STURKÖ KYRKA

Kyrkomiljön
Sturkö är Karlskrona skärgårds största ö, belägen sydost cirka 25 kilometers bilväg sydost om Karlskrona. Socknen som bildades 1564 genom utbrytning ur Lyckeby socken består utöver Sturkö av ett antal mindre öar och skär. Kyrkan har ett kustnära läge i utkanten av byn Uttorp intill den gamla landsvägen med havet skymtandes genom vegetationen i öst. Omkringliggande bebyggelse utgörs främst av villabebyggelse från 1900-talet. Landskapet är relativt kargt med inslag odlingsområden och lövträdsvegetation. På det område mitt på ön som idag kallas för mossen fanns fram till slutet av 1800-talet ett lågt vattenstånd som var särskilt gynnsamt för Stork, vilket sannolikt gett upphov till öns namn som tidigare skrevs Storköö.

En kyrka har legat på samma plats sedan medeltiden, då ett kapell helgat åt fiskarnas och sjömännens beskyddare S:t Gertrud uppfördes. Stenåldersboplatser och järnåldersgravar visar emellertid på en betydligt längre kontinuitet av mänsklig aktivitet. Från 1000-talet härstammar runstenen Sturköstenen. Traditionellt sett har näringar som fiske och sjöfart i kombination med jordbruk varit av särskild betydelse. Även stenhuggeriverksamhet har i perioder varit en viktig sysselsättning och från 1800-talets mitt fram till första världskriget exporterades gatsten till i synnerhet Tyskland. Skärgårdsmiljön i Sturkös och Torhamns socknar är under det gemensamma namnet Östra Skärgården i Blekinge utpekat som riksintresse för kulturmiljön.

Kyrkogård
Sturkö kyrkogårds äldsta delar omgav den medeltida kyrkan, men en kyrkogård bör inte ha anlagts förrän i samband med utbrytningen till egen församling 1564. En avmätningskarta från 1766 visar en oregelbunden oval liten kyrkogård vars utsträckning sannolikt motsvarar den ursprungliga. En klockstapel i nordost tillkom troligen vid mitten av 1600-talet. Den första kända utvidgningen sker 1863 åt norr, där en mur flyttas och järngrindar som ska ha köpts in från Karlskrona stadsförsamling hängs i murade grindstolpar. Utvidgningen lär även ha inneburit en uträtning av gränserna i samtliga väderstreck eftersom 1875 års skifteskarta uppvisar en strikt rektangulär kyrkogård.

1905 avsöndras mark för ytterligare utvidgningar norrut och 1931 utvidgas kyrkogården genom en lägre belägen del i öster. I början av 1950-talet tillkommer mark för ekonomiytor i söder. På 1960-talet upprättar trädgårdskonsulent Ivar Granberg ett förslag till omläggning av norra delen och 1979 sker den senaste utvidgningen med ett terrasserat område öster om utvidgningen från 1931.

Kyrkogården omgärdas av naturstensmurar med varierande ålder och utförande. Stenmurar avdelar även de olika utvidgningarna. En ligusterhäck ramar in den nya delen i norr och öster. En trädkrans bestående av lönn, alm och hästkastanj är placerad innanför muren i väst, söder och delar av den norra sträckningen. Trädkransen följer även östra gränsen för 1931 års utvidgning. I väst markerar två kvaderhuggna stenstolpar utan grindar kyrkogårdens huvudentré. En stensatt gång leder fram till västportalen och vidare runt kyrkan. Pargrinden vid kyrkogårdens gamla huvudingång i norr är av svartmålat smide och gestaltad med rundbågar och klöverbladskors. Grindbladen hänger i vitputsade kvadratiska stolpar krönta av oljelampor. Ytterligare en ingång med pargrind i smide återfinns i norr vid 1931 års utvidgning.

Utöver gångsystemen är merparten av marken gräsbevuxen och gravplatserna saknar i regel omfattningshäckar eller andra inramningar. I området norr om kyrkan som lades om på 1960-talet samt på utvidgningen från 1979 är gravarna emellertid ordnade utmed rygghäckar av häckoxbär respektive tuja. I sydost finns en minneslund som omgärdas av en spireahäck och tre rönnar. Förekomsten av gemensamma planteringar och rabatter är begränsad men på gravplatserna finns viss planterad växtlighet såsom perenner, lökväxter och ettåriga sommarblommor.

Äldre gravvårdar, såväl enskilda som familjegravar, återfinns främst på gamla kyrkogården söder och öster om kyrkan. Ett mindre antal gravplatser är grusade och omgärdas av stenramar eller järnstaket. Vanligast är högresta vårdar av svart eller grå granit typiska för decennierna kring sekelskiftet 1900, men här finns även inslag av låga och breda vårdar i klassicistisk stil, liksom ett flertal järnkors. De äldre gravvårdarna blandas utan tydlig struktur upp av lägre och enklare stenar som blev vanliga från 1930-talet och framåt. I sydväst står en minnessten över församlingsbor som fått sin sista vila i havet i form av en bautasten och utmed södra gränsen finns ett lapidarium med återlämnade gravvårdar av skiftande ålder och karaktär, bland annat några träkors. Särskilt konstnärligt intresse tilldrar sig en gravvård i form av en skulpterad ängel i vit sten, vilken har en snarlik motsvarighet på 1930-talsdelen. Här liksom på delen från 1970-talet är annars vårdarna mer enhetligt av den lägre och enkla typen, även om ett mindre antal nyklassicistiskt präglade vårdar med tempelgavelmotiv förekommer på 1930-talsdelen.

