök i kyrkan 1849, ser det ut som om det även fanns en ingång till trappan från nuvarande vapenhuset. På den västra gaveln finns även två dörrar, varav den norra leder ner till en källargång under långhuset och den södra är igensatt.