BRO KYRKA

Kyrkogården
Bro kyrkogård har formen av en romb. Kyrkogården har förmodligen utvidgats åt norr, där finns också yngre gravar i räta rader; området närmast kyrkan är tomt. På den södra sidan är gravarna osymmetriskt placerade, här och i sydväst återfinns de äldsta gravanläggningarna vilka också är de som varierar mest i ålder och utseende. På kyrkogården fanns (1996) 125 st. synliga gravar. På kyrkogårdens nordöstra del är en minneslund anlagd. Den begränsas på två sidor av häckar. I dess mitt finns en ljusbärare.
Äldre lövträd (ask, lönn och kastanj) står i rader innanför de södra, norra och västra murarna.
Kyrkogården omges av kraftiga kallmurade kalkstensmurar, bitvis slarvigt lagda med viss rasrisk i öster, i murarna ingår delvis återanvända arkitekturelement. På delar av muren växer murgröna. Utanför den södra muren finns ett block med slipskåror, öster om koret ligger ett antal kolonnbaser, mot den norra muren står några kalkstenhällar lutade och väster om kyrkan finns ett gravklot(?).
Stigluckor finns i söder och öster, de är båda uppförda av kalkstensflis med putsade fasader den förra utgör huvudingång. Sadeltaken täcks av falar. Öppningar finns även i de norra och västra murarna, de är försedda med trägrindar.
Gångarna som är belagda med grus löper från de båda stigluckorna fram till kyrkan och runt densamma samt och ut på den norra delen av kyrkogården.
Tre lyktstolpar på kyrkogårdens norra sida och fasaderna belyses med spotlights som placerats utanför kyrkogården (utanför det sydöstra och sydvästra hörnen).

Övriga byggnader på kyrkogården
Inga övriga byggnader finns på kyrkogården, stigluckorna tas upp ovan under rubriken Kyrkomiljön och kyrkogården.

Bro kyrka uppfördes i sin helhet under medeltiden. Den nuvarande byggnade¬ns äldsta del är tornet, vilket tillsammans med stora delar av fasadstenarna i långhusets och botgöringscellens södra fasader utgör kvarvarande partier av en romansk kyrko-byggnad från tiden omkring år 1200. Koret och sakristian byggdes vid mitten av 1200-talet medan långhuset och botgörings¬cellen uppfördes omkring år 1300.
Några större förändringar har därefter inte gjorts på kyrkans yttre, och invändigt är kyrkorummet oförändrat, förutom att det försetts med fast inredning (predikstol, bänkar etc.) under 1600- och 1700-talen. Tornhuven har förstörts två gånger under senare århundraden. År 1714 blåste den ner, och 1878 förstördes den av ett åsknedslag, den återuppbyggdes året därpå.