LINNÉS BRÖLLOPSSTUGA

Linnés bröllopsstuga kallas den stuga där Carl von Linné år 1739 firade sitt bröllop med Sara Elisabeth Moraea. Byggnaden utgjorde ursprungligen gäststuga i en trelängad mangård, vars övriga bebyggelse revs på 1880-talet. Den timrade parstugan i 1 ½ våning uppfördes av Linnés svärfar, läkaren Johannes Moraeus, någon gång mellan 1720 och 1739. I samband med en restaurering 1969-71 flyttades det kulturhistoriskt märkliga avträdet, som är samtida med bröllopsstugan, till sin nuvarande plats vid stugans ena kortsida.

KÄLLA: Byggnadsminnen 1961-1978 - Förteckning över byggnadsminnen enligt lagen den 9 december 1960 (nr 690). Riksantikvarieämbetet och Liber Förlag, Stockholm, 1981. ISBN: 91-38-06360-3

Det som i nutiden kommit Sveden att utåt framstå som den speciella representanten för bergsmanskulturen i Kopparbergslagen och förskaffat gården ryktbarhet är den gamla manbyggnad, som bevarats på gården, och som med rätta vårdas som ett förnämligt svenskt byggnadsmonument.

På den gamla, gräsbevuxna gårdsplanen omedelbart nedanför det nutida komfortabla corps de logiset ligger detta hus med sin typiska fria utsikt över hemägorna nedåt Hosjön. Byggnaden är alltså bibehållen sin gamla plats och ger redan i exteriören uttryck åt denna egenartade blandning av kärv enkelhet och levnadsglad, okräsen förnämitetssträvan, som varit bergsmännens kännemärke. De nakna mörkröda timmerväggarna och de djärvt spiralvridna kolonnerna på den rikprofilerade förstukvisten äro slående uttryck för denna anda. Samma karaktärsdrag prägla det inre, kanske blott i starkare grad. Där möter man den ljusa målade och berömda sal, där traditionen låter själva blomsterkungen Linné ha vigts med en dotter i gården och i övervåningen en kammare, där Jesper Svedberg danade sitt allvarliga väsen och varifrån ju också snillet och mystikern Emanuel Svedenborg härstammade.

Arkitekt Ferdinand Boberg, som själv uppväxt på gården, berättar, att "Linnéstugan" i hans barndom betraktades som en konstnärlig märkvärdighet, som man icke ville förgripa sig på och som man därför begagnade till magasin och lät stå kvar.

KÄLLA: Erixon, Sigurd. Sveden. Stora Kopparbergs Aktiebolag (Stockholm: Victor Petterssons Bokindustriaktiebolag) 1934