VESENE KYRKA

Vesene kyrka är ålderdomligt fönsterlös åt norr och väster, men södra sidan har två fönster och det grunda tresidiga koret har fönster på de snedställda väggarna. I väster ansluter ett vapenhus till långhuset på södra sidan med porten åt söder. Exteriören renoverades 2004 med omputsning från murverket och linoljemålning av snickerierna.

FASAD - Slätputs av kalkbruk som kvastats med lodrät penselföring och ballasten utdriven i ytan, avfärgat med vit kalkfärg. Väggarna följer murverket. En lodrät rits som bryts av det sydöstra fönstret markerar gränsen för tillbyggnaden österut 1764. Norra fasaden har en kraftig indragning i östra delen, sannolikt där tillbyggnaden börjar. Mycket breda remstycken är synliga runt hela långhuset, vars yta har huggits upp för putsning. Väggarna kragar ut under remstyckena. Vid sydvästra hörnet är först ett kort stycke med puts innan remstycket blir synligt, troligen är bjälkens ände fortfarande överputsad som klimatskydd. Vapenhuset står på betongsockel. Över vapenhusporten sitter en plan lykta av råglas och kopparplåt.

FÖNSTER - Fönster och solbänkar är sannolikt från 1926. Nästan kvadratiska fasta tvåluftsfönster med mittpost och en liggande träspröjs per luft med färgade antikglas i blyspröjsning. Långhusets sydvästra fönsteröppning har samma form som fönstret men den vidgade smygens östra sida är mycket skev och över öppningen ligger en vitmålad träbjälke. Fönsteröppningarna i sydöst och i koret är skevt korgbågiga. Solbänkarna är av grå kalksten och skjuter långt utanför fasaden. Korfönstren har stormjärn och en luft per fönster är öppningsbar. Vapenhuset har ett tvåluftsfönster med mittpost åt öster och ett åt väster, en liggande spröjs per luft och kopparplåtsbleck.

PORT - En pardörr med panelen diagonalt lagd så att en ruta bildas i centrum, samt ett slätt parti nedtill. Framför det ligger en stor hyvlad kalkstenshäll.

TAK - Sadeltak med brant valmad spets i öster och vapenhuset har sadeltak, båda med tvåkupiga svarta betongtakpannor. Under finns gamla pärtlager. Vindskivorna i väster är tjärade och har figursågningar nedtill för att skydda remstyckena. Avtäckningar är av kopparplåt liksom hängrännor och stuprör, vilka är från 2004. Stuprören har trattar.

Vesene kyrka är medeltida, troligen från 1100-talet, och byggd av väl murade oregelbundna, plana stora granitblock i goda förband. Somliga stenar är ett par meter långa. Kyrkan är unik i sjuhäradsbygden genom att den fortfarande saknar fönster och dörrar i väster och norr. Sedan murverket blottlagts 2004 kunde man konstatera att hörnkedjor av huggen sandsten fanns i det medeltida långhusets fyra hörn och består alltså i sin fulla längd. Västra gaveln är intakt medan kyrkan byggts till åt öster. Gränsen finns markerad med en rits i putsen. Vid en undersökning 1926 frilades också det medeltida korets grundmurar. Medeltida inventarier från kyrkan är ett senmedeltida altarskåp med en trärelief föreställande yttersta domen, ett romanskt triumfkrucifix och dopfuntens cuppa av sandsten. Rundbågiga ingångar fanns både i söder och norr mitt emot varandra. Fönster fanns endast i söder och öster. De kraftiga hammarbanden är av ek.

Vid decennierna omkring år 1300 beräknas kyrkan ha dekorerats med kalkmålningar. 1926 frilades ett takhögt, smalt fält med två scener på långhusets nordvägg intill den forna triumfbågen. Viola Hernfjäll, specialist på medeltida kalkmåleri, benämner det som en "mycket elegant och ovanlig målning". Den visar två unggotiska scener över varandra, åtskilda av en sicksackbård i brunt, vitt och blågrönt. Ljusa pastellfärger och slanka figurer tyder på ung gotik snarare än romanskt uttryck. En liknande bård finns i Dädesjö, Småland och Norra Mellby, Skåne vilka också är unggotiska målningar från decennierna omkring 1300. Endast ett fåtal målningar i denna övergångsstil finns kvar inom Skara stift och denna menas vara en av de tidigaste. Södra Rådas huvudmålning hyllade Jungfru Maria och hon är huvudperson även i Vesene, i undre scenen med Jesu frambärande i templet framställd som furstinna i rombmönstrad klänning.

Altarskåpet försågs 1714 med ett överstycke och mittpartiet fick en Golgataframställning. Läktaren har årtalet 1741 inristat vilket rimligen är dess tillkomstår. Läktarbröstets målningar har också bedöms vara från omkring det seklets mitt. 1764 byggdes kyrkan till med nio alnar och fick ett tresidigt avslutat kor, av mindre omsorgsfulla murverk av gråsten. På södra långhusfasaden går skarven upp till fönstrets underkant och på norra sidan längs hela höjden. Murverken ligger invändigt i förband med kortillbyggnaden. Bänkar med rödmålade blommor tillkom också på 1700-talet, sannolikt 1764. 1778 försågs predikstolens ljudtak med daterade figurmålningar och det plana innertaket med rokokobetonad enkel dekor samt figurer i plafondmålning av A. M. Lang. I Borås museum förvaras ett triumfkrucifix, en gammal kyrkdörr, straffstock och en madonna i trä från omkring år 1500. 1826-27 reparerades och målades kyrkan. Golv av täljsten lades in. När kyrkan inventerades 1829 fanns en mansläktare i väster. Predikstolen hade inga prydnader mer än en hängande krona. Ett vapenhus åt söder bedöms ha uppförts under 1800-talets slut och då fick läktarbröstningens mittparti ett framspringande parti.

1925 gjordes en beskrivning inför en renovering av kyrkan. Den hade då ett gammalt enkupigt tegeltak och cementtaktegel på vapenhuset. Kyrkan hade fortfarande bara en sydport. Mitt emot denna hade det funnits en norrport som murats igen men lämnat en stor nisch invändigt och en mindre utvändigt. Det medeltida altarskåpet liksom 1700-talsbänkarna var i bruk. Norra sidan hade 14 rader och södra sidan 12 rader. Predikstolen stod i söder och där var en liten sakristia anordnad mellan ett rakt skrank från altaret och den södra sneda korväggen. Norr om altaret fanns korbänkar. Läktarbröstningen var fortfarande dekorerad. 1926 genomfördes renoveringen av arkitekt Axel Forssén, enligt ett förslag som fastställts redan 1921. Fasadernas spritputs avlägsnades intill 1700-talsputsen som lagades. Gamla nordportalen markerades. Vapenhustaket fick lertegel. Långhusets hammarband rengjordes från puts. Fönstrens bågar och karmar byttes ut men gjordes lika de gamla, förutom att ytterbågarna fick antikglas i blyspröjsar. Nya solbänkar av kalksten tillkom liksom innerbågar. Vapenhusets innertak fick en valvform så att dörröppningen mellan vapenhus och kyrka blev fullt synlig. Korgolvet utökades åt väster och under bänkarna lades nytt trägolv. Bänkarna förändras med bredare sitsar och större rygglutning samt nya fotbräden. Läktarbarriärens framspringande mittparti med pelare togs bort och den gamla kompletterades med bevarade gamla dekorerade bräder. Stöden kompletterades med nya pelare av samma form som de gamla. Predikstolen ändrades genom att södra bokbrädan togs bort och en ny träfot ersatte det stöd som dopfuntens cuppa dittills utgjort. Den ställdes i koret i stället. Altartavlans sidopartier justerades. Takmålningar och äldre inredning och inventarier konserverades, efter att äldre bemålning undersökts. Man letade efter eventuella väggmålningar före skrapning av väggarna.

