METODISTKYRKAN, EMANUELSKYRKAN

Den tidigare väckelserörelsen i Sverige, med rötter i engelsk metodism, som under 1830-, 40- och 50-talen företräddes av predikant Georg Scott, hade som mål en allmän engelsk väckelse och mission och innehöll inga sekteristiska strävanden. Verksamhetens sociala sammansättning hade varit blandad men det aristokratiska inslaget var påfallande.
Den metodism som introducerades i Sverige under 1860-talet hade sitt ursprung i USA och till en början dominerades den svenska verksamheten av återvändande svenskamerikaner.
De kyrkobyggnader som kom att uppföras på ett flertal orter i landet har, liksom sina utländska förebilder, en markerad karaktär av just kyrka med ingång på ena gaveln och ett långskepp med klar orientering mot altaret, även i minsta kapell. Stilmässigt anslöt man regelmässigt till nygotiken med stilelement som tornspiror, fialer och smala, höga fönster.
Denna nämnda manifestationssträvan återfinns inte i Emanuelskyrkan i Karlskrona, vilken tillkom innan man hade fått laglig rätt att existera som fristående kyrka. Kyrkans exteriör fick en tämligen profan prägel, vilket möjligen kan förklaras i att man ville undvika att provocera myndigheterna.
Byggnaden ritades och uppfördes av en byggmästare Gustafsson, vilken troligen är den vid tiden verksamme karlskronabyggmästaren Peter Gustavsson.
Byggnadens anglosaxiskt inspirerade panelarkitektur är välarbetad och uttrycksfull och kontrasterar mot interiörens stramhet. Invändigt finner man ett traditionellt kyrkorum orienterat mot altaret på ett podium vid ena kortväggen. Innertaket är buret av två pelarrader och församlingens bänkar står på ömse sidor av mittgången. Kyrkans inre utförande präglades ursprungligen av stor enkelhet. Inre måleriarbeten utfördes efter hand som man fick ekonomisk möjlighet. Omkring 1930 genomfördes vissa förändringar men rummet har fortfarande en stram värdighet.
Exteriören är i stort sett oförändrad sedan byggnadsåret. Undantag är dock entrépartiet som breddades och fick ett nytt utförande omkring 1930. Den ursprungliga, bågformade öppningen med dubbeldörrar utvidgades och fick tre dörrar med rakt överstycke. Den nya dörromfattningen är stilmässigt välanpassad till fasaden i övrigt. Den bågformiga frontonen ovanför entrén fick vid tillfället sin målade sol utbytt mot ett kors.
Taket hade ursprungligen tjärpappstäckning. Vid byggnadens senaste ommålning på 1980-talet återfick fasaden sin ursprungliga färgsättning.
Interiören har genomgått förändringar både vad gäller ytskikt och plan. De flesta av dessa utfördes runt 1930. Kyrksalens äldre pärlspontväggar kläddes då in med plywoodskivor och fick en ny bröstning i samma material. Det tidigare släta innertaket kassettindelades av ett kraftigt listverk. Altartavlan byttes ut och fick en ny omfattning. Pelarna, som ursprungligen hade samma marmorering som väggarnas pilastrar, har senare klätts med glasfiberväv och fått en ny marmorering.
Även planmässigt är ingreppen relativt små. Åren efter kyrksalens renovering avdelades rummets norra del av en mellanvägg, samtidigt som läktaren förlängdes. Det nya rum som bildades användes till en början för mindre sammankomster. Mellanväggen var ihopvikbar i sektioner så att man vid behov kunde använda hela kyrkorummet. I dag utgör den lilla kyrksalen ett slags entréhall med kapprum, anslagstavla och hyllor för småskrifter. I samband med mellanväggarnas uppförande inrättades även ett litet tekök. Vinden ovanför kyrksalen är inredd och nyttjades till en början för undervisning och sammankomster men omändrades senare till pastorsbostad. När kyrkans ytterport bräddades fick bostaden en separat entré som avgränsas med en mellanvägg mot förstugan. På 1980-talet inköptes fastigheten väster om kyrkan för att användas som församlingsgård och den tidigare portgången mellan byggnaderna inbyggdes som en passage.
Emanuelskyrkan i Karlskrona är metodiströrelsens äldsta kyrkobyggnad i Sverige och representerar väl den framväxande frikyrkorörelsen bland den allt större arbetarbefolkningen under 1800-talets senare hälft. Sedan uppförandet har kyrkan använts kontinuerligt och dess kultur- och socialhistoriska samt - genom den låga förändringsgraden - dess byggnadshistoriska värde är mycket stora. Kyrkans framträdande placering på berget ovanför Karlskronavarvet gör den även till ett omistligt inslag i stadsbilden.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Blekinge län, 1992-10-02, Dnr 221-4965-89

Den tidigare väckelserörelsen i Sverige, med rötter i engelsk metodism, som under 1830-, 40- och 50-talen företräddes av predikant Georg Scott, hade som mål en allmän engelsk väckelse och mission och innehöll inga sekteristiska strävanden. Verksamhetens sociala sammansättning hade varit blandad men det aristokratiska inslaget var påfallande.
