Kerstin Bergström, 1950-tal

Bilden samlades in inom projektet Berättande samlingar, delprojekt Hemmafruars berättelser.

Hon och hennes man träffades på en kräftskiva. Då var Kerstin 20 år och de gifte sig kort därpå. ”Det gick fort, det gick alldeles för fort”. [...] Hon beskriver de första åren av äktenskapen som jobbiga. Hennes make hade en massa studieskulder. På den tiden fanns inga studiebidrag utan han hade lånat pengar. Den tuffa ekonomiska situationen påverkade även Kerstin: ”Det fanns vissa dagar före avlöning som det bara var potatis ibland”. Med tiden lyckades maken betala tillbaka skulderna. Som ung hade Kerstin mycket kontakt med mindre barn och det var det som fick henne att vilja bli förskolelärare. Hon hade också planer på att bli slöjdlärare ett tag, men på den tiden var det inte en självständig lärarplats – man var tvungen att undervisa barnen i andra ämnen också. Kerstin har alltid tyckt om att sy och sticka. Henne mor sa ”det är ju ingen framtid, det kan du ju inte leva på”. Det kunde man inte då enligt Kerstin.

Kerstins man Folke jobbade på SKF i Katrineholm och det var bara anställda på företaget och deras familjer som bodde i deras bostadsområde. I området fanns det många jämnåriga till Kerstin som också hade barn i samma ålder som hennes egna. Det var de hon umgicks med. Alla kvinnor var hemmafruar. [...]

Som hemmafru städade man oftast på fredagar för att ha det fint till helgen. Hon och familjen bodde alltid modernt och hade tvättstuga, kvinnorna i grannskapet hjälptes åt med att tvätta och mangla, en gemenskap som inte finns nu. Man gick och handlade dagligen p.g.a. de små kylskåpen. Kerstins stora intresse var att sy, sticka och handarbeta. Hon gjorde allting själva, sydde alla barnens kläder och till och med till sig själv. Hon sydde om makens skjortor till blusar, tog till vara på gamla plagg. Kerstin var väldigt noga med att föra in anteckningar över hushållets inköp i en bok. Hon fick en hushållspeng utav maken. Första tiden var det ca 400 kr. Men om ekonomin var pressad under en månad var det knappt att hon vågade be om det. Det hon tyckte minst om var att städa. /Ur sammanfattning av intervju med Kerstin år 2017, se INTERVJU-046-22