Inga målningar återfanns på korväggarna men långhusets kalkmålning på norrväggen upptäcktes. Riksantikvarieämbetets ombud, friherre Uggla, fann målningen synnerligen ovanlig, och menade (liksom senare Hernfjell) att det handlade om monumentalmåleri från övergången mellan romansk och gotisk tid. Draperistilen menade han kunde tyda även på en epok omkring 100 år senare, men ålderdomliga drag såsom Josef i judehatt och nedåtriktade språkband, pekade på den tidigare dateringen. Den avbildade hjulformiga ljushållaren på stång buren av tjänstekvinnan ansågs ha särskilt stort kulturhistoriskt värde. Scenen var troligen en i en lång svit, men "för att målningen inte skulle "verka alltför trasig" lät arkitekt Forssén göra en begränsande linje åt öster som skar av större delen av partiet med översteprästen som mottager barnet. Detta föranledde klagomål på de utförda konserverings- och målningsarbetena. Den medeltida kalkmålningens färg började flagna direkt efter framtagningen och det fanns också en gammal sättspricka genom bilden. Efter samtal med Uggla fäste en konservator färgflagorna och östlinjen mjukades upp för att man skulle se att bilden var stympad.
Klagomålen gällde även takmålningens behandling: Forssén hade laserat bottnen för att ej få den för "slät. Taklisten byttes på ett par ställen och där hade målningen blivit hårdare. Predikstolstaket var av ek medan korgen var av fur. Taket hade aldrig haft korgens rika färgsättning, utan imiterade en 1600-talsintarsia i naturell och svärtad ek. Korgen menades var exempel på lantlig barockkonst och osymmetrisk. Uggla ansåg att de målade blommorna var konstnärligt betydligt mer tilltalande än de klumpiga figurerna. Församlingen menade att figurerna funnits före 17-1800-talens påmålning av blommor. Ett par av dem var framtagna och föreställde troligen evangelister eller apostlar samt Kristus. Forssén menade att figurerna symboliserade treenigheten. Altarskåpet befanns ha ursprungliga apostlar i dörrarna samt en del av de äldre corpusfigurerna på en skiva på överkanten. Alla figurerna från originalcorpus var kvar; yttersta domen, världsdomaren Kristus mellan Maria och Johannes samt två basunänglar och en domedagsrelief, då nyligen återtagen från Borås museum. Bakom kompositionen i corpus (mitten) från 1714 var en målad Jerusalemsbild. Färgen på figurerna bedömdes knappast vara äldre än från 1714, "tämligen rå" och ingen äldre färg återstod. Enligt Ugglas mening hade domedagsreliefen tidigare utgjort tavlans mittparti och först avsåg man att återföra den till corpus. Uggla motsatte sig detta eftersom den nu var defekt och innehållet gjorde att den inte borde återuppsättas på högaltaret. Han tycke också att tavlan var vackrare utan än med skulpturen återinsatt. Med viss tvekan sattes den på norra korväggen. Bänkdörrarnas gamla bemålning hade också restaurerats, ett mellanting mellan marmorering och ådring.

1946 elektrifierades belysning, värme och orgelfläkt. 1949 fick dopfuntens cuppa en nytillverkad fot som till material och ytbehandling skulle göras så lika cuppan som möjligt. 1951 behövdes konservatorsarbete utföras igen eftersom kaminröken smutsat ned. Norra långhusväggens murmålning såväl som takmålningens dekor befanns vara hårt retuscherad och väggen var fuktskadad. Arbetet påbörjades i november 1951 och fortsatte 1952. Efter konservering målades interiören om och kyrkan fick 1953 en ny orgel efter 40 år med orgelharmonium. Arkitekt Adolf Niklasson gjorde 1952 också ett förslag till ny sakristia och vapenhus, men inte förrän 1978 uppfördes ett vapenhus kombinerat med sakristia efter ritningar från Göran Wässmars arkitektbyrå AB. Det gamla vapenhuset revs. 1986 utfördes invändiga åtgärder med rengöring, konservering av målningarna, omkalkning och ommålning av taket. Då fanns gamla målningar vid fönstren som tagits fram 1951 men de överkalkades. 2004 gjordes en utvändig renovering med helt ny puts då en murverksdokumentation kunde göras. Nya hängrännor och stuprör av kopparplåt tillkom och snickerierna linoljemålades.