Den metodism som introducerades i Sverige under 1860-talet hade sitt ursprung i USA och till en början dominerades den svenska verksamheten av återvändande svenskamerikaner.
De kyrkobyggnader som kom att uppföras på ett flertal orter i landet har, liksom sina utländska förebilder, en markerad karaktär av just kyrka med ingång på ena gaveln och ett långskepp med klar orientering mot altaret, även i minsta kapell. Stilmässigt anslöt man regelmässigt till nygotiken med stilelement som tornspiror, fialer och smala, höga fönster.
Denna nämnda manifestationssträvan återfinns inte i Emanuelskyrkan i Karlskrona, vilken tillkom innan man hade fått laglig rätt att existera som fristående kyrka. Kyrkans exteriör fick en tämligen profan prägel, vilket möjligen kan förklaras i att man ville undvika att provocera myndigheterna.
Byggnaden ritades och uppfördes av en byggmästare Gustafsson, vilken troligen är den vid tiden verksamme karlskronabyggmästaren Peter Gustavsson.
Byggnadens anglosaxiskt inspirerade panelarkitektur är välarbetad och uttrycksfull och kontrasterar mot interiörens stramhet. Invändigt finner man ett traditionellt kyrkorum orienterat mot altaret på ett podium vid ena kortväggen. Innertaket är buret av två pelarrader och församlingens bänkar står på ömse sidor av mittgången. Kyrkans inre utförande präglades ursprungligen av stor enkelhet. Inre måleriarbeten utfördes efter hand som man fick ekonomisk möjlighet. Omkring 1930 genomfördes vissa förändringar men rummet har fortfarande en stram värdighet.
Exteriören är i stort sett oförändrad sedan byggnadsåret. Undantag är dock entrépartiet som breddades och fick ett nytt utförande omkring 1930. Den ursprungliga, bågformade öppningen med dubbeldörrar utvidgades och fick tre dörrar med rakt överstycke. Den nya dörromfattningen är stilmässigt välanpassad till fasaden i övrigt. Den bågformiga frontonen ovanför entrén fick vid tillfället sin målade sol utbytt mot ett kors.
Taket hade ursprungligen tjärpappstäckning. Vid byggnadens senaste ommålning på 1980-talet återfick fasaden sin ursprungliga färgsättning.
Interiören har genomgått förändringar både vad gäller ytskikt och plan. De flesta av dessa utfördes runt 1930. Kyrksalens äldre pärlspontväggar kläddes då in med plywoodskivor och fick en ny bröstning i samma material. Det tidigare släta innertaket kassettindelades av ett kraftigt listverk. Altartavlan byttes ut och fick en ny omfattning. Pelarna, som ursprungligen hade samma marmorering som väggarnas pilastrar, har senare klätts med glasfiberväv och fått en ny marmorering.
Även planmässigt är ingreppen relativt små. Åren efter kyrksalens renovering avdelades rummets norra del av en mellanvägg, samtidigt som läktaren förlängdes. Det nya rum som bildades användes till en början för mindre sammankomster. Mellanväggen var ihopvikbar i sektioner så att man vid behov kunde använda hela kyrkorummet. I dag utgör den lilla kyrksalen ett slags entréhall med kapprum, anslagstavla och hyllor för småskrifter. I samband med mellanväggarnas uppförande inrättades även ett litet tekök. Vinden ovanför kyrksalen är inredd och nyttjades till en början för undervisning och sammankomster men omändrades senare till pastorsbostad. När kyrkans ytterport bräddades fick bostaden en separat entré som avgränsas med en mellanvägg mot förstugan. På 1980-talet inköptes fastigheten väster om kyrkan för att användas som församlingsgård och den tidigare portgången mellan byggnaderna inbyggdes som en passage.
Emanuelskyrkan i Karlskrona är metodiströrelsens äldsta kyrkobyggnad i Sverige och representerar väl den framväxande frikyrkorörelsen bland den allt större arbetarbefolkningen under 1800-talets senare hälft. Sedan uppförandet har kyrkan använts kontinuerligt och dess kultur- och socialhistoriska samt - genom den låga förändringsgraden - dess byggnadshistoriska värde är mycket stora. Kyrkans framträdande placering på berget ovanför Karlskronavarvet gör den även till ett omistligt inslag i stadsbilden.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Blekinge län, 1992-10-02, Dnr 221-4965-89

Den tidigare väckelserörelsen i Sverige, med rötter i engelsk metodism, som under 1830-, 40- och 50-talen företräddes av predikant Georg Scott, hade som mål en allmän engelsk väckelse och mission och innehöll inga sekteristiska strävanden. Verksamhetens sociala sammansättning hade varit blandad men det aristokratiska inslaget var påfallande.
