Klockstapel

Klockstapeln uppfördes 1955 enligt ritningsförslag av byggmästare G. Sandin från Od. En ny klocka gjuts av Bergholtz klockgjuteri i Sigtuna. Klockorna från den gamla klockstapeln flyttades till nya kyrkans torn 1885.

Forts. byggnadshistorik för kyrka.

Målningarnas särklass visar hursomhelst att de beställdes av en betydande person och att man har velat ära och förhärliga helgonkungen på triumfbågsväggen. Över triumfbågen fanns nämligen språkband och i mitten en rundel med en ängel, försedd med dubbla vingpar och målad ädelstenssmyckad halslinning, flankerad av två stora manliga gestalter med krona och gloria med dubbla konturer. Dessa tolkas som kungahelgon förklarade på språkbandens numer bortnötta text. Den dominerande platsen tyder på en betydelsefull roll för kyrkans eller målningarnas tillkomst. Ängeln tolkas som en Paradisväktare, placerad över ingången till det allra heligaste med himmels- eller paradisporten i absiden. Åke Nisbeth tolkade 1986 den skägglöse gestalten i söder till Erik den Helige, sankt Erik, och därmed skulle bilden förmodligen vara en av de först tillkomna föreställande honom. Det stöds av andra forskare. Den andre kungen kan vara norske sankt Olof (sankt Knut hade mycket nära förbindelser med Norge) eller sankt Knut själv. Absidmålningen visar en så kallad Majestasbild av Herren i majestät i en mandorla med evangelistsymboler runt honom. I Frälsarens halslinning hade troligen slipade stenar eller färgade glasbitar suttit och över hans högra skuldra vilade ett purpurband, clavus, i handen höll han livets bok. I korets tunnvalv finns spår av flera målningslager, minst två sannolikt romanska med rundlar underst. De två i mitten har blivit övermålade på 1200-talet med en kalvariegrupp. En medaljong i öster uppvisar en kvinnofigur försedd med både krona och gloria, vilket tolkats som en personifikation av en kristen dygd,. Så brukar nämligen de fyra kardinaldygderna (rättvisa, styrka, klokhet, måttfullhet) framställas, varför antaganden gjorts att de funnits i de fyra rundlarna. Eftersom det finns ett gammaltestamentligt begrepp kallat konungavägen skulle kardinaldygderna i korvalvet kunna förklaras som de ideala kungaegenskaperna, den ideella konungavägen mellan kungen och Herren i majestät över himmelstrappan i korets östvägg. När man högg upp fönstren på korets sydvägg förstördes dess målningar med glorieprydda figurer, en med martyrattributet, en palmkvist, en med bok. Till höger om fönstret är den bäst bevarade: Isak som skall offras av Abraham. Norra korväggen har också målningsrester. Triumfbågen omramas av sällsynt elegant palmettbård med tydliga färgspår, blågröna bågar mot mörkröd fond. Även mot långhuset finns en smalare, enklare palmettbård, en vanlig bårdtyp vid den tiden.
Sakristians tillkomst är osäker och dateras av somliga till 1200-talets förra del och av andra till 1300-talet eller sen medeltid. En kyrkobeskrivning anger 1691 som byggnadsår. Det skulle kunna avse en tillbyggnad av sakristian. En altartavla tillkom vid 1600-talets slut och dessa händelser skulle kunna ha ett samband. Från 1600-talet är sannolikt även läktarbarriären med snidade arkadmotiv av bandflätor och ålderdomliga slingor med rötter i vikingatidens mönstervärld. Bandflätor finns också på predikstolen från 1574 så möjligheten finns att de är någorlunda samtida. Tidigare fanns även en sidoläktare med likadan bröstning. Originalbemålningarna har bedömts vara från 1600-talet. Vapenhuset i söder uppfördes före 1660 eftersom det reparerades då. Det förefaller alltså som om kyrkan genomgick en omdaning från sent 1500-tal och vidare under 1600-talet för att vara ett kyrkorum för den evangeliska gudstjänsten efter reformationen. En ombyggnad och utvidgning lär ha vidtagits under 1740-talet då man förmodar att vapenhuset i väster uppfördes och att västporten breddades. Nya bänkar installerades 1764 och året därpå flyttades altartavlan till Broddarps kyrka. En ny altartavla målades av konstnären Pehr Hörberg troligen vid 1790-talets slut. Han målade flera verk till kyrkor, de flesta i Linköpings stift. Vad som fungerat som altarprydnad de 30 åren däremellan är inte känt. Hörbergs signatur blev i sen tid känd först 1990 då altartavlan rengjordes och namnet tvättades fram. Många av hans målningar har blivit förstörda eftersom de utfördes på dåligt material. 1829 gjordes en inventering som omtalar altartavlan, "Frälsaren svettandes blod i örtagården" samt ytterligare två tavlor från 1700-talet ståendes i koret. Predikstol, bänkar, läktarbarriär och altare var målade i ljusblått. Två medeltida dopfuntar såldes till Ladås säteri, där en blev blomsterställ på gårdens rundel en tid. 1898 skänktes ena funten till Nordiska museet som deponerade den till Statens historiska museum, varifrån den hämtades tillbaka till kyrkan 1948. Den andras öde är okänt. De gamla fönstren förstorades 1840 och nya gjordes samtidigt. Sakristians fönster ska ha förstorats först på 1870-talet. Enligt murverksdokumentationen finns inga spår av romanska fönster annat än i absiden.
Kyrkan var i gott skick men konstaterades trots allt vara för liten vid en biskopsvisitation 1880. Gudstjänst hölls då för hela pastoratet samtidigt i en kyrka, och ingen rymde mer än 175 vilket inte alls förslog. En ny kyrka stod klar 1885 inom synhåll från den gamla. Klockorna flyttades över till dess torn. Lillklockan var gjuten 1771 och storklockan omgjuten samma år av en äldre klocka. Den gamla kyrkan togs ur bruk och lämnades åt sitt öde.
Sanfrid Welin dokumenterade under det sena 1800-talet som Riksantikvarieämbetets lokalombud de äldre kyrkorna som byggdes om eller revs i trakten. Han beskrev även Eriksbergs kyrka 1893. Welin noterade bland annat att altarets relikgömma var ovanligt stor, placerad i mitten, fylld med lera och täckt med trälock. Altartavla uppgavs vara renoverad av någon i kyrkomålarsläkten Ljungström. 1896 lades ett förslag att göra kyrkan till mejeri. Så blev det inte, men golvstenar bröts upp till underlag för brygghus och inventarier såldes. Målningarna upptäcktes bakom den flagnande vitkalkningen kring 1900 och kommunalordförande Axel Malmström bad Riksantikvarieämbetet om hjälp att restaurera kyrkan och göra den till museum. Pengarna räckte inte till konservering så målningarna fotograferades och 1903 kalkades väggarna om. Idén med museikyrka föll på att ingen fornminnesförening bildades. Men det gick inte lång tid förrän församlingen var missnöjd med sin stora nya kyrka som visade sig vara besvärlig att värma upp. Man beslutade sig vid 1920-talets början för att åter börja använda sin lilla gamla kyrka till gudstjänster vintertid då den var billigare och lättare att få varm. Kyrkan behövde därför renoveras. Enligt en inventering 1920 var kyrkans femsidiga altarring då ljust rödgul med hela fält, bänkarna ljusblå, de flesta öppna med figursågade lister på gaveln. Västportalen och de båda vapenhusen hade enkla tjärade furudörrar medan dörren i söder hade sin gamla järnbeslagna port. Arkitekt Sven Brandel upprättade ett åtgärdsprogram 1921 och kyrkbyggmästare Carlsson anlitades. Behoven var omfattande men man gjorde i första hand utvändiga reparationer samt reparerade innertak, väggar, fönster och installerade kamin med murad pipa. Fasaderna färgades likadant som tidigare i en gulröd kulör med vita hörn och fönsteromfattningar (kyrkan var vit längre tillbaks). Puts togs bort från remstyckena. Södra vapenhuset rödfärgades. Det förefaller också som att en inre ommålning gjordes eftersom en beskrivning från 1921 berättar att altarringen och predikstolen då var vitmålade och bänkarna gråvita. Man önskade göra ett bygdemuseum i sakristian men det avrådde Byggnadsstyrelsen från. Absidfönstret skulle återupptas och få en ny enkel båge med blyinfattat antikglas, men ett fotografi från 1926 visar en takhög altartavla med psalmnummertavla på norra sidan. Antingen dolde man fönstret eller också fick åtgärden anstå till senast 1935.
1928 ville man göra trägolv under bänkarna eftersom stengolven kylde. Nya bänkar och framtagning av originalfärger enligt tidigare restaureringsprogram önskades också. Under spegelvalvet upptäcktes på väggen över triumfbågen en målad bård, vilket föranledde att man ville ha fram övriga eventuella kalkmålningar. Arkitekt Westerberg gjorde ett restaureringsförslag 1928, men det förefaller som om inte så mycket blev åtgärdat förrän 1932, då arkitekt Axel Forssén ledde en renovering grundad på Westerbergs förslag. Rester av en barriär till en tidigare sidoläktare upptäcktes, som suttit i vinkel med den västra läktaren. Delarna fanns dels på västläktarens syddel, dels vid södra ingången. Först ville man sätta ihop dem till en barriär likt ett korskrank mellan kor och långhus. Men enligt ett annat förslag kom de att placeras längs korets sydvägg efter framtagning av originalmålningen. Ett annat spörsmål var huruvida spegelvalvet, som går ned över de båda västliga fönstren och döljer den målade frisen, skulle tas bort och det plana taket återställas eller ej. Spegelvalvet behölls. Golven i långhus och sakristia justerades och kompletterades. Korets trägolv ersattes med kalksten. Altarringen renoverades och nummertavlan togs bort. Bänkinredningen ersattes med en nytillverkad.
Forts. under historik för husnr 9002.