Stånguddens fyr

Långt över sjön syns Stånguddens fyr, i soldis kan husen på udden t.o.m. hägra på håll så att de tycks sväva över vattnet. Fyren på Lurö sydostspets är angöringsfyr för huvudfarleden genom Lurö skärgård. Stångudden är en av Vänerns mest traditionsrika och välkända fyrplatser, centralt belägen vid den mest trafikerade farleden och ett klassiskt riktmärke för vänersjö farare.

Namnet Stångudden vittnar om att udden tidigt haft sjömärke. År 1863 fattades beslutet att anlägga en fyrplats och 1864 togs fyren i bruk. Fyrhusen utgjordes av ett fyrbostadshus med torn på taket,samt en mindre ledfyr på berget närmast sjön. Från början fanns endast ett uthus med vedbod, men bebyggelsen kompletterades efterhand. År 1905 revs gamla fyrbostadshuset och det nuvarande byggdes. Samtidigt ändrades fyrkaraktären från fast till intermittent sken. Stångudden var en oljefyr ända fram till 1954 då gasdrift installerades. År 1959 elektrifierades fyren och erhöll AGAreserv, på 1990-talet dock ersatt med solpanel/batteridrift. Lilla f.d. ledfyren användes efter 1905 som oljebod men fl yttades 1961 in mot land.

Stångudden är en av de fyrar där fyrvaktartjänsten kommit att präglas av en mycket stark kontinuitet inom samma släkt. Förste fyrvaktaren var Andreas Johansson som var infödd Luröbo. Han efterträddes av sonen Nils Andreasson 1873. Nils Andreasson som var född 1849 var verksam i 50 år, fram till 1923 då han drog sig tillbaka. Nils och Adina Andreassons tre döttrar kom samtliga att gifta sig med fyrvaktare: Elin med Karl Johansson på Hjorten, Adina med Thorvald Svens son på Djurö och Lydia med Anders Gustavsson som efterträdde svärfadern som fyrvaktare på Stångudden. Anders Gustavsson var från Godås i Eskilsäter. Han tjänstgjorde på Stångudden från 1923 fram till 1956, då svärsonen Valter Andersson från Kållandsö tog över fyrvaktartjänsten. Valter Andersson tjänstgjorde på Stångudden fram till att han pensionerades 1992 och den ständiga bemanningen av Stångudden upphörde. Med åren kom distriktet att utsträckas från Värmlandsnäs över Lurö, Djurö, Kållandsö och Kinneviken med en fyrvaktare på Lurö och en fyrvaktare vid Naven. År 1956 fl yttade Ruth och Valter Andersson ut tillStångudden och här bor de fortfarande under större delen av året. Att fl ytta iland åtminstone under en del av vintern, när fyren var nedsläckt, var förr inte ovanligt på skärgårdsfyrarna. Detta gjorde man även på Stångudden under 1960-talet och en bit in på 70-talet, fram till att Vänern fick året-runt-sjöfart. Efter det bodde man året om under fl era år. Från 1981 hade man hydrokopter, annars var det sparkstötting eller moped som var fortskaffningsmedlen över isen in till Ekenäs eller Kållandsö.

Elektricitet fi ck man inte på Lurö förrän 1959, i samband med att fyren elektrifierades. Telefon fick man däremot betydligt tidigare, berättar Ruth. Det var i början av 1930-talet som Luröborna fick anslutning ut till ön, efter att ha sammanställt en skrivelse till Telegrafverket. Lurö hade då fem abonnenter varav Stångudden var en. Lurö var länge tätbefolkad men under 1950-talet avfolkades ön och fyrvaktarbostället kom efterhand att bli den enda året-runt-bostaden. Först på senare år har Lurö åter fått en bofast familj, på andra sidan av ön. Livet på Lurö och i den omgivande skärgården skildras av Ruth Andersson i boken Lurö ön i Vänerns mitt. Fyrbostadshuset som byggdes 1905 påminner om de andra fyrhus som byggdes vid den här tiden, t.ex. på Duseudde, men är större och ovanligt högrest. Ursprungligen hade huset vitmålad fasad av spontad panel och taktäckning med slät falsad plåt. Det renoverades 1945 och 1958 och hade sedan eternitfasad, fram till 1991 då nuvarande panelfasad och svarta takplåt tillkom. Huset är präglat av deolika renoveringstillfällena men har även en del äldre inredningsdetaljer i behåll. Det vitmålade fyrtornet på taket är både ut- och invändigt välbevarat sedan 1905. I glaslinsen sitter numera el-lampan. Mot land inramas huset av trädgårdens planteringar och frukt- och lövträd. Här står numera den rödmåla de f.d. ledfyren från 1864. Den lilla träkuren är jämte ledfyren på Vingen i Dalsland de enda bevarade små kurarna från 1860-talets fyrexpansion i Vänern. Kuren har bl.a. ursprungliga fönster och skiffertak. Den blev gäststuga 1961. På Stångudden har man inte hållit kor eftersom man inte hade tillräckligt med bete. Däremot höll man får, gris och höns. Uthuslängan på Stångudden är ett mycket fint exempel på en länga från sent 1800-tal-1900. Den skiffertäckta längan är delvis byggd med stolpstomme, delvis i rött tegel och delvis i huggen sten. Längan har en inbyggd källare och har även inrymt visthusbod, vedbod, hö- och vasslada och fähus, samt ränne ovanpå. Tvättstugan vid stranden byggdes 1956. Ett rödmålat litet boningshus är ursprungligen en fi skebod, fl yttad och ombyggd till bostad 1956 när fyrvaktare Gustavsson gick i pension. Längre i nordväst finns en liten båthamn med två rödmålade bodar, bl.a. nätbod och iskällare. Fyrplatsen är i Seglationsstyrelsens ägo, men angränsande bebyggelse är privatägd.

Stångudden som helhet är en kulturmiljö av mycket stort intresse med sin starka hävd och centrala plats i vänersjöfartens historia. Få andra fyrplatser i sjön ger ett så levande helhetsintryck av en gammal fyr- och skärgårdsboplats. Stångudden ingår i ett område som är av riksintresse för naturvården.

KÄLLA: Vänerns fyrar - en lysande historia. Erik Holmström, 2000.