RÄPPLINGE KYRKA

Kyrkogårdens historik
Platsen där Räpplinge kyrka står idag har fungerat som begravningsplats i området under en
lång tid. Intill kyrkogården, i sydost, ligger ett vikingatida gravfält där de döda begravts
obrända. Kanske valde de första kristna i socknen att överta en äldre, hednisk kultplats när de
byggde sin kyrka. Hur den medeltida kyrkogården, tillhörande den första kristna kyrkan på
platsen, såg ut vet vi idag inte.

Under 1600-talet murades den så kallade Kärrgraven upp på kyrkogården. Det är en
gravtumba vilken hyser stoftet av häradshövdingen Zak Roth död 1663.

År 1706 förnyas eller repareras en klockstapel, var den stod är okänt men den bör ha uppförts
någon gång under 1600-talet. Klockorna hängde i stapeln fram till 1820. Ett benhus uppfördes
år 1751 för att hysa alla ben som grävdes upp vid gravgrävningar. Men var benhuset var
beläget vet vi inte.

N I Löfgren gör år 1823 en avritning av kyrkan från sydväst. Han ritade då av stigluckorna i
söder och väster. Han avbildar dem med tak och portar. Portarna skulle, enligt uppgift, hållas
låsta under vardagarna, så att inte betande djur, framförallt grisar, skulle kunna komma in på
kyrkogården. På Löfgrens teckning ser man, på södra sidan av kyrkan, ett gravhus sticka upp
ovanför kyrkogårdsmuren. Det var en murad grav under trätak som fanns kvar ännu 1832.
Den tillhörde Vallentin Vogel, som begravdes 1689. Hans hustru Christina Vogel skänkte en
silverkanna, ej bevarad, till kyrkan mot att gravhusets tak skulle tjäras varje gång kyrkans tak
tjärades.

Församlingen vände sig år 1924 till kulturhistoriska byrån i Stockholm för att få förslag på
lämpliga arkitekter som skulle kunna göra en plan för att ordna upp kyrkogården. Man
föreslog Sven Markelius och C O Hallström, båda Stockholm, samt M Wernstedt, Göteborg.
Att något gjordes framgår av en tidningsartikel i Barometern 1933. Arbetet ska ha inneburit
en radikal och målmedveten planering av kyrkogården men vad det konkret innebar är inte
känt. I artikeln sägs också att man särskilt månat om gravvårdar som tillverkats lokalt i
kalksten. Vid den här tiden var gravkvarteren insådda med gräs. Eftersom bergrunden går
högt hade gravplatser och rabatter fått sprängas fram. Utmed gångarna var rosenrabatter
planterade. Gravkullar hade avskaffats men det fanns exempel på att gravplatser omgärdades
av rosor. Väster om kyrkan fanns ett område som man kallar för nya kyrkogården. Här har
bara ett fåtal platser tagits i bruk, möjligen gjordes utvidgningen i samband med
omläggningen. En av gravplatserna där var belagd med kalkstensflisor. På en av flisorna var
den dödes persondata angiven. Mitt på gravplatsen fanns en rabatt i form av ett kors. Här
planterades vita penséer.

Landsantikvarien Manne Hofrén undersökte år 1929 rester av den gamla kyrkans norra mur
och den norr där om liggande sakristian.

På initiativ av Ivar Hylander skickade Växjö stift 1949 ut en frågelista angående
församlingarnas kyrkogårdar. Räpplinge församling var en av dem som svarade på frågorna.
Genom svaren får vi veta att inga gravsättningar inne kyrkan hade gjorts sedan den nya
kyrkan byggdes 1802. Det fanns dock flera gravstenar inlagda som golv i kyrkan och de
skyddades vid den här tiden av brädgolv. Några gamla gravvårdar hade också hängts upp i
vapenhuset. Vidare berättas att kyrkogården omgärdades av en mur och att det vid den norra
ingången fanns en stiglucka. Trädkransen intill muren bestod av askar och almar. Ingen
utvidgning var känd. Det fanns inget särskilt område för linjegravar och kyrkogården var inte
indelad efter bysamfälligheter. Flera gravkullar var överväxta med murgröna men under
senare år hade flera tagits bort. En gravvård fick vara högst 1,2 meter och skulle ha en
inskription med persondata. Det vanligaste materialet var granit eller kalksten.

Under 1960- och 1970-talet genomgick Räpplinge kyrkogård de förändringar som många
kyrkogårdar gjorde i mitten av 1900-talet. Då togs omgärdningarna runt gravplatserna bort
och grusplanerna såddes in med gräs. Detta gjordes för att rationalisera arbetet på
kyrkogården.

På kyrkans nordvästra sida låg en redskaps- och likvagnsbod. Den ska ha byggts under senare
tid men när är inte känt. År 1966 revs boden och en ny uppfördes utanför kyrkogårdsmuren i
öster. Ritningarna gjordes av arkitekt Sigge Ullén, Karlskrona. För att förbinda boden och
kyrkogården gjordes en öppning i kyrkogårdsmurens östra. Ytterligare en förändring i
kyrkogårdsmuren gjordes år 1975. Den västra delen av muren lades då om och drogs längre in
mot kyrkogården. Arbetet gjordes eftersom landsvägen skulle få en ny sträckning.

År 1976 besiktigades gravtumborna på kyrkogården. Man föreslog då ett antal åtgärder bl.a.
att täcka över den ena. Det hela ger intryck av att inget gjordes för redan 1984 görs en ny
besiktning. Det är oklart om något gjordes även denna gång. År 1992 gjorde stenkonservator
Karl-Gustaf Eliassson, Stenkultur AB en besiktning av tumborna. Vid det här laget är en av
gravtumbornas hällar fördärvad och den andra krävde omfattande och akuta åtgärder för att
kunna räddas. 1993 levererades en ny häll, till hällen längst bort från kyrkan, av firma
Ölandssten. Ärendet var avslutat 1994. Konserveringen har dock inte kunnat hejda förfallet.
År 2000 beslutades det att täckning av den av tumborna som inte fick en ny häll vid
renoveringen 1993 ska göras vintertid. Förslag till täckning togs fram av fornvårdstekniker
Jochen Kuhne och kyrkvaktmästare Lars Packalén.

På 1970-80-talen belades de grusade gångarna med kalksten. År 1989 uppfördes kyrkstugan
utan för kyrkogården, intill redskapsboden, i dess sydvästra hörn. Församlingen fick år 1992
tillstånd att anlägga en minneslund. Ritningen till minneslunden gjordes av arkitekt Peter
Berglund, Gröna rummet, Kalmar.

ARKIV OCH LITTERATUR
Antikvariskt Topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet
Kalmar läns museums topografiska arkiv
Lantmäteriet
Boström. Ragnhild. Räpplinge kyrka. En bok om Räpplinge. Räpplinge hembygdsförening.
Borgholm 1990
Edling- Arnell. Ingegerd. En levande forntida bygd. En bok om Räpplinge. Räpplinge
hembygdsförening. Borgholm 1990.
Edling- Arnell. Ingegerd och Kjell-Håkan Arnell. Red. Beskow M Räpplinge socken. Ölands
järnåldersgravfält. Volym I. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Kalmar
1987
Hammarskiöld, Hans mfl, Minnets stigar en resa bland svenska kyrkogårdar. Stockholm
2001
Hammarskjöld, Britt-Marie, Ett läns utveckling-Kulturminnesvårdsprogram för Kalmar län.
Etapp 1, Översikt. Kalmar 1985
Håkansson. Gunnar. Öländska personminnen. Göteborg. 1942
Larsson, Lars-Olof, Växjö stift under 800 år, Karlskrona 1972
Rahmqvist, Sigurd (red), Det medeltida Sverige, Bd 4, Småland 4, Stockholm 1999
Ullén, Marian, Medeltida träkyrkor, 1 Småland samt Ydre och Kinda härader i Östergötland.
Stockholm 1983
Åberg, Göran, Sankt Sigfrids stift i historia och nutid, Växjö 1996
Svenska kyrkans hemsida: www.svenskakyrkan.se
www.judiska-museet.a.se/utstallningar/sternverdunkelung2_lotte.stm
Muntliga uppgifter kyrkovaktmästare Tommy Olsson

Beskrivning av kyrkogården

Allmän karaktär
Kyrkogården ligger runt om kyrkan och var tidigare uppdelad i sex kvarter. Idag används inte
kvartersindelningen utan man kallar det för norra, östra respektive södra området. Merparten
av gravplatserna ligger öster och söder om kyrkan. I norr är jordtäcket mycket tunt och
bergrunden ligger ytligt varför det har varit svårt att begrava på området. Minneslunden i det
nordvästra hörnet av kyrkogården är det nyaste inslaget på kyrkogården och i samma område
finns en urnlund.