Den metodism som introducerades i Sverige under 1860-talet hade sitt ursprung i USA och till en början dominerades den svenska verksamheten av återvändande svenskamerikaner.
De kyrkobyggnader som kom att uppföras på ett flertal orter i landet har, liksom sina utländska förebilder, en markerad karaktär av just kyrka med ingång på ena gaveln och ett långskepp med klar orientering mot altaret, även i minsta kapell. Stilmässigt anslöt man regelmässigt till nygotiken med stilelement som tornspiror, fialer och smala, höga fönster.
Denna nämnda manifestationssträvan återfinns inte i Emanuelskyrkan i Karlskrona, vilken tillkom innan man hade fått laglig rätt att existera som fristående kyrka. Kyrkans exteriör fick en tämligen profan prägel, vilket möjligen kan förklaras i att man ville undvika att provocera myndigheterna.
Byggnaden ritades och uppfördes av en byggmästare Gustafsson, vilken troligen är den vid tiden verksamme karlskronabyggmästaren Peter Gustavsson.
Byggnadens anglosaxiskt inspirerade panelarkitektur är välarbetad och uttrycksfull och kontrasterar mot interiörens stramhet. Invändigt finner man ett traditionellt kyrkorum orienterat mot altaret på ett podium vid ena kortväggen. Innertaket är buret av två pelarrader och församlingens bänkar står på ömse sidor av mittgången. Kyrkans inre utförande präglades ursprungligen av stor enkelhet. Inre måleriarbeten utfördes efter hand som man fick ekonomisk möjlighet. Omkring 1930 genomfördes vissa förändringar men rummet har fortfarande en stram värdighet.
Exteriören är i stort sett oförändrad sedan byggnadsåret. Undantag är dock entrépartiet som breddades och fick ett nytt utförande omkring 1930. Den ursprungliga, bågformade öppningen med dubbeldörrar utvidgades och fick tre dörrar med rakt överstycke. Den nya dörromfattningen är stilmässigt välanpassad till fasaden i övrigt. Den bågformiga frontonen ovanför entrén fick vid tillfället sin målade sol utbytt mot ett kors.
Taket hade ursprungligen tjärpappstäckning. Vid byggnadens senaste ommålning på 1980-talet återfick fasaden sin ursprungliga färgsättning.
Interiören har genomgått förändringar både vad gäller ytskikt och plan. De flesta av dessa utfördes runt 1930. Kyrksalens äldre pärlspontväggar kläddes då in med plywoodskivor och fick en ny bröstning i samma material. Det tidigare släta innertaket kassettindelades av ett kraftigt listverk. Altartavlan byttes ut och fick en ny omfattning. Pelarna, som ursprungligen hade samma marmorering som väggarnas pilastrar, har senare klätts med glasfiberväv och fått en ny marmorering.
Även planmässigt är ingreppen relativt små. Åren efter kyrksalens renovering avdelades rummets norra del av en mellanvägg, samtidigt som läktaren förlängdes. Det nya rum som bildades användes till en början för mindre sammankomster. Mellanväggen var ihopvikbar i sektioner så att man vid behov kunde använda hela kyrkorummet. I dag utgör den lilla kyrksalen ett slags entréhall med kapprum, anslagstavla och hyllor för småskrifter. I samband med mellanväggarnas uppförande inrättades även ett litet tekök. Vinden ovanför kyrksalen är inredd och nyttjades till en början för undervisning och sammankomster men omändrades senare till pastorsbostad. När kyrkans ytterport bräddades fick bostaden en separat entré som avgränsas med en mellanvägg mot förstugan. På 1980-talet inköptes fastigheten väster om kyrkan för att användas som församlingsgård och den tidigare portgången mellan byggnaderna inbyggdes som en passage.
Emanuelskyrkan i Karlskrona är metodiströrelsens äldsta kyrkobyggnad i Sverige och representerar väl den framväxande frikyrkorörelsen bland den allt större arbetarbefolkningen under 1800-talets senare hälft. Sedan uppförandet har kyrkan använts kontinuerligt och dess kultur- och socialhistoriska samt - genom den låga förändringsgraden - dess byggnadshistoriska värde är mycket stora. Kyrkans framträdande placering på berget ovanför Karlskronavarvet gör den även till ett omistligt inslag i stadsbilden.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Blekinge län, 1992-10-02, Dnr 221-4965-89

Den tidigare väckelserörelsen i Sverige, med rötter i engelsk metodism, som under 1830-, 40- och 50-talen företräddes av predikant Georg Scott, hade som mål en allmän engelsk väckelse och mission och innehöll inga sekteristiska strävanden. Verksamhetens sociala sammansättning hade varit blandad men det aristokratiska inslaget var påfallande.
Den metodism som introducerades i Sverige under 1860-talet hade sitt ursprung i USA och till en början dominerades den svenska verksamheten av återvändande svenskamerikaner.
De kyrkobyggnader som kom att uppföras på ett flertal orter i landet har, liksom sina utländska förebilder, en markerad karaktär av just kyrka med ingång på ena gaveln och ett långskepp med klar orientering mot altaret, även i minsta kapell. Stilmässigt anslöt man regelmässigt till nygotiken med stilelement som tornspiror, fialer och smala, höga fönster.
Denna nämnda manifestationssträvan återfinns inte i Emanuelskyrkan i Karlskrona, vilken tillkom innan man hade fått laglig rätt att existera som fristående kyrka. Kyrkans exteriör fick en tämligen profan prägel, vilket möjligen kan förklaras i att man ville undvika att provocera myndigheterna.
Byggnaden ritades och uppfördes av en byggmästare Gustafsson, vilken troligen är den vid tiden verksamme karlskronabyggmästaren Peter Gustavsson.
Byggnadens anglosaxiskt inspirerade panelarkitektur är välarbetad och uttrycksfull och kontrasterar mot interiörens stramhet. Invändigt finner man ett traditionellt kyrkorum orienterat mot altaret på ett podium vid ena kortväggen. Innertaket är buret av två pelarrader och församlingens bänkar står på ömse sidor av mittgången. Kyrkans inre utförande präglades ursprungligen av stor enkelhet. Inre måleriarbeten utfördes efter hand som man fick ekonomisk möjlighet. Omkring 1930 genomfördes vissa förändringar men rummet har fortfarande en stram värdighet.
Exteriören är i stort sett oförändrad sedan byggnadsåret. Undantag är dock entrépartiet som breddades och fick ett nytt utförande omkring 1930. Den ursprungliga, bågformade öppningen med dubbeldörrar utvidgades och fick tre dörrar med rakt överstycke. Den nya dörromfattningen är stilmässigt välanpassad till fasaden i övrigt. Den bågformiga frontonen ovanför entrén fick vid tillfället sin målade sol utbytt mot ett kors.
Taket hade ursprungligen tjärpappstäckning. Vid byggnadens senaste ommålning på 1980-talet återfick fasaden sin ursprungliga färgsättning.
Interiören har genomgått förändringar både vad gäller ytskikt och plan. De flesta av dessa utfördes runt 1930. Kyrksalens äldre pärlspontväggar kläddes då in med plywoodskivor och fick en ny bröstning i samma material. Det tidigare släta innertaket kassettindelades av ett kraftigt listverk. Altartavlan byttes ut och fick en ny omfattning. Pelarna, som ursprungligen hade samma marmorering som väggarnas pilastrar, har senare klätts med glasfiberväv och fått en ny marmorering.
Även planmässigt är ingreppen relativt små. Åren efter kyrksalens renovering avdelades rummets norra del av en mellanvägg, samtidigt som läktaren förlängdes. Det nya rum som bildades användes till en början för mindre sammankomster. Mellanväggen var ihopvikbar i sektioner så att man vid behov kunde använda hela kyrkorummet. I dag utgör den lilla kyrksalen ett slags entréhall med kapprum, anslagstavla och hyllor för småskrifter. I samband med mellanväggarnas uppförande inrättades även ett litet tekök. Vinden ovanför kyrksalen är inredd och nyttjades till en början för undervisning och sammankomster men omändrades senare till pastorsbostad. När kyrkans ytterport bräddades fick bostaden en separat entré som avgränsas med en mellanvägg mot förstugan. På 1980-talet inköptes fastigheten väster om kyrkan för att användas som församlingsgård och den tidigare portgången mellan byggnaderna inbyggdes som en passage.
Emanuelskyrkan i Karlskrona är metodiströrelsens äldsta kyrkobyggnad i Sverige och representerar väl den framväxande frikyrkorörelsen bland den allt större arbetarbefolkningen under 1800-talets senare hälft. Sedan uppförandet har kyrkan använts kontinuerligt och dess kultur- och socialhistoriska samt - genom den låga förändringsgraden - dess byggnadshistoriska värde är mycket stora. Kyrkans framträdande placering på berget ovanför Karlskronavarvet gör den även till ett omistligt inslag i stadsbilden.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Blekinge län, 1992-10-02, Dnr 221-4965-89

Den tidigare väckelserörelsen i Sverige, med rötter i engelsk metodism, som under 1830-, 40- och 50-talen företräddes av predikant Georg Scott, hade som mål en allmän engelsk väckelse och mission och innehöll inga sekteristiska strävanden. Verksamhetens sociala sammansättning hade varit blandad men det aristokratiska inslaget var påfallande.
Den metodism som introducerades i Sverige under 1860-talet hade sitt ursprung i USA och till en början dominerades den svenska verksamheten av återvändande svenskamerikaner.
De kyrkobyggnader som kom att uppföras på ett flertal orter i landet har, liksom sina utländska förebilder, en markerad karaktär av just kyrka med ingång på ena gaveln och ett långskepp med klar orientering mot altaret, även i minsta kapell. Stilmässigt anslöt man regelmässigt till nygotiken med stilelement som tornspiror, fialer och smala, höga fönster.
Denna nämnda manifestationssträvan återfinns inte i Emanuelskyrkan i Karlskrona, vilken tillkom innan man hade fått laglig rätt att existera som fristående kyrka. Kyrkans exteriör fick en tämligen profan prägel, vilket möjligen kan förklaras i att man ville undvika att provocera myndigheterna.
Byggnaden ritades och uppfördes av en byggmästare Gustafsson, vilken troligen är den vid tiden verksamme karlskronabyggmästaren Peter Gustavsson.
Byggnadens anglosaxiskt inspirerade panelarkitektur är välarbetad och uttrycksfull och kontrasterar mot interiörens stramhet. Invändigt finner man ett traditionellt kyrkorum orienterat mot altaret på ett podium vid ena kortväggen. Innertaket är buret av två pelarrader och församlingens bänkar står på ömse sidor av mittgången. Kyrkans inre utförande präglades ursprungligen av stor enkelhet. Inre måleriarbeten utfördes efter hand som man fick ekonomisk möjlighet. Omkring 1930 genomfördes vissa förändringar men rummet har fortfarande en stram värdighet.
Exteriören är i stort sett oförändrad sedan byggnadsåret. Undantag är dock entrépartiet som breddades och fick ett nytt utförande omkring 1930. Den ursprungliga, bågformade öppningen med dubbeldörrar utvidgades och fick tre dörrar med rakt överstycke. Den nya dörromfattningen är stilmässigt välanpassad till fasaden i övrigt. Den bågformiga frontonen ovanför entrén fick vid tillfället sin målade sol utbytt mot ett kors.
Taket hade ursprungligen tjärpappstäckning. Vid byggnadens senaste ommålning på 1980-talet återfick fasaden sin ursprungliga färgsättning.
Interiören har genomgått förändringar både vad gäller ytskikt och plan. De flesta av dessa utfördes runt 1930. Kyrksalens äldre pärlspontväggar kläddes då in med plywoodskivor och fick en ny bröstning i samma material. Det tidigare släta innertaket kassettindelades av ett kraftigt listverk. Altartavlan byttes ut och fick en ny omfattning. Pelarna, som ursprungligen hade samma marmorering som väggarnas pilastrar, har senare klätts med glasfiberväv och fått en ny marmorering.
Även planmässigt är ingreppen relativt små. Åren efter kyrksalens renovering avdelades rummets norra del av en mellanvägg, samtidigt som läktaren förlängdes. Det nya rum som bildades användes till en början för mindre sammankomster. Mellanväggen var ihopvikbar i sektioner så att man vid behov kunde använda hela kyrkorummet. I dag utgör den lilla kyrksalen ett slags entréhall med kapprum, anslagstavla och hyllor för småskrifter. I samband med mellanväggarnas uppförande inrättades även ett litet tekök. Vinden ovanför kyrksalen är inredd och nyttjades till en början för undervisning och sammankomster men omändrades senare till pastorsbostad. När kyrkans ytterport bräddades fick bostaden en separat entré som avgränsas med en mellanvägg mot förstugan. På 1980-talet inköptes fastigheten väster om kyrkan för att användas som församlingsgård och den tidigare portgången mellan byggnaderna inbyggdes som en passage.
Emanuelskyrkan i Karlskrona är metodiströrelsens äldsta kyrkobyggnad i Sverige och representerar väl den framväxande frikyrkorörelsen bland den allt större arbetarbefolkningen under 1800-talets senare hälft. Sedan uppförandet har kyrkan använts kontinuerligt och dess kultur- och socialhistoriska samt - genom den låga förändringsgraden - dess byggnadshistoriska värde är mycket stora. Kyrkans framträdande placering på berget ovanför Karlskronavarvet gör den även till ett omistligt inslag i stadsbilden.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Blekinge län, 1992-10-02, Dnr 221-4965-89

Den tidigare väckelserörelsen i Sverige, med rötter i engelsk metodism, som under 1830-, 40- och 50-talen företräddes av predikant Georg Scott, hade som mål en allmän engelsk väckelse och mission och innehöll inga sekteristiska strävanden. Verksamhetens sociala sammansättning hade varit blandad men det aristokratiska inslaget var påfallande.
Den metodism som introducerades i Sverige under 1860-talet hade sitt ursprung i USA och till en början dominerades den svenska verksamheten av återvändande svenskamerikaner.
De kyrkobyggnader som kom att uppföras på ett flertal orter i landet har, liksom sina utländska förebilder, en markerad karaktär av just kyrka med ingång på ena gaveln och ett långskepp med klar orientering mot altaret, även i minsta kapell. Stilmässigt anslöt man regelmässigt till nygotiken med stilelement som tornspiror, fialer och smala, höga fönster.
Denna nämnda manifestationssträvan återfinns inte i Emanuelskyrkan i Karlskrona, vilken tillkom innan man hade fått laglig rätt att existera som fristående kyrka. Kyrkans exteriör fick en tämligen profan prägel, vilket möjligen kan förklaras i att man ville undvika att provocera myndigheterna.
Byggnaden ritades och uppfördes av en byggmästare Gustafsson, vilken troligen är den vid tiden verksamme karlskronabyggmästaren Peter Gustavsson.
Byggnadens anglosaxiskt inspirerade panelarkitektur är välarbetad och uttrycksfull och kontrasterar mot interiörens stramhet. Invändigt finner man ett traditionellt kyrkorum orienterat mot altaret på ett podium vid ena kortväggen. Innertaket är buret av två pelarrader och församlingens bänkar står på ömse sidor av mittgången. Kyrkans inre utförande präglades ursprungligen av stor enkelhet. Inre måleriarbeten utfördes efter hand som man fick ekonomisk möjlighet. Omkring 1930 genomfördes vissa förändringar men rummet har fortfarande en stram värdighet.
Exteriören är i stort sett oförändrad sedan byggnadsåret. Undantag är dock entrépartiet som breddades och fick ett nytt utförande omkring 1930. Den ursprungliga, bågformade öppningen med dubbeldörrar utvidgades och fick tre dörrar med rakt överstycke. Den nya dörromfattningen är stilmässigt välanpassad till fasaden i övrigt. Den bågformiga frontonen ovanför entrén fick vid tillfället sin målade sol utbytt mot ett kors.
Taket hade ursprungligen tjärpappstäckning. Vid byggnadens senaste ommålning på 1980-talet återfick fasaden sin ursprungliga färgsättning.
Interiören har genomgått förändringar både vad gäller ytskikt och plan. De flesta av dessa utfördes runt 1930. Kyrksalens äldre pärlspontväggar kläddes då in med plywoodskivor och fick en ny bröstning i samma material. Det tidigare släta innertaket kassettindelades av ett kraftigt listverk. Altartavlan byttes ut och fick en ny omfattning. Pelarna, som ursprungligen hade samma marmorering som väggarnas pilastrar, har senare klätts med glasfiberväv och fått en ny marmorering.
Även planmässigt är ingreppen relativt små. Åren efter kyrksalens renovering avdelades rummets norra del av en mellanvägg, samtidigt som läktaren förlängdes. Det nya rum som bildades användes till en början för mindre sammankomster. Mellanväggen var ihopvikbar i sektioner så att man vid behov kunde använda hela kyrkorummet. I dag utgör den lilla kyrksalen ett slags entréhall med kapprum, anslagstavla och hyllor för småskrifter. I samband med mellanväggarnas uppförande inrättades även ett litet tekök. Vinden ovanför kyrksalen är inredd och nyttjades till en början för undervisning och sammankomster men omändrades senare till pastorsbostad. När kyrkans ytterport bräddades fick bostaden en separat entré som avgränsas med en mellanvägg mot förstugan. På 1980-talet inköptes fastigheten väster om kyrkan för att användas som församlingsgård och den tidigare portgången mellan byggnaderna inbyggdes som en passage.
Emanuelskyrkan i Karlskrona är metodiströrelsens äldsta kyrkobyggnad i Sverige och representerar väl den framväxande frikyrkorörelsen bland den allt större arbetarbefolkningen under 1800-talets senare hälft. Sedan uppförandet har kyrkan använts kontinuerligt och dess kultur- och socialhistoriska samt - genom den låga förändringsgraden - dess byggnadshistoriska värde är mycket stora. Kyrkans framträdande placering på berget ovanför Karlskronavarvet gör den även till ett omistligt inslag i stadsbilden.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Blekinge län, 1992-10-02, Dnr 221-4965-89

Den tidigare väckelserörelsen i Sverige, med rötter i engelsk metodism, som under 1830-, 40- och 50-talen företräddes av predikant Georg Scott, hade som mål en allmän engelsk väckelse och mission och innehöll inga sekteristiska strävanden. Verksamhetens sociala sammansättning hade varit blandad men det aristokratiska inslaget var påfallande.
Den metodism som introducerades i Sverige under 1860-talet hade sitt ursprung i USA och till en början dominerades den svenska verksamheten av återvändande svenskamerikaner.
De kyrkobyggnader som kom att uppföras på ett flertal orter i landet har, liksom sina utländska förebilder, en markerad karaktär av just kyrka med ingång på ena gaveln och ett långskepp med klar orientering mot altaret, även i minsta kapell. Stilmässigt anslöt man regelmässigt till nygotiken med stilelement som tornspiror, fialer och smala, höga fönster.
Denna nämnda manifestationssträvan återfinns inte i Emanuelskyrkan i Karlskrona, vilken tillkom innan man hade fått laglig rätt att existera som fristående kyrka. Kyrkans exteriör fick en tämligen profan prägel, vilket möjligen kan förklaras i att man ville undvika att provocera myndigheterna.
Byggnaden ritades och uppfördes av en byggmästare Gustafsson, vilken troligen är den vid tiden verksamme karlskronabyggmästaren Peter Gustavsson.
Byggnadens anglosaxiskt inspirerade panelarkitektur är välarbetad och uttrycksfull och kontrasterar mot interiörens stramhet. Invändigt finner man ett traditionellt kyrkorum orienterat mot altaret på ett podium vid ena kortväggen. Innertaket är buret av två pelarrader och församlingens bänkar står på ömse sidor av mittgången. Kyrkans inre utförande präglades ursprungligen av stor enkelhet. Inre måleriarbeten utfördes efter hand som man fick ekonomisk möjlighet. Omkring 1930 genomfördes vissa förändringar men rummet har fortfarande en stram värdighet.
Exteriören är i stort sett oförändrad sedan byggnadsåret. Undantag är dock entrépartiet som breddades och fick ett nytt utförande omkring 1930. Den ursprungliga, bågformade öppningen med dubbeldörrar utvidgades och fick tre dörrar med rakt överstycke. Den nya dörromfattningen är stilmässigt välanpassad till fasaden i övrigt. Den bågformiga frontonen ovanför entrén fick vid tillfället sin målade sol utbytt mot ett kors.
Taket hade ursprungligen tjärpappstäckning. Vid byggnadens senaste ommålning på 1980-talet återfick fasaden sin ursprungliga färgsättning.
Interiören har genomgått förändringar både vad gäller ytskikt och plan. De flesta av dessa utfördes runt 1930. Kyrksalens äldre pärlspontväggar kläddes då in med plywoodskivor och fick en ny bröstning i samma material. Det tidigare släta innertaket kassettindelades av ett kraftigt listverk. Altartavlan byttes ut och fick en ny omfattning. Pelarna, som ursprungligen hade samma marmorering som väggarnas pilastrar, har senare klätts med glasfiberväv och fått en ny marmorering.
Även planmässigt är ingreppen relativt små. Åren efter kyrksalens renovering avdelades rummets norra del av en mellanvägg, samtidigt som läktaren förlängdes. Det nya rum som bildades användes till en början för mindre sammankomster. Mellanväggen var ihopvikbar i sektioner så att man vid behov kunde använda hela kyrkorummet. I dag utgör den lilla kyrksalen ett slags entréhall med kapprum, anslagstavla och hyllor för småskrifter. I samband med mellanväggarnas uppförande inrättades även ett litet tekök. Vinden ovanför kyrksalen är inredd och nyttjades till en början för undervisning och sammankomster men omändrades senare till pastorsbostad. När kyrkans ytterport bräddades fick bostaden en separat entré som avgränsas med en mellanvägg mot förstugan. På 1980-talet inköptes fastigheten väster om kyrkan för att användas som församlingsgård och den tidigare portgången mellan byggnaderna inbyggdes som en passage.
Emanuelskyrkan i Karlskrona är metodiströrelsens äldsta kyrkobyggnad i Sverige och representerar väl den framväxande frikyrkorörelsen bland den allt större arbetarbefolkningen under 1800-talets senare hälft. Sedan uppförandet har kyrkan använts kontinuerligt och dess kultur- och socialhistoriska samt - genom den låga förändringsgraden - dess byggnadshistoriska värde är mycket stora. Kyrkans framträdande placering på berget ovanför Karlskronavarvet gör den även till ett omistligt inslag i stadsbilden.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Blekinge län, 1992-10-02, Dnr 221-4965-89

Den tidigare väckelserörelsen i Sverige, med rötter i engelsk metodism, som under 1830-, 40- och 50-talen företräddes av predikant Georg Scott, hade som mål en allmän engelsk väckelse och mission och innehöll inga sekteristiska strävanden. Verksamhetens sociala sammansättning hade varit blandad men det aristokratiska inslaget var påfallande.
Den metodism som introducerades i Sverige under 1860-talet hade sitt ursprung i USA och till en början dominerades den svenska verksamheten av återvändande svenskamerikaner.
De kyrkobyggnader som kom att uppföras på ett flertal orter i landet har, liksom sina utländska förebilder, en markerad karaktär av just kyrka med ingång på ena gaveln och ett långskepp med klar orientering mot altaret, även i minsta kapell. Stilmässigt anslöt man regelmässigt till nygotiken med stilelement som tornspiror, fialer och smala, höga fönster.
Denna nämnda manifestationssträvan återfinns inte i Emanuelskyrkan i Karlskrona, vilken tillkom innan man hade fått laglig rätt att existera som fristående kyrka. Kyrkans exteriör fick en tämligen profan prägel, vilket möjligen kan förklaras i att man ville undvika att provocera myndigheterna.
Byggnaden ritades och uppfördes av en byggmästare Gustafsson, vilken troligen är den vid tiden verksamme karlskronabyggmästaren Peter Gustavsson.
Byggnadens anglosaxiskt inspirerade panelarkitektur är välarbetad och uttrycksfull och kontrasterar mot interiörens stramhet. Invändigt finner man ett traditionellt kyrkorum orienterat mot altaret på ett podium vid ena kortväggen. Innertaket är buret av två pelarrader och församlingens bänkar står på ömse sidor av mittgången. Kyrkans inre utförande präglades ursprungligen av stor enkelhet. Inre måleriarbeten utfördes efter hand som man fick ekonomisk möjlighet. Omkring 1930 genomfördes vissa förändringar men rummet har fortfarande en stram värdighet.
Exteriören är i stort sett oförändrad sedan byggnadsåret. Undantag är dock entrépartiet som breddades och fick ett nytt utförande omkring 1930. Den ursprungliga, bågformade öppningen med dubbeldörrar utvidgades och fick tre dörrar med rakt överstycke. Den nya dörromfattningen är stilmässigt välanpassad till fasaden i övrigt. Den bågformiga frontonen ovanför entrén fick vid tillfället sin målade sol utbytt mot ett kors.
Taket hade ursprungligen tjärpappstäckning. Vid byggnadens senaste ommålning på 1980-talet återfick fasaden sin ursprungliga färgsättning.
Interiören har genomgått förändringar både vad gäller ytskikt och plan. De flesta av dessa utfördes runt 1930. Kyrksalens äldre pärlspontväggar kläddes då in med plywoodskivor och fick en ny bröstning i samma material. Det tidigare släta innertaket kassettindelades av ett kraftigt listverk. Altartavlan byttes ut och fick en ny omfattning. Pelarna, som ursprungligen hade samma marmorering som väggarnas pilastrar, har senare klätts med glasfiberväv och fått en ny marmorering.
Även planmässigt är ingreppen relativt små. Åren efter kyrksalens renovering avdelades rummets norra del av en mellanvägg, samtidigt som läktaren förlängdes. Det nya rum som bildades användes till en början för mindre sammankomster. Mellanväggen var ihopvikbar i sektioner så att man vid behov kunde använda hela kyrkorummet. I dag utgör den lilla kyrksalen ett slags entréhall med kapprum, anslagstavla och hyllor för småskrifter. I samband med mellanväggarnas uppförande inrättades även ett litet tekök. Vinden ovanför kyrksalen är inredd och nyttjades till en början för undervisning och sammankomster men omändrades senare till pastorsbostad. När kyrkans ytterport bräddades fick bostaden en separat entré som avgränsas med en mellanvägg mot förstugan. På 1980-talet inköptes fastigheten väster om kyrkan för att användas som församlingsgård och den tidigare portgången mellan byggnaderna inbyggdes som en passage.
Emanuelskyrkan i Karlskrona är metodiströrelsens äldsta kyrkobyggnad i Sverige och representerar väl den framväxande frikyrkorörelsen bland den allt större arbetarbefolkningen under 1800-talets senare hälft. Sedan uppförandet har kyrkan använts kontinuerligt och dess kultur- och socialhistoriska samt - genom den låga förändringsgraden - dess byggnadshistoriska värde är mycket stora. Kyrkans framträdande placering på berget ovanför Karlskronavarvet gör den även till ett omistligt inslag i stadsbilden.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Blekinge län, 1992-10-02, Dnr 221-4965-89