målning

Det hus, som synes till höger å teckningen, är en stallbyggnad, då tillhörig Ola Jeppsson, den nedbrann då tre gårdar nedbrunno i byn 1869 eller 1868. Den brunn, som synes, tillhörde då Bengt Jeppsson; under min skoltid släckte skolbarnen där sin törst, därför öppningen i stengårdsgården.

Och så här en gammal visa om lärarnas löner och deras förmåner i slutet på 80-talet och som skrivits av seminarist och sjöngs vid denna tid.

Tänk vilken avundsvärd och lycklig lott, fallera,
en folkskollärare på landet fått, fallera.
För honom är det sörjt och ordnat så, fallera,
att han kan vara säll från topp till tå, fallera.

Han bostad fått. Just tvenne rum och kök, fallera,
där han kan må och trivas som en gök, fallera.
Om bostaden är trång och därtill sval, fallera,
nå – jorden är ju blott en jämmerdal, fallera.

Sexhundra kronor har han ock i lön, fallera,
och det kan enligt många gjorda rön, fallera,
för honom räcka hela året om, fallera,
så framt det inte innan dess tar slut, fallera.

Planteringsland han får – där det bestås, fallera,
men det ej alltid fallet är – gunås, fallera.
Men om han ingenting plantera får, fallera,
vad gör väl det en gång – om hundra år, fallera.

Och ved han får. Får ock sin kossa född, fallera,
fast hon såväl som ägar´n ej blir gödd, fallera.
Men annars är de sörjt för honom så, fallera,
att han kan vara säll från topp till tå, fallera."

/ Fr. L-g.

"Gårdlösa skola och skolundervisningen på landsbygden före 1842

Skolundervisningen före mitten av 1800-talet var av mycket primitiv art. På en del orter förekom s. k. ambulerande skola, då bönderna i byn uppläto plats för kortare tid för byns barn att samlas för att få undervisning i läsning, stavning och innanläsning var det viktigaste och i många fall det enda som förekom.
Som lärare anställde byamännen någon gammal o. uttjänt soldat eller dragon, någon gång förekom även att en gammal soldatänka eller någon annan läskunnig gumma blev engagerad som lärare eller rättare lärarinna. Huvudvikten vid denna undervisning lades naturligtvis på innanläsning i >>frågebogen>>, d. v. s. Luthers lilla och stora katekes, eller långkatekesen, som den allmänt kallades. Pojkarna skulle möjligen även bibringas färdighet i skrivkonsten, i fall läraren eller lärarinnan var i stånd att ge undervisning i detta ämne, för flickorna däremot ansågs denna lärdomsgren överflödig, och en del av pojkarna lärde nog ej heller att skriva då deras fader ansåg denna konst för deras vidkommande ej vara nödvändig, då de, d. v. s. fäderna, hade klarat sig bra utan att kunna skriva. Huvudsaken var att de nöjaktigt kunde rita till sitt bomärke, och de ansågo att för mycken lärdom endast satte högmod i barnens sinnen och därför var av ondo.
Så kom 1842 års folkskolestadga, där det stadgades att minst en folkskola skulle upprättas i varje församling och helst flera i större församlingar. Den första folkskola, som tillkom på skånska landsbygden, var Fränninge folkskola, som tillkom på initiativ av riksdagsmannen för Färs härad, Nils Månsson i Skumparp, allmänt kallad >>Skumpen>>. Senare fick han tillnamnet >>Ljusets bonde>> på grund av sitt värdefulla arbete i riksdagen för spridande av upplysning bland befolkningen på landsbygden. Gårdslösa skola, som denna lilla berättelse gäller, blev byggd år 1847. Skolans förste lärare hette Ola Persson, bördig från Komstad, hade genomgått en ettårig kurs vid seminariet i Lund och ansågs därför vara mäkta lärd jämfört med de gamla knektarna och gummorna, som förut bestritt undervisningen, och denne Ola Perssons pedagogiska förmåga var rätt god i betraktande av den korta utbildningskurs han genomgått samt de minimala krav, som ställdes på dåtidens lärare. Det hade då införts den s. k. lancastermetoden i undervisningen, och denna metod underlättade i någon mån lärarens arbete. Barnantalet varierade mellan 60 och 70, och i somliga skolor kunde antalet stiga till närmare 100-talet, och då man besinnar att alla klasserna från nybörjarna till högsta klassen skulle undervisas av denna ende lärare, så må man icke undra över att dessa gamla lärare blevo övernervösa och ibland använde rätt drastiska medel för att ingjuta respekt hos barnen och någorlunda uppehålla disciplinen. Rottingen användes flitigt, men örfilar och luggning användes som bestraffningsmedel, ja t. o. m. ett så oestetiskt och ohygieniskt bestraffningssätt som att spotta disciplarna i ansiktet, kom stundom till användning. Den, som nedskriver dessa minnen, började sin skolgång 1864 under ovanämnde Ola Perssons egid, men vill ej klandra honom, i förhållande till sin stora arbetsbörda gjorde han så gott han kunde, och man bör även hålla i minnet att tidsandan var annorlunda då än nu. Resultatet av undervisningen hade möjligen för en och annan blivit bättre, om läraren visat lite mera förståelse för barnens psykiska läggning. Montörinstitutionen florerade då som bäst, d. v. s. en del av de i kunskapshänseende ungefär jämngoda barnen uttogos för att bilda en cirkel, och som ledare eller montör för dessa utsågs mäster den i hans tycke bäst kvalificerade. Han (ty det var ej tänkbart att en flicka kunde bli montör) hade då till uppgift att förhöra de andra barnen i cirkeln. Flera sådana cirklar kunde förekomma samtidigt med olika uppgifter. Att bli utsedd till montör för en cirkel var en utmärkelse av första rang och eftersträvades därför ivrigt.

Det är därför möjligt, att denna anordning i sin mån stimulerade de mest vakna bland barnen att söka öka sitt kunskapsförråd, för att en gång ernå denna värdighet. Säkert är att denna anordning gav mäster en stunds ledighet och vila, eller satte honom i stånd att ägna sig åt de yngsta i skolan, som ännu inte kommit ifrån sandbänken, eller sånbänkjen, som den kallades. Denna bänk var den sista i raden och stod alltid närmast järnungnen. Det var nybörjarnas bänk, och den var också olik de andra bänkarna. Den var helt plan på ovansidan, som var inramad med trälister c:a 4 cm, högt över planet, och denna plana yta var försedd med ett c:a 2 cm, tjockt lager av fin vit strandsand. Inramningen var försedd med ett flyttbart lock, som kunde skjutas från den ena änden till den andra, och här i denna sand övade sig nybörjarna att skriva bokstäver och siffror, och när sanden var fulltecknad med bokstäver, sköts locket över för att utplåna det skrivna och släta till sandytan för ny skrivning.

Lärarens lön var på den tiden 300 riksdaler riksgäld i kontant lön, jämte kofoder, eller kontant ersättning härför om läraren ej hade någon ko, samt julmat och påskmat; vid dessa högtider kunde läraren dessutom ibland erhålla tillfälliga gåvor in natura, såsom vid slakt en bit fläsk eller nötkött eller vid bak ett bröd, detta dock endast från de förmögnare hemmen, där husbondefolket ej var för girigt för att hjälpa vare sig den ene eller andre.
Visserligen hade dåtidens lärare ej någon nämnvärd studieskuld att ränta eller amortera, men i regel gifte de sig tidigt, och då ett- eller tvåbarnssystemet ej var varken känt eller praktiserat på den tiden, tillväxte i regel barnskaran ganska snart, och detta gjorde att mången lärarfamilj ibland kunde komma i obehaglig närhet av svältgränsen. Så småningom ändrades dock förhållandena, men det tog lång tid innan allmänheten och vederbörande myndigheter lärde sig att ens tillnärmelsevis uppskatta det arbete, som av lärare och lärarinnor nedlades på det uppväxande släktets utbildning. Så småningom höjdes lönen och var vid ovannämnde Ola Perssons avgång uppe i 600 kr. Jämte kofoder till en ko. Om sådan inte hölls, och det kunde ibland vara svårt nog att få ut detta i bestämd mängd, ersattes det med kontanter, varierande efter överenskommelse mellan 75-100 kr. Efter Ola Perssons avgång uppehölls platsen av en vikarie, Jonas Lövstedt, i ett par år, varefter en nyutexaminerad lärare, som genomgått fyra klasser vid Lunds seminarium, erhöll platsen. Det var M. Nordkvist, som 1882 tillträdde platsen och som se`n skötte undervisningen där tills skoldistrikten inom församlingen ändrades. Tjustorps och Gårdslösa skolor sammanslogos till ett distrikt och skolorna vid Smedstorps station byggdes. Samtidigt byggdes folkskolan i Petersborg, dit Nordkvist förflyttades 1896. Och så var Gårdlösa skola för alltid slopad som lärdomsanstalt och bebos nu av privata familjer. Å den kalkstenstavla, som å ena gaveln är inmurad, uppgives att skolan är byggd av Gårdlösa åboar och torpen Stickhoff och Stensberg. Det kan ju tyckas vara en egendomlig skolrote med avseende på det stora avståndet mellan Stensberg och Gårdlösa, men får detta troligen sin förklaring däri, att barnantalet skulle bli lika i de olika distrikten Gårdlösa och Tjustorp. Det kan knappast tänkas någon annan förklaring till en sådan indelning som i våra dagar skulle varit otänkbar. Skolan var byggd av tegel. Teglet var tillverkat i Gårdlösa c:a en km öster om skolan på egendomen n:r 6. Det är det hållbaraste tegel i orten, den är i denna dag likadan som då den lades i murarna, men tegelbruket nedlades i början av 60-talet. Taket var, som synes, långhalm. På gaveln synes en dörr, där innanför var torvhus, men sedan ekonomihus blev byggt inhystes torven där och Ola Persson lät då inreda en gästkammare där. Minnestavlan är av flis, c:a 1 m. lång och 0,33 bred, inskriptionen är inhuggen i stenen.