Polletter, monterdel, Tokens

En särskild valuta för fattiga
"Vi fick aldrig leka. Som barn var jag halvt dräng." Det berättar en person som bodde på »Bracka«, Gibraltar Fattigvårds- och försörjningsanstalt, som låg i Landala år 1888 till 1939.
De styrande i Göteborg tyckte att fattiga människor var ett problem. Framför allt de som söp och tiggde. Bracka var lösningen: staden byggde en stor anläggning där som mest 1600 personer fick mat och tak över huvudet. Arbetshjon, »sinnesslöa«, sjuka och barn i alla åldrar bodde på Bracka.
"Det var så många barn på Gibraltar … Hela familjer kom dit om fadern blev sjuk och hyresvärden avhyste familjen. Det var inget ovanligt."
På Bracka förväntades alla arbeta. Den som var lydig blev belönad med polletter, som bara gick att handla för i Brackas egen affär. Den som klagade, latade sig eller bröt mot de hårda reglerna kunde bli slagen eller få svälta.
För många blev Bracka en återvändsgränd.
"De som kom till Bracka kom sällan tillbaka. Jag vet ingen som kom hem igen därifrån."

TOKENS - In the early 20th century there was a poorhouse called Gibraltar poorhouse and care home. People who lived and worked there were paid in tokens that could only be used in the poorhouse’s own shop.
----------
A special currency for the poor
"We never got to play. As a child I was half a servant." The speaker of these words lived at »Bracka«, the Gibraltar poorhouse and care home, which operated in Landala district from 1888 to 1939.
The people who ran Gothenburg felt that poor people were a problem, especially those who drank and begged. Bracka was the solution: the city built a large facility where up to 1,600 people were given food and a roof over their head. Poor relief recipients, the »mentally deficient«, ill people, and children of all ages lived at Bracka.
"There were so many children at Gibraltar… Entire families went there if the father got sick and the landlord threw the family out. It was not uncommon."
At Bracka everyone was expected to work. If you obeyed you were given tokens, which could only be spent in Bracka’s own shop. Anyone who complained, was lazy, or disobeyed the strict rules could be beaten or allowed to starve. For many people Bracka was a one-way street.
"Those who went to Bracka seldom came back. I know of no one who came home from there."