RUNSTENS KYRKA

Bakgrund
1822 byggdes en salkyrka i Högsrum intill ett medeltida torn. Kyrkan gjordes i huvudsak efter ritningar gjorda 1821 av Carl Gustav Blom Carlsson. Denna kyrka kom att bilda mönster för många kyrkor på Öland, även för kyrkan i Runsten.

Den nyklassicistiska stenkyrkan i Runsten uppfördes 1835-36 av byggmästare Gustav I. Rudwall, Kalmar och ersatte då en, flera gånger ombyggd, medeltida klöv-sadelkyrka. Ritningarna till den nya kyrkan hade upprättats av Nils I Löfgren med Högsrums kyrka som förebild och blivit omarbetade av Johan Carlberg vid Överinten-dentämbetet. Vid uppförandet frångick man den fastställda ritningen enligt vilken den gamla kyrkans östtorn skulle ingå i den nya kyrkan. Istället valde man att bygga en helt ny kyrka som man placerade norr om den tidigare. Tornbygget avslutades 1838 av byggmästare Peter Isberg, Algutsrum och den 24:de juni 1841 invigdes kyrkan av Biskop Anders Carlsson af Kullberg.

Ölands kyrkor fick vid 1800-talets ny- och ombyggnader med några få sena undantag ett rektangulärt kyrkorum med fem fönsteraxlar, utbyggd sakristia i norr eller vid korets östgavel och ett västtorn som i de flesta fall övertogs från den föregående kyrkan. Utmärkande för den vanligen enkla exteriören blev den markerade sydingången och utformningen av tornets överbyggnad i form av en stor lanternin. Planen följde i allmänhet principen att längden motsvarade den dubbla bredden med 24X12 meter som ett medelvärde. Murhöjden hölls sig kring 6 meter och tornets höjd motsvarades ibland av kyrkans längd utan torn och ibland av kyrkans totala längd, men ofta gjordes dock tornen lägre, i enlighet med tidens smak. Om måttförhållandena nämndes i allmänhet ingenting i Överintendentämbetets skrivelser, mer än i allmänna ordalag, som att man önskade symmetri och regularitet etc. Runstens kyrka är med sina, särskilt på höjden, väl tilltagna mått betydligt större och hör, tillsammans med Kastlösa och den 1953 rivna Köpings kyrka, till de största kyrkorna på ön.

I Ölands nyklassicistiska kyrkor lades de flesta sakristior öster om koret. Detta var en placering som praktiserades av Adelcrantz (överintendent från 1757 och en av det svenska 1700-talets centralgestalter inom arkitektur och konstliv, med bl.a. fullbordandet av Stockholms slott i verksförteckningen) på 1770-talet och som fr.o.m. 1790-talet blev den modell som Överintendentämbetet fortsättningsvis under 1800-talet kom att förorda, ofta i kombination med rakt avslutat kor. Den östra placeringen av sakristian genomfördes på Öland ofta med en sakristia som var något mindre än långhuset vilket gav upphov till ett annat återkommande motiv, de stora fönstren i öster på var sida om altaret. Dessa öländska och tidstypiska drag återfinns samtliga i Runstens kyrka.

Ursprungligen var långhusets och sakristians murar slätputsade medan tornets murar var spritutsade, sannolikt med släta omfattningar, taklister och hörn. Långhuset och sakristians tak var klädda med understruket tegel, sannolikt enkupigt. Taken på tornet och lanterninen var klädda med svartmålad plåt och lanterninens väggar avfärgade i gult medan luckor och blindnischer var svarta. Även korset målades gult men förgylldes några år senare.

Den ursprungliga exteriöra utformningen följder i stora delar Carlbergs ritning från 1834 men vid lanterninens utformning frångick man helt denna ritning på vilken lanterninen bl.a. var kvadratisk. Det var dock inte alls ovanligt att byggmästarna, helt utanför protokollen och sannolikt i samråd med socknens ansvariga, frångick de fastställda ritningarna. Lanterninen utfördes av P. Isberg, en man som arbetade i mer än en tredjedel av Ölands kyrkor mellan 1823 och 1864. Han byggde 13 lanterniner, tre i sten och de övriga i trä av vilka alla, utom en, gavs åttkantig plan. Hans äldre lanterniner var lägre och bredare medan de yngre uppfördes med en slankare profil. Förutom Högrums kyrka har Isberg sannolikt haft lanterninen i Madesjö kyrka, konstruerad av byggmästare Hallström från Stockholm 1827-30, som förebild. Runstens kyrkas lanternin kan, med sin planform, sägas vara typisk för Isbergs produktion medan materialet sten måste betraktas som en egenhet, delad med få. Det samma kan sägas om storleken som, liksom kyrkans storlek i övrigt, går något utöver det vanliga.

Sakristiorna i de nyklassicistiska kyrkorna på Öland byggdes i de flesta fall utan direkt igång, även om ritningarna från Överintendentämbetet visade sådana. Ett särdrag som kommer sig av den starka medeltida traditionen på ön. Under 1800-talet började dock entréer till sakristiorna tas upp och en av de första gjordes 1864 till kyrkan i Algutsrum. Denna typ av ombyggnad har fortsatt ända in i vår tid så att nu alla yngre sakristior har direkt ingång. Även Runstens kyrka byggdes ursprungligen utan entré till sakristian men kyrkans utveckling följde, även här, den för ön vanliga och dörr togs upp i sakristians norra vägg 1962.

Några tidiga kyrkor byggdes med brutna tak, främst för att kunna återanvända de gamla kyrkornas takstolsvirke. På kyrkan i Runsten byggdes dock ett sadeltak vilket var den vanligaste takformen hos de nyklassicistiska kyrkorna.
Kyrkas sydportal är centralt placerad på den södra fasaden vilket är den vanliga placeringen på Ölands nyklassicistiska kyrkor. Portalen omges av pilastrar som bär upp ett vågrätt framspringande bjälklag och över detta ett lunettfönster. Utformningen återfinns framförallt i Isbergs kyrkor och kan sägas vara stilbildande för Öland. Motivet med ett fönster ovanför portalen var mycket vanligt i de nyklassicistiska kyrkorna och varierades under hela perioden på olika sätt. De äldsta portalerna i Ölands nyklassicistiska kyrkor fortsätter traditionen från det sena 1700-talet och är enkla muröppningar med diskret omfattning, ibland krönta av ett fönster eller en inskriftstavla antingen inom den gemensamma ytter smygen eller skilda från varandra. I dessa spartanska portaler utgör de ofta konstfullt utformade dörrarna det dekorativa inslaget. Runstens kyrkas enkla portaler och konstfärdigt utformade dörrar, utförda av Rudwall med skulpterade solrosor i speglarna, kan hänföras till denna tradition. Medan inskriftstavlan över den västra portalen kan ses som ett uttryck för hur färgskiftningarna i den öländska kalkstenen medvetet har använts (redan i de senromanska portalerna) enligt mönstret att de vertikala delarna ofta är utförda i den grå kalkstenen medan den röda använts till de horisontala partierna, inskriftstavlor och baser.

Sammanfattningsvis kan sägas att exteriören i Runstens kyrka i sin planform är välbevarad. De förändringar som skett är främst friläggandet av sockelns och taklisternas sten, ändringen från slätputs till spritputs på långhus och sakristia, ändringen av kulör på lanterninen från gul till vit liksom kulörändringen på lanterninens blindluckor från svart till vitt. Om än utförd i något större skala är kyrkan med sin planform, sitt kraftiga torn med den stora lanterninen, långhuset med rundbågiga fönsteröppningar (även i öster), rakt avslutat kor och sadeltak klätt med enkupigt tegel, en god exponent för utformningen av de nyklassicistiska kyrko-byggnaderna på Öland. Kyrkan har även i delar varit stilbildande och satt sin prägel på andra kyrkor på ön.

Interiörerna i Ölands nyklassicistiska kyrkor har i allmänhet liksom i Runstens kyrka ett tunnvälvt trätak, ofta flackare än de framställdes på Överintendentämbetets ritningar där de många gånger var i det närmaste halvcirkelformade. Runstens kyrkas korgbågiga trävalv välver sig över ett symmetriskt uppbyggt, påfallande högt och, genom sin rymd, storslaget kyrkorum.

Färgsättningen av kyrkorummen var mycket enhetlig under hela den nyklassicistiska byggnadsperioden. Pärlgrått med accenter i guld är den absolut vanligaste färgsätt-ningen, ett gustaviansk ideal som flitigt användes i kyrkorna. Detta trots att Över-intendentämbetet sällan kommenterade färgsättning i sina ritningar varför orsaken till den påfallande enhetliga färgsättningen får sökas på annat håll. Exempel finns på att biskoparna vid sina visitationer rekommenderade en viss färgsättning men till stor del får nog tidens smak ses som den viktigaste källan. Under den första fasen förekom i enstaka fall att delar av inredningen, t.ex. fyllningar till altare, läktare och bänkar, målades i svart och resten i grått. Även olika mättade nyanser av blått förekom, gärna som marmorerade partier. Inslag av blått är särskilt vanligt på Öland och kombinationen ljusblått och vitt i inredningen omnämns i flera fall både under 1700-talet och i början av 1800-talet. Valven ströks gärna i svagt blått. Framåt 1850-talet är grått - vitt - guld, fortfarande vanligt men de enfärgade väggytorna försågs ofta med en dekormönstring eller kvadermålning och bänkinredningen ekådrades eller gavs mörkare färger.

Den ursprungliga färgsättningen av kyrkorummet i Runsten känner vi inte till mer än att det vitlimmades vid uppförandet. Vi har däremot en ganska god bild av färgprogrammet från renoveringen 1895. Denna färgsättning uppvisar dels den vanliga grått vitt guld färgsättningen men har i likhet med de från mitten av 1800-talet vanliga tilläggen av dekormönstring på väggar och i tak. Fönstren var strukna i blått vilket kan ses som en del i det, ovan nämnda, öländska särdraget i färgsättningen. Vid den 1937 genomförda renoveringen förenklades det tidigare färgschemat genom att väggarnas, takens och fönstrens schablon- och dekormålning togs bort. Även vid renoveringen 1962 ommålades kyrkorummet medan dagens (2006) färgsättning härstammar från renoveringen 1990. Den senaste färgsättningen tycks ha tagit fasta på det, vid kyrkans byggnadstid, dominerande färgsättningsschemat och har med sin ljust varmgrå grundfärg och röda och bruna accenter och förgyllningar skapat ett harmoniskt och väl sammanhållet kyrkorum med något av en ursprunglig karaktär.

Den i exteriören beskrivna lösningen med sakristia i öster och östvägg försedd med fönster på var sida om altaret, bildar utgångspunkt även för den interiöra utform-ningen. Den östra korväggens, utformning kombinerar det rakt avslutade korets möjlighet att understryka kyrkorummets salskaraktär och fungera som skärm, idealisk för stora altaruppsatser och bildprogram med absidkorets ljusinsläpp. Utformningen med sakristia bakom koret gav också möjlighet att infoga de två regelmässigt, symmetriskt placerade sakristidörrarna i korväggens dekorativa ensemble. Ett för nyklassicismens kyrkor typiskt motiv som man använt sig av även i Runstens kyrka.

Kyrkan i Runsten följer i de allra flesta avseenden en för tid och ort vanlig utformning. Detta gäller dock inte golvbeläggningen. Det vanliga golvtäckningsmaterialet på Öland var kalksten. I Runsten är det bara vapenhuset som försetts med detta material. Man kan anta att trägolvet sågs som ett exklusivt material på det skogfattiga Öland och att valet av golvmaterial var ett sätt att visa storslagenhet. Dagens golv är utbytt men sannolikt var det ursprungliga golvet ett skurgolv med smidd spik.

Det var inte bara lanterninen som utgjorde ett avsteg från den, av Överintendent-ämbetet fastställda ritningen. Även läktartrapporna kan läggas till avstegslistan då de kom att byggas inne i långhuset istället för i vapenhuset där de enligt ritningen skulle ha placerats. Även utformningen av trapporna frångick ritningen och deras säregna sexkantiga form är ett dekorativt element som skänker en särskild prägel åt kyrkorummet. Sannolikt är det byggmästare Rudwall som är upphovsman till båda dessa avvikelser.

1984 underbyggdes läktaren och i de nya utrymmena infogades toaletter, kapprum och samlingsrum. I det höga kyrkorum som är Runstens kyrkas, där framförallt rymden under läktaren är påtaglig har dessa läktarunderbyggnader kunnat infogas utan att rubba storlagenheten och kyrkorummets rymd. Underbyggnadernas relativt grunda utsträckning, vilket förövrigt är ett typiskt öländskt drag, bidrar till denna för-hållandevis goda lösning. När det gäller läktarunderbyggnader förekommer dessa i betydligt lägre grad i de öländska kyrkorna i än övriga kyrkor i länet och de som ändå har kommit till stånd har oftast gjorts betydligt grundare än vad som är vanligt.

Sammanfattningsvis kan sägas att kyrkorummet i Runsten är välbevarat då det framförallt är läktarunderbyggnaden och färgsättningen som ändrats sedan byggnadstiden. Sannolikt har dessutom färgsättningen stora likheter med den ursprungliga och den enkla storslagenheten, vilket är den mest påtagliga karaktären i kyrkorummet, är än i dag ytterst påtaglig.

Inventarier
Trots härjningarna på ön under de, från medeltiden fram till 1700-talets början, återkommande krigen återstår en hel del gamla inventarier och inredningsdetaljer som fortfarande utgör viktiga inslag i interiörerna. Medeltida träskulpturer återfinns framförallt på mellersta och norra Öland och över hela ön finns spridda kalk-stensdopfuntar, så väl från medeltiden (de flesta från Gotland) som från 1600-talet.
Några predikstolar är också bevarade, den äldsta från 1596. Kyrkan i Runsten har både en medeltida gotländsk kalkstensdopfunt och en medeltida träskulptur.

Få öländska kyrkor har haft råd att i ett sammanhang skaffa all inredning varför altar-prydnad och annan inredning från den äldre kyrkan återanvänts i den nya. Denna in-redning, ofta från 1600- och 1700-talen, har man med enkla medel som målad dekor och tillägg eller ändringar av skulptur sökt anpassa till det nya kyrkorummet. I mitten av 1800-talet byttes dock ofta de äldre altaruppsatserna och predikstolarna ut men delar av de äldre arbetena inarbetades då ofta i de nya. Detta mönster gällde även för Runstens kyrka där den gamla predikstolen och altaruppsatsen båda från 1749, användes fram till 1847 då nya tillverkades och de äldre arbetena återanvändes genom att delar av dem komponerades in i de nya. Stora delar av ljudtakets dekorationer i form av prydnadsgavlar, nedhängande duva, s-formade byglar och krönande eldurna härrör från den föregående predikstolen och de två änglabarnen på takets kant har troligtvis hört till den tidigare altaruppsatsen. Detta övertagande av tidigare utsmyckning har även gjorts i altaruppsatsen där krön bestående av en målad relief föreställande Himmelsfärden; skulpturer och festonger även de kommer från den föregående altaruppsatsen. Sannolikt gäller det även strålsolen i uppsatsens övre del.

Den vanligaste altarprydnaden i det nyklassicistiska kyrkorummet i Småland var ett altarkors, vanligen med skulpterad törnekrona och svepduk. På Öland tillkom inred-ningarna senare, få altarkors är kända och altartavlan är istället den vanliga altar-prydnaden. Altartavlan i Runstens kyrka, korsnedtagningen utförd av Gustav Lindblom, är en kopia av altartavlan i Kalmar domkyrka vilken i sin tur går tillbaks på en målning av Rubens i Antwerpens Katedral. Denna altartavla är typisk för Öland vid tiden då centralmotiven i altaruppsatserna i allmänhet var målade av Gustav Lindblom med motiv kopierande kända altartavlor.

Ofta var bänkinredningen i de nyklassicistiska kyrkorna ordnad i fyra slutna kvarter byggda ända ut till väggarna. Korbänkar var ett typiskt inslag i dessa kyrkor vilka byggdes under 1700- och 1800-talet då församlingarna växte och det gällde att ut-nyttja utrymmet maximalt. Bänkfronterna var ofta försedda med en enkel snidad eller målad dekor i spegelfälten, i den tidiga fasen inte sällan med blommotiv och i den senare mer klassicerande motiv.

I den ursprungliga bänkinredningen i Runstens kyrka gick bänkarna ända ut till ytterväggarna och var ordnad i ett större kvarter i norr och två mindre i söder. De södra kvarteren skildes åt genom en gång som löpte mellan den södra entrén och mittgången. Denna indelning ändrades med 1937 års renovering då bänkarna gjordes bekvämare och kortades så att gångar bildades vid ytterväggarna. Renoveringen medförde även att det norra kvarteret delades upp i två genom att en gång, motsvarande den till den södra entrén, togs upp även i norr.

Kyrkornas bänkinredningar är ofta den del av inredningen som genomgått flest förändringar. Ofta har de gjorts bekvämare och bytts ut både en och flera gånger medan bänkfronter och dörrar brukar ha behållits. Dagens bänkinredning i de nyklassicistiska kyrkorna följer nästan alla samma mönster. Bänkkvarteren är slutna mot mittgången och förkortade vid ytterväggarna så att en gång bildas mellan vägg och bänkkvarter. Mot ytterväggarna är bänkarna öppna.

De förändringar som gjorts av bänkinredningen i Runstens kyrka uppvisar alla de ovan beskrivna och karaktäristiska förändringarna i form av ombyggnad för större bekvämlighet, upptagning av gångar vid ytterväggarna och en successiv minskning av antalet bänkrader. Dagens utformning av bänkinredningen i Runstens kyrka med fyra kvarter slutna mot mittgången, öppna mot sidorna och med ursprungliga fronter och dörrar stämmer därmed väl överens med den, för de nyklassicistiska kyrkorna, vanliga.

Altarringen och läktarbarriären i kyrkan är utförda med slät brädpanel och liknande akantusornament med voluter. Genom likheten i utförandet motsvarar de varandra i var ände av kyrkorummet. Enkelheten i utförandet är typisk för nyklassicismen medan överensstämmelsen mellan de två inredningsdelarna är vanligt över en betydligt längre tidsperiod.

Bakom läktarbarriären återfinns orgelfasaden i nyrenässans, ritad av J.F. Åbom och uppförd 1856. Många orgelfasader har omgestaltats vid renoveringar gjorda under första delen av 1900-talet. Fasaden i Runsten som tillkom först 20 år efter kyrkans uppförande har dock inte genomgått några förändringar och bidrar, det sena tillkomståret till trots, till kyrkorummets ursprungliga prägel. Orgelverket bakom fasaden är dock utbytt och dagens (2006) verk byggdes 1935 av O. Hammarberg.

Ursprungligen brukade kyrkornas malm och mässingskronor hängas i mittgången medan de idag ofta är omhängda i två rader över bänkkvarteren. Runstens kyrka bevarar dock den ursprungliga hängningen med kronorna över mittgången.

Sammanfattningsvis kan sägas att få öländska kyrkor har haft råd att, vid ett och samma tillfälle, skaffa all inredning varför altarprydnad och annan inredning från de äldre kyrkorna återanvänts i den nya. I fyra av de nybyggda kyrkorna på Öland utgör dock interiör och inredning en helgjuten och ungefär samtidigt tillkommen ensemble som ännu är välbevarad. Runstens kyrka, med sin inredning tillkommen i huvