Den pietet som visats kyrkorummet sedan tidigt 1900-tal gör att det i sitt nuvarande skick skänker fantastiska möjligheter till en autentisk historisk upplevelse. Det slitage som generationer av kyrkobesökare åstadkommit på bänkars och väggars tunna målade skikt och nötningen av de obehandlade plankgolven är idag ytterst ovanlig. Här framstår på ett pedagogiskt sätt det förindustriella träbyggandets byggsatsprincip och hantverk med skickligt bearbetade ytor och profileringar. Att vissa material var dyrbara och användes sparsamt visas med önskvärd tydlighet i bemålningen av bänkarna. Den exklusiva oljefärgen är endast använd där det verkligen syns. Den översta delen av ryggstöden målade, sittbänkar och ryggstöd är omålade och har en mustig, mörk träkulör.
Samtliga tak- och väggytor är vitlimmade och inte ommålade sedan 1800-talet. De nötta, tunna och ljusa färgskikten uppvisar vid sidan av den naturliga patinan även spår av mindre vattenläckor. På den liggande väggpanelen som mestadels är väldigt tät sitter profilerade klädhängarbräder. De återfinns på norra sidan endast i koret, men på manssidan utmed hela långväggen och även på bakväggen. Panelbräderna är handhyvlade och skarvarna är dolda av fönsterfoder och fastdymlade följare. På följarna vilar horisontella fyrskäringar och från dem utgår de understa takpanelbräderna. Denna enkla taklistkonstruktion gör att taket kragar ut från väggarna. En plafond av odekorerade bräder med en otäckt generalskarv på mitten är försänkt från takpanelen. Vid skarven går pendeln till rummets enda och ej elektrifierade ljuskrona av malm som skänktes till kyrkan 1788. Ett viktigt inslag i det historiskt trovärdiga intrycket är just avsaknaden av moderna installationer. Elektrisk belysning förekommer inte mer än vid predikstol och orgel.
Fönstren är symmetriskt och rytmiskt placerade. Karnisprofiler återkommer på foder, karm och post medan de enkla blyspröjsade bågarna saknar profilering. Det förekommer antikglas men många rutor är ursprungliga och flera små rutor är lagade med blyspröjsar.
Till skillnad från de allra flesta sockenkyrkor är bänkinredningen i Stuguns kyrka helt intakt sedan byggnadstiden. De slutna bänkraderna går ända bak till västväggen och de är sammanbyggda med de högre placerade korbänkarna. Bänkskärmarnas överkant ligger i samma linje och långhusbänkarnas övre del höjs vid övergången till koret på ett raffinerat sätt. På södra sidan är det två rader öster om ingången innan det förhöjda koret tar vid. I tvärgången står en lös omålad bänk som kan vara medeltida eller från 1500-1600-talet. Den har en avkapning av den runda, skurna gavelprydnaden som är ett mönster med medeltida hävd. Norrsidans kvarter är obrutet och det är tätt mellan raderna. De numrerade dörrarna har enkla ramverk och ockragula fyllningslister som inramar de relativt avancerat utformade speglarna. Deras övre linje har en rik krönkurvatur. Gavlarna är ytterst smala, deras speglar högresta och enkla med samma typ av fyllningslist och samma gråvita marmorering som i dörrspeglarna.
Läktaren i väster bärs upp av fyra enkla och delvis förgyllda kolonner. Längst bak vid västgavelns fönster leder två parställda symmetriska trappor upp till läktaren. Vid trappräckenas start finns två kannelerade smala pelare som går upp mot läktartaket. Trappräcket är slätt och mycket lågt och trapporna är mer att likna vid täckta stegar. Även bänkinredningen på läktaren är tät och helt bevarad. De omålade bänkarna står på gradänger och är öppna vid sidan av skärmar mot trappan.
Läktarbarriären från 1810 har speglar med treklöverlika avslut uppåt. Denna symbol för treenigheten återkommer i flera jämtlandskyrkor vid tiden. Även i övrigt följer barriären det gängse mönstret med framskjutande central del och med halvkolonner som indelar och rytmiserar barriären. Den högresta men till kyrkans skala anpassade orgelfasaden har ingen väsensskild arkitektur från kyrkan i övrigt och den ljusa färgsättningen i grått med förgyllda detaljer och den relativa enkelheten gör enheten stor. Dess kraftigt uppskjutande mittparti bärs upp av två pilastrar, vars burna entablement är dekorerat och krönt med en lyra med voluter. Över de raka sidofälten reser sig snidade och förgyllda pinjekottar med växtvoluter. Orgeln står långt fram på läktaren och det sentida spelbordet av furu är placerat på den södra orgelgaveln. Orgeln är tillverkad på 1870-talet och flyttades med till den nya kyrkobyggnaden men återfördes 1938. Den betraktas idag som en klenod då den är ett av få bevarade verk av den framstående orgelbyggaren Johan Gustaf Ek i Härnösand.
Koret uppvisar inredning och inventarier av hög kvalitet, däribland en smidd skeppsljusstake av medeltida modell och en snidad dopängel av 1700-talstyp med rondör och rikt draperat kläde. På en järnten från norra kyrkvärdbänkskärmen sitter en liten nummertavla i rokoko med för stilen typiska sniderier med sliten blå och ockrabemålning och en målad växtornamentik på sifferlådan. Korbänkarnas antal sträcker sig till en rad på norrsidan och två i söder med avdelade kyrkvärdsbänkar vinkelställd utmed korväggen.
Nummertavlan i sydöstra hörnet är en oval tavla från 1819 med enkel ram som en pärlstav löper längs den svarta tavlan och snidad ros och rosettdekor finns längs dess övre del. Den står på en kannelerad kvadratisk pelare som går upp i bänkskärmshöjd och har en avancerat snidad volutformad fot som omfattar tenen som bär upp tavlan. Nummertavlorna visar på hur stilförskjutningen från rokoko mot gustaviansk stramhet ägde rum under inredningsarbetena i Stugun. Kyrkobyggnadens rokokomässiga yttre har egentligen inte någon motsvarighet i det inre. De mustiga marmoreringar och frejdiga sniderier som förekommer allmänt i jämtländska och härjedalska kyrkor från slutet av 1700-talet är i Stugun ersatta av ljus bemålning och uppstramade former.
Stuguns gamla kyrka har en bevarad altarpredikstol inkluderad i en altaruppställning från 1791 med konfitiorstol. Denna typ av altararrangemang var inte ovanlig vid tiden men försvann på 1800-talet efter påbud från kyrkan. Kompositionen ritades av arkitekten Carl Oxenstierna och kom att utföras av Pål Pehrssons vän Johan Edler d. ä. i Lockne, landskapets mest framträdande och erkända bildhuggare.
Altarringen är sluten och har en framspringande mittdel med konvex form och i övrigt flera konkava och raka ytor. Rokokons buktiga sidor är här ersatta av släta. Barriären är målad på bägge sidor i samma varmt grå ton som bänkarna. Inne i ringen står en grå konfitiorstol med knäfall av mörkt skinn. Den volutsvängda överliggaren har en pärlstav i guld och frontens övre del är smyckad med en stiliserad förgylld solmedaljong.
Det strama altarbordet är marmorerat i grått med ett illusionsmålat rött antemensale med fransar. Bakom altaret reser sig altaruppsatsen. Två pilastrar med försänkta fält dekorerade med sniderier bär ett entablement krönt av en strålsol med förgyllda änglahuvuden och en centralt placerad Jahvetriangel. Längs uppsatsens raka sidor finns förgyllt snideri av hög klass i form av voluter, rankor och kombinationer av de båda. Flera av ornamenten är av rokokotyp och predikstolens korg har stilens karakteristiska buktning. Utsmyckningsprogrammet är dock uppstramat jämfört med Edlers andra mästerverk. Mittfältet med motivet Såningsmannen flankeras av sidospeglarnas grå marmorering som också dominerar altaruppsatsen som helhet. Tre förgyllda änglahuvuden med asymmetriska vingpar sitter på korgens krönlist. Två mot varandra tittande änglahuvuden är placerade just ovanför öppningens ramverk.
Interiörens klassicistiska anslag förstärks av det draperade skenperspektivet som målats direkt på vägg- och takpanelen bakom altaret. Det råder en viss osäkerhet kring vem som är mästaren bakom det välproportionerade illusionsmåleriet. Troligen var det möbelmålaren Olof Törnkrantz som 1820 förfärdigade verket. Arkitekturen står på en rödbrunfärgad stänkmålad bas. Fyra joniska och korintiska pelare och kolonner med vackert skuggmålad kannelering bär på var sida upp odekorerade entablement med äggstavslist överst. Ett rundvälvt kassettak med gyllene dekor innesluts i den gråblå drapering som hålls upp av tre putti.
Sakristian angörs rakt bakom altaruppsatsen. Dess innertak har en flat yta i mitten men är valmat åt tre håll. Mittplafonden är markerad av lister och takets panelskarvar är täckta av liknande lister som löper från takfots- till plafondlisten. Fönstren som vetter mot öster och söder är liggande tvåluftsfönster som försetts med smidesgaller på insidan. Fodren är kraftiga och har liksom karm och post karnis- och hålkälsprofiler. Fönstren ger ett vackert ljus och hela rummet har en luftig, ljus karaktär och uppvisar kyrkorummets särdrag och autenticitet med ursprunglig konstruktion, vackert nötta färgskikt och relativ avsaknad av moderna installationer. Dock revs en murad och illa åtgången eldstad från 1800-talet vid restaureringen 1970-71.
I nordvästra hörnet leder en svängd trappa upp till altarpredikstolen. Med hjälp av en åttkantig stolpe bildas en entresolering med en balkong varifrån predikstolen nås via en enkel dörr. Balkongen bärs upp av två i långhusväggen förankrade plank som löper i hak på ett tvärgående dito. Balkongens räcke utgörs av varannan fyrkantsstav och varannan slingrande spröjs i ett effektfullt mönster.
, Samtliga tak- och väggytor är vitlimmade och inte ommålade sedan 1800-talet. De nötta, tunna och ljusa färgskikten uppvisar vid sidan av den naturliga patinan även spår av mindre vattenläckor. På den liggande väggpanelen som mestadels är väldigt tät sitter profilerade klädhängarbräder. De återfinns på norra sidan endast i koret, men på manssidan utmed hela långväggen och även på bakväggen. Panelbräderna är handhyvlade och skarvarna är dolda av fönsterfoder och fastdymlade följare. På följarna vilar horisontella fyrskäringar och från dem utgår de understa takpanelbräderna. Denna enkla taklistkonstruktion gör att taket kragar ut från väggarna. En plafond av odekorerade bräder med en otäckt generalskarv på mitten är försänkt från takpanelen. Vid skarven går pendeln till rummets enda och ej elektrifierade ljuskrona av malm som skänktes till kyrkan 1788. Ett viktigt inslag i det historiskt trovärdiga intrycket är just avsaknaden av moderna installationer. Elektrisk belysning förekommer inte mer än vid predikstol och orgel.
Fönstren är symmetriskt och rytmiskt placerade. Karnisprofiler återkommer på foder, karm och post medan de enkla blyspröjsade bågarna saknar profilering. Det förekommer antikglas men många rutor är ursprungliga och flera små rutor är lagade med blyspröjsar.
Till skillnad från de allra flesta sockenkyrkor är bänkinredningen i Stuguns kyrka helt intakt sedan byggnadstiden. De slutna bänkraderna går ända bak till västväggen och de är sammanbyggda med de högre placerade korbänkarna. Bänkskärmarnas överkant ligger i samma linje och långhusbänkarnas övre del höjs vid övergången till koret på ett raffinerat sätt. På södra sidan är det två rader öster om ingången innan det förhöjda koret tar vid. I tvärgången står en lös omålad bänk som kan vara medeltida eller från 1500-1600-talet. Den har en avkapning av den runda, skurna gavelprydnaden som är ett mönster med medeltida hävd. Norrsidans kvarter är obrutet och det är tätt mellan raderna. De numrerade dörrarna har enkla ramverk och ockragula fyllningslister som inramar de relativt avancerat utformade speglarna. Deras övre linje har en rik krönkurvatur. Gavlarna är ytterst smala, deras speglar högresta och enkla med samma typ av fyllningslist och samma gråvita marmorering som i dörrspeglarna.
Läktaren i väster bärs upp av fyra enkla och delvis förgyllda kolonner. Längst bak vid västgavelns fönster leder två parställda symmetriska trappor upp till läktaren. Vid trappräckenas start finns två kannelerade smala pelare som går upp mot läktartaket. Trappräcket är slätt och mycket lågt och trapporna är mer att likna vid täckta stegar. Även bänkinredningen på läktaren är tät och helt bevarad. De omålade bänkarna står på gradänger och är öppna vid sidan av skärmar mot trappan.
Läktarbarriären från 1810 har speglar med treklöverlika avslut uppåt. Denna symbol för treenigheten återkommer i flera jämtlandskyrkor vid tiden. Även i övrigt följer barriären det gängse mönstret med framskjutande central del och med halvkolonner som indelar och rytmiserar barriären. Den högresta men till kyrkans skala anpassade orgelfasaden har ingen väsensskild arkitektur från kyrkan i övrigt och den ljusa färgsättningen i grått med förgyllda detaljer och den relativa enkelheten gör enheten stor. Dess kraftigt uppskjutande mittparti bärs upp av två pilastrar, vars burna entablement är dekorerat och krönt med en lyra med voluter. Över de raka sidofälten reser sig snidade och förgyllda pinjekottar med växtvoluter. Orgeln står långt fram på läktaren och det sentida spelbordet av furu är placerat på den södra orgelgaveln. Orgeln är tillverkad på 1870-talet och flyttades med till den nya kyrkobyggnaden men återfördes 1938. Den betraktas idag som en klenod då den är ett av få bevarade verk av den framstående orgelbyggaren Johan Gustaf Ek i Härnösand.
Koret uppvisar inredning och inventarier av hög kvalitet, däribland en smidd skeppsljusstake av medeltida modell och en snidad dopängel av 1700-talstyp med rondör och rikt draperat kläde. På en järnten från norra kyrkvärdbänkskärmen sitter en liten nummertavla i rokoko med för stilen typiska sniderier med sliten blå och ockrabemålning och en målad växtornamentik på sifferlådan. Korbänkarnas antal sträcker sig till en rad på norrsidan och två i söder med avdelade kyrkvärdsbänkar vinkelställd utmed korväggen.
Nummertavlan i sydöstra hörnet är en oval tavla från 1819 med enkel ram som en pärlstav löper längs den svarta tavlan och snidad ros och rosettdekor finns längs dess övre del. Den står på en kannelerad kvadratisk pelare som går upp i bänkskärmshöjd och har en avancerat snidad volutformad fot som omfattar tenen som bär upp tavlan. Nummertavlorna visar på hur stilförskjutningen från rokoko mot gustaviansk stramhet ägde rum under inredningsarbetena i Stugun. Kyrkobyggnadens rokokomässiga yttre har egentligen inte någon motsvarighet i det inre. De mustiga marmoreringar och frejdiga sniderier som förekommer allmänt i jämtländska och härjedalska kyrkor från slutet av 1700-talet är i Stugun ersatta av ljus bemålning och uppstramade former.
Stuguns gamla kyrka har en bevarad altarpredikstol inkluderad i en altaruppställning från 1791 med konfitiorstol. Denna typ av altararrangemang var inte ovanlig vid tiden men försvann på 1800-talet efter påbud från kyrkan. Kompositionen ritades av arkitekten Carl Oxenstierna och kom att utföras av Pål Pehrssons vän Johan Edler d. ä. i Lockne, landskapets mest framträdande och erkända bildhuggare.
Altarringen är sluten och har en framspringande mittdel med konvex form och i övrigt flera konkava och raka ytor. Rokokons buktiga sidor är här ersatta av släta. Barriären är målad på bägge sidor i samma varmt grå ton som bänkarna. Inne i ringen står en grå konfitiorstol med knäfall av mörkt skinn. Den volutsvängda överliggaren har en pärlstav i guld och frontens övre del är smyckad med en stiliserad förgylld solmedaljong.
Det strama altarbordet är marmorerat i grått med ett illusionsmålat rött antemensale med fransar. Bakom altaret reser sig altaruppsatsen. Två pilastrar med försänkta fält dekorerade med sniderier bär ett entablement krönt av en strålsol med förgyllda änglahuvuden och en centralt placerad Jahvetriangel. Längs uppsatsens raka sidor finns förgyllt snideri av hög klass i form av voluter, rankor och kombinationer av de båda. Flera av ornamenten är av rokokotyp och predikstolens korg har stilens karakteristiska buktning. Utsmyckningsprogrammet är dock uppstramat jämfört med Edlers andra mästerverk. Mittfältet med motivet Såningsmannen flankeras av sidospeglarnas grå marmorering som också dominerar altaruppsatsen som helhet. Tre förgyllda änglahuvuden med asymmetriska vingpar sitter på korgens krönlist. Två mot varandra tittande änglahuvuden är placerade just ovanför öppningens ramverk.
Interiörens klassicistiska anslag förstärks av det draperade skenperspektivet som målats direkt på vägg- och takpanelen bakom altaret. Det råder en viss osäkerhet kring vem som är mästaren bakom det välproportionerade illusionsmåleriet. Troligen var det möbelmålaren Olof Törnkrantz som 1820 förfärdigade verket. Arkitekturen står på en rödbrunfärgad stänkmålad bas. Fyra joniska och korintiska pelare och kolonner med vackert skuggmålad kannelering bär på var sida upp odekorerade entablement med äggstavslist överst. Ett rundvälvt kassettak med gyllene dekor innesluts i den gråblå drapering som hålls upp av tre putti.
Sakristian angörs rakt bakom altaruppsatsen. Dess innertak har en flat yta i mitten men är valmat åt tre håll. Mittplafonden är markerad av lister och takets panelskarvar är täckta av liknande lister som löper från takfots- till plafondlisten. Fönstren som vetter mot öster och söder är liggande tvåluftsfönster som försetts med smidesgaller på insidan. Fodren är kraftiga och har liksom karm och post karnis- och hålkälsprofiler. Fönstren ger ett vackert ljus och hela rummet har en luftig, ljus karaktär och uppvisar kyrkorummets särdrag och autenticitet med ursprunglig konstruktion, vackert nötta färgskikt och relativ avsaknad av moderna installationer. Dock revs en murad och illa åtgången eldstad från 1800-talet vid restaureringen 1970-71.
I nordvästra hörnet leder en svängd trappa upp till altarpredikstolen. Med hjälp av en åttkantig stolpe bildas en entresolering med en balkong varifrån predikstolen nås via en enkel dörr. Balkongen bärs upp av två i långhusväggen förankrade plank som löper i hak på ett tvärgående dito. Balkongens räcke utgörs av varannan fyrkantsstav och varannan slingrande spröjs i ett effektfullt mönster.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