Byggnader på kyrkogården
Sydväst om kyrkan ligger ett bårhus ritat 1937 av dåvarande länsarkitekten Olof Lund Byggnaden är murad med grov kvadersten med synliga fogar och har sadeltak belagt med enkupigt tegel. En järnport återfinns i den norra gaveln och ovan dess omfattning av granit ses årtalet 1937 krönt av ett kors. Integrerad i kyrkogårdsmuren strax sydväst om bårhuset står sockenstugan som ska ha utgjort den medeltida kyrkans vapenhus och ha stomme av ektimmer. Byggnaden har rödmålad locklistpanel, svarta knutar och vindskivor, vitmålade tvåluftsfönster i norr och söder samt panelad enkeldörr mot parkeringen i väster. Sadeltaket är avtäckt med enkupigt tegel. Utanför bogårdsmuren vid gamla kyrkogårdens sydöstra hörn finns en sentida servicebyggnad som i fasad- och takmaterial ansluter till sockenstugan.

Källor och litteratur
Sturkö kyrka Undershållplan, Sweco Architects AB, 2009.
Sturkö kyrkogård Vård- och underhållsplan, Blekinge museum, 2018.
Anderson, W., Sveriges kyrkor Medelsta härad, Svenska bokhandelscentralen, Stockholm, 1932.
Cinthio, E. [red.], Kyrkobyggnader 1760-1860, D. 1 Skåne och Blekinge, Almqvist & Wiksell International, Stockholm, 1989.
Riksantikvarieämbetet. Bebyggelseregistret: http://www.bebyggelseregistret.raa.se/bbr2/byggnad/visaHistorik.raa?byggnadId=21400000441436&page=historik (hämtad 2020-06-15).
Riksantikvarieämbetet. Fornsök: https://app.raa.se/open/fornsok/ (hämtad 2020-06-15).
Tuulse, A. [red.], Sveriges kyrkor: konsthistoriskt inventarium. Blekinge. Bd 5, En konsthistorisk översikt samt generalregister, Stockholm, 1961.
Ullén, M. [red.], Franzén, Kristina, Lindblad, Jakob & Sjöström, Ingrid, Blekinge. Landskapets kyrkor, Riksantikvarieämbetet, 2002.
Översiktsplan 2030, Karlskrona kommun, 2010.

FÖRSAMLING 1995 - STURKÖ

BEFOLKNINGSTAL - år 1805: 394, år 1900: 1974, år 1995: 1676

FÖRSAMLINGSHISTORIK - Utbruten ur Lyckeby 1564.

LÄGE OCH OMGIVNING - Kyrkan ligger på platsen för en äldre kyrka helgad åt Sankta Gertrud – sjöfararnas skyddshelgon. Den var en välbesökt offerkyrka. Kyrkplatsen ligger mellan vägen och Killmafjärden i en löst sammansatt bebyggelse. Läget är högt från söder och öster, men skyddat. Prästgården är belägen strax intill kyrkan, mot norr. Sturkö, som har en omfattande fritidshusbebyggelse, är en tämligen karg ö. Någon lövträdsvegetation samt odling finns dock i dälderna. Ön ligger söder om Karlskrona.

RASERAD KYRKA / RUIN - I: Den äldsta stenkyrkan, som sannolikt fungerade som fiskekapell, dokumenterades med en planritning och beskrivning strax innan den revs. Sannolikt var den uppförd som salkyrka med rakslutet korparti under medeltiden, men någon närmare datering kan inte preciseras. Under 1600-talets senare hälft tillbyggdes ett vapenhus av ektimmer i väster. På det plana innertaket av trä fanns en framställning av Yttersta domen och bibelspråk, av okänd ålder. Medeltidskyrkan revs 1878 i samband med att ny kyrka uppfördes på samma plats. På kyrkogården i sydväst står det gamla vapenhuset av ek, nu använt till sockenstuga samt invändigt moderniserat.

DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - II: Den befintliga kyrkan byggdes efter ritning av arkitekten J. Haverman från 1875, och invigdes den 13/10 1878. Den består av ett rektangulärt långhus med smalare, utvändigt tresidigt avlutat kor i öster (invändigt absidialt), som innefattar en med skrank avskiljd sakristia, samt torn i väster; ett trapphus skjuter ut på tornets nordsida. Byggnadsmaterialet är huvudsakligen gråsten med tegel i omfattningar och korvalv.

EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Kyrkan har putsade fasader, profilerad taklist och rundbågiga perspektivfönster. Långhus och kor täcks av ett sammanhängande sadeltak; ett lägre valmtak täcker den tresidiga sakristian. Tornet har rundbågade ljudöppningar och kröns av en spira. Ingång sker i väster. Murarna är invändigt vitputsade. Långhuset täcks av ett brutet, kassetterat innertak av trä, medan koret är tunnvälvt. Den fasta inredningen är samtida med kyrkan.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1998. / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2000, rev. 2008.