Pantyhose, Strumpbyxor

Jag var vän med alla tjejerna, vi gick till och med på toaletten tillsammans i skolan, som tjejer gör. Och jag såg ut som en tjej. Jag var smal, hade långt hår. Och som leksaker hade jag bara dockor.

När mina föräldrar inte var hemma brukade jag prova min mammas klänningar, skor och läppstift. Då fick jag vackra läppar och jag gjorde långt hår av strumpbyxor som jag satte på mitt huvud.

I barndomen är allt perfekt. Livet är roligt och bekymmersfritt. När man blir äldre kommer problemen. Min kropp och min röst förändrades, jag tyckte verkligen inte om det. Jag var arg och irriterad, jag grät ofta.

En dag sa jag till mina föräldrar att jag ville byta kön. Min mamma sa att om det är det jag vill göra, ”kommer vi inte att vilja ha något med dig att göra och du är inte välkommen hem”. Hon sa också; ”Jag vill inte leva med skammen att min son var en pojke i 31 år, och sen blev en kvinna”. Hon gav mig rådet att uppsöka en psykiater.

Men jag är inte mentalsjuk. Jag skulle kunna vara i harmoni med min kropp. Jag har en dröm, att vakna upp en dag i en kvinnas kropp, som om jag var född kvinna, och livet dessförinnan bara hade varit en dröm som så småningom skulle förblekna.

I mitt hjärta bär jag smärta och sorg, ingen ser mig gråta och ingen hör, eftersom jag hela tiden måste gömma mig, vara någon jag inte är. Jag är trött på att leva ett sådant liv. Jag vill så gärna känna mig glad. Jag vill bli älskad och älska. Min berättelse är inte över ännu.

I was a friend to all of the girls, we even went to the toilet together in school as girls do. And I looked like a girl. I was thin, had long hair. And my only toys were dolls.

When my parents went out I often wore my mother's dresses, shoes, and lipstick. Then I had beautiful lips and long hair made from pantyhose that I put on my head.

All is perfect in childhood. Life is fun and carefree. But when getting older, the problems arise. My body and voice changed, I really didn’t like it. I was annoyed, I often cried.

One day I told my parents that I wanted to change my sex. My mother said that if that’s what I’ll do, “then we’ll reject you, and you better not come back home”. She also said; “I do not want to live with the shame that my son who was a boy 31 years, then became a woman”. She advised me to go to a psychiatrist.

But I'm not mentally ill. I could be in harmony with my body. I have a dream, to wake up one day in a woman's body, as if I was a woman from birth and life before would just be a dream that would eventually be forgotten.

In my heart I carry pain and sorrow, no one sees me cry and nobody hears, because I constantly have to hide, to be who I’m not. I am tired of living such a life. I so want to feel happy. I want to be loved and to love. My story isn't over yet.