Omgärdning
Kyrkogården omgärdas runt om hela kyrkan av en vällagd, kallmurad kalkstensmur. Vissa
inslag av natursten finns i muren.

Ingångar
I väster är en svartmålad, dubbel smidesgrind mellan murade portstolpar av kalksten.
I norr finns en likadan smidesgrind mellan uppmurade kalkstensstolpar. Intill, strax öster om,
grinden finns en klivstätta över kyrkogårdsmuren. Den är gjord av kalkstenar som en trappa.
I söder finns en grind, lik de i norr och väster, en smidesgrind mellan portstolpar av murad
kalksten. Alla grindarna skall vara från 1850.
I öster finns en modern enkel svartmålad järngrind, fäst i muren.

Vegetation
Trädkrans: Alm, lind och rönn är planterat på insidan av kyrkogårdsmuren.
Övrigt: Pyramidalmar är planterat i hörnen av gångarna. Inne på det östra området växer det
fyra höga tujaträd i hörnen av en gravplats. Rabatter med planterade rosenbuskar växer längs
gången norr och öster om kyrkan. Intill flera av gravplatserna är det planterat buskar av till
exempel tuja, buxbom men även rhododendron.
Se vidare i de enskilda kvartersbeskrivningarna.

Gångsystem
Kalkstensbelagda gångar finns från de tre större ingångarna fram till en kalkstensgång som
leder runt om kyrkan. Ytterligare en kalkstensgång leder fram till minneslunden från både
söder och öster. Från den mindre öppningen i öster leder en gång av kalkstensplattor i
gräsmatta fram och ansluter till det övriga gångsystemet. I övrigt finns inga markerade gångar
mellan gravraderna.

Gravvårdstyper
Den äldsta gravvården på Räpplinge kyrkogård är den gravtumba som finns på södra sidan
om kyrkan, daterad till 1600-talet. Inne i kyrkan finns flera hällar daterade till tidig medeltid
och fram till och med 1700-talet. Under 1800-talet försvann de liggande vårdarna till förmån
för de stående. En vanlig typ av vård från 1800-talet på Räpplinge kyrkogård är kalkstenskors.
I slutet av 1800-talet blev de höga svarta gravvårdarna moderna tillsammans med mindre
vårdar i samma material och utförande. Vid den här tiden fanns fler konstriktningar som
inspirerade till vårdarnas utformning. En av dessa var nationalromantiken. Karaktäristiskt för
gravvårdar som är nationalromantiskt inspirerade är oslipade ytor och asymmetriska krön.
Tanken är att gravvården ska efterlikna förhistoriska gravmonument och runstenar. En annan
viktig influens som blir allt vanligare under början av 1900-talet är antiken. Denna konststil
kallas klassicismen. Typiska drag hos gravvårdar är symmetriska krön, slipade ytor och
dekorelement som urnor, draperingar och kransar och girlanger av löv. När det gäller dekoren
på gravvårdarna var också den kristna symboliken naturligtvis också viktig. Vanliga kristna
dekorelement var t.ex. kors, facklor, oljelampan och duvan. Vid tiden kring sekelskiftet 1900
förefaller det ha varit vanligt att man införskaffade en stor familjevård. Varje grav inom
familjegravplatsen markerades med en gravkulle överväxt med murgröna. Den klassicistiska
stilen blir alltmer dominerande. Viktiga drag hos gravvårdar från 1930-50-talen är den
symmetriska uppbyggnaden med parställda pelare samt de raka eller flackt trekantiga krönen.
På de flesta kyrkogårdar infördes regler för hur höga gravvårdarna fick vara. Från slutet av
1950-talet och framåt blev gravvårdarna enklare och mer enhetligt utformade. Vårdarna är
rektangulära med ett enkelt kors eller blomsterslinga som dekor. På 1970-talet började man att
dekorera gravvårdarna med talldungar och uppgående solar. Under 1990-talet kan man se en
uppluckring av bestämmelserna kring gravvårdarnas utformning. Idag är formerna mer
varierande och ofta mjukare. Under 1900-talets första hälft var det vanligt att man omgärdade
gravplatserna och belade dem med grus. På Räpplinge kyrkogård har funnits omgärdningar i
form av häckar, stenramar och gjutjärnsstaket. Idag finns endast enstaka rester kvar av detta.
Under 1900-talets första hälft var det också vanligt att ange den dödes yrkestitel på
gravvården. På Räpplinge kyrkogård har man angivit den dödes yrkestitel på ungefär hälften
vårdarna. Titlarna försvann i det närmste i mitten av århundradet. Under senare år har en ny
form dykt upp. Gravvården får en dekor som knyter an till den dödes intresse eller yrke. På landsortskyrkogårdar har det under hela 1900-talet varit vanligt att ange från vilken by eller
gård den döde kommer. På Räpplinge kyrkogård finns det angivet på majoriteten av vårdarna.

Minneslund
Minneslunden är anlagd i den nordvästra delen av kyrkogården och utformades av Peter
Berglund, Gröna rum. Den har en labyrintliknande struktur med de höga tujahäckarna som
utgör avgränsningen utåt och med ett flertal kalkstensbelagda gångar som går i öst-västlig och
nord-sydlig riktning. I lunden finns ett fågelbad i kalksten, skänkt av Harry Engelholm. Runt
om fågelbadet är det planterat växter. Strax intill fågelbadet finns en rektangulär jordfylld
stenram av röd kalksten till att ställa blomvaser i. I lunden finns också bänkar, belysning och
en vattenpump. Minneslunden invigdes 1992.

Byggnader
Utanför kyrkogården i nordost ligger Kyrkstugan som uppfördes år 1989. Arkitekt var
Leonard Eriksson från Borgholm. Det är en vitmålad träbyggnad med tak av tegel. Den
används som församlingssal men även som personalutrymme för vaktmästaren. Intill ligger
också en putsad byggnad med tegeltak som uppfördes på 1960-talet och som används som
redskapsbod.

Övrigt
Ett solur står på kyrkogården strax söder om kyrkan. Dess ålder är dock okänd.
Norr om minneslunden intill kyrkogårdsmuren ligger att antal äldre kalkstenshällar. Hällarna
är i olika skeden av förfall och flera av dem är så spruckna att det inte går att läsa texten. Vid
Gunnar Håkanssons rundresa på Öland under 1930- och 1940-talen var hällarna dock i sådant
skicka att de gick att läsa. Hällarna är från 1600- och 1700-talen. Den ena hällen hade tidigare
markerat gravplatsen för befallningsmannen i Ölands norra mot, Erich Hanson Törnecrantz
och hans maka Christina v Campenhausen. Hällen var daterad 1673.

Beskrivning av enskilda kvarter/områden
Norr om kyrkan (f d kvarter B och C)
Allmän karaktär
Området norr om kyrkan består av närmare 200 gravplatser. Området avgränsas i väster och
norr av kyrkogårdsmuren. I söder finns kyrkan och i öster utgörs begränsningen av
kalkstensgången. Gravvårdarna är placerade i rader och vända mot öster eller väster. Alla
vårdarna står i gräsmatta. Intill muren i nordväst ligger kyrkogårdens nyaste tillskott,
minneslunden som invigdes 1992. Öster om minneslunden och intill kyrkogårdsmuren är ett
urngravsområde anordnat och här är alla vårdar vända mot söder. Berget går så högt att det är
svårt att anlägga kistgravplatser i området.

Gravvårdstyper
På den norra sidan av kyrkan dominerar låga rektangulära vårdar och gravplatserna ligger
med ett undantag i gräs. En gravplats omgärdas av en stenram i grå granit och ytan är belagd
med grus. I hörnen på ramen är det kulor och i fonden är en stor urna också den i grå granit.
Kyrkogårdens enda bevarade murgrönskulle finns i området men det finns ingen vård till
platsen som talar om vem som är begravd. En av gravplatserna har fortfarande kvar delar av
en buxbomshäck vid huvudändan och på ett par andra är det planterat sockertoppsgran och
formklippta tujor. I den västra delen av området är det en hel del modernare vårdar med friare
former, texter och material som till exempel sten och glas tillsammans. En vård är av smide
och ett kors är av trä båda ifrån 1980-talet. För övrigt är grå granit och kalksten de vanligast
förekommande materialen. En del vårdar av svart eller röd granit förekommer också.
Den äldsta vården i området är en grå granitvård från 1919. Det kan tyda på att den norra
sidan inte använts som begravningsområde förrän under tidigt 1900-tal. Vårdar finns i övrigt
från 1900-talets alla årtionden men vårdar från 1940- talet samt från 1980-talet och framåt
dominerar. Den förste som gravlades i urnlunden begravdes 1995.
Den dödes yrkestitel finns angiven på endast fem av vårdarna på den norra sidan. De titlar
som förekommer är hemmansägare, konstnärinnan, byggmässtaren, lantbrukaren och
kyrkvärden. Ortnamn förekommer på ungefär hälften av gravvårdarna.

Övrigt
Sommarboende i strandtorp konstnärinnan Lotte Laserstein (1898 - 1993) ligger begravd på
kyrkogården. Lasersteins målade framförallt människor. Efter att 1927 ha gått ut akademin i
Berlin, blev hon snabbt uppmärksammad för sina känsliga och skickligt utförda porträtt av
gestalter. År 1933 avbröts den lovande karriären. Nationalsocialisterna förklarade Lotte
Laserstein "trekvarts-jude, och hon hindrades i allt större utsträckning från att bedriva sitt
yrke. En utställning på Galerie Moderne i Stockholm 1937, gav Laserstein ett gyllene tillfälle
att lämna Tyskland med många av sina arbeten. Sverige blev hennes "andra hem. Här bodde
hon i mer än femtio år och här målade hon de flesta av sina tavlor.
I Sverige ägnade hon sig mer åt landskapsmåleri än någonsin tidigare. Även om Lotte
Laserstein lyckades försörja sig som målare, bidrog de ekonomiska och psykologiska
påfrestningar hon tvangs utstå till att hennes tidigare konstnärliga nivå försämrades.
Sorgen över allt hon hade förlorat med emigrationen - hennes tidigare kreativa förmåga
inräknad - speglas i en serie imponerande självporträtt.

Öster och söder om kyrkan ( f d kvarter A, C-D)
Allmän karaktär
Östra och södra delen av kyrkogården utgörs av sammanlagt 904 gravplatser. Området
avgränsas i öster och söder och delvis i norr och väster av kyrkogårdsmuren. Kyrkan utgör i
övrigt den norra gränsen. Intrycket av området domineras av de höga, stående vårdarna i både
plankputsad svart granit men också kalksten. Många av vårdarna är påkostade i sin
utformning och här finns ett flertal gravtumbor. Vårdarna är vända mot öster och väster och
de flesta står i gräsmatta.

Gravvårdstyper
Området har använts under lång tid vilket gör att det finns en blandning av gravvårdar från
olika tider och olika former och material. Ett stort antal vårdar är korsformade, men här finns
också ett stort antal låga rektangulära vårdar med klassicistiska drag. De modernare vårdarna
har friare former som till exempel natursten och hjärtformade vårdar. Övervägande delen av
vårdarna är stående med det finns också ett antal liggande.
De äldsta gravvårdarna är de två gravtumborna söder om kyrkan och de uppfördes på 1600-
talet respektive 1800-talet, av vilken den senare har fått en ny häll. Den som är närmast
kyrkan kallas Kärrgraven och här är häradshövding Z Roth död 1663 gravlagd. I övrigt finns
det 19 vårdar från 1800-talet varav den äldsta är en vård i form av ett ringkors rest över
hemmansägare Nils Andersson och hans familj från Tomteby år 1854. I övrigt dominerar
gravvårdar från 1950-talet och framåt. Det dominerande materialet är grå och svart granit men
även kalkstensvårdar förekommer i ett stort antal. En del modernare vårdar är gjorda i röd
granit. Öster om kyrkan står ett gjutjärnskors utan någon inskription. En liten kalkstensvård,
söder om kyrkan, från 1800-talet har ett kors av marmor. Förutom de redan nämnda tumborna
finns det ytterligare tre gravtumbor, öster om kyrkan, på kyrkogården. En är över
häradshövdingen C.G hammar 1883. De två andra är av nyare datum. Den ena är över
Slottsfogden av Solliden G Rydén 1946 och under den andra, som är utsmyckad med en hjort,
vilar hovpredikanten och kyrkoherden i Högsrums och Räpplinge församlingar, A Beringer.
Tre gravplatser har omgärdningar kvar. Två har stenram och en med järnstaket med pollare av
sten. Ytorna på dessa gravplatser är fortfarande täckta med jord/grus. Vid flera av
gravplatserna, öster om kyrkan, är det planterat buskar av olika typer som till exempel tujor,
rhododendron, sockertoppsgranar och perenner.
På flertalet av vårdarna är den dödes hemort angiven. Hemmansägare och lantbrukare är de
vanligaste angivna titlarna. Här finns också titlarnasom till exempel kyrkvaktmästare, rättaren,
textilkonstnärinnan, häradsskrifvaren, häradsdomaren, kyrkvärden, prosten och kyrkoherden i
Högsrum och Räpplinge och teologie doktor. L N O, tjänstemannen och journalistensamt fil
dr, byråsekreteraren, smedmästaren, Sollidens tjänarinna, handlanden, sjöingenjören,
lasarettsläkaren och med lic, RNO, RWO, Slottsfogden på Solliden, Hovpredikanten i
Räpplinge och Högsrum, åldermannen, kantorn, stadsfiskalen med flera.
Flera av titlarna visar på Räpplinge kyrkogårds nära samröre med Solliden och kungahuset.

Övrigt
Gravtumborna undersöktes i och med att de renoverades 1992. Kärrgraven närmast kyrkan är
uppförd som en gravkammare med kallmurade väggar av röd kalksten och ett slaget valv som
kröns av fyra kalkstensskivor. Dessa bildar en rektangel på vilken en täckskiva varit placerad.
Hällen var tillverkad i grågrön kalksten. Ner till ingången i tumban var en liten trappa och en
trädörr av ek satt för ingången. Hällen är hårt skadad och täcks på vintern.
Söder om Kärrgraven står den andra gravtumban, den så kallade gamla prästgraven. Här vilar
kyrkoherden E O Tavst död 1693, kyrkoherden O Bersenius, död 1804 samt hans hustru och
fyra barn. Graven har dock tidigare varit inne i kyrkan och flyttades sannolikt ut och
uppfördes på 1800-talet. Tumban är uppförd som en gravkammare med slaget val och
kallmurade väggar. Väggarna ovan jord är klädda med liggande kalkstensskivor. Täckhällen
var i så dåligt skick att man lät göra en ny, år 1993.
Målaren och grafikern Béatrice du Vinage ligger begravd öster om kyrkan. Hon föddes i
Berlin år 1911. Béatrice studerade vid Kunstakademie och Schule für Kunstgewerbe und
Hantwerk mellan åren 1930-31. Under perioden 1935-43 arbetade hon på frilandsbasis som
fotoreporter och journalist för tidskrifter i Tyskland, England och USA. År 1961 blev hon
svensk medborgare. Så småningom flyttade hon till Öland med sin väninna
textilkonstnärinnan Märta Teljstedt.

Räpplinge socken på Ölands västkust hyser förutom ett stort antal fornlämningar både Sollidens slott och Borgholms slottsruin. Kyrkan består av ett rektangulärt långhus med kor i öst, sakristia i norr och torn i väst. Tornet är något förskjutet åt söder i förhållande till långhusets mittaxel.

Den medeltida klövsadelskyrkan byggdes om och breddades mot norr 1802. 1820 försågs västtornet med lanternin. Från 1200-talet är en senromansk portal och en kapellbyggnad vars västgavel är synlig. Rundbågiga fönsteröppningar genombryter de vita fasaderna; det inre av kyrkan täcks av ett trätunnvalv. Kyrkorummet har förändrats vid renoveringar 1905 och 1929; tidstypisk öppen bänkinredning från sekelskiftet.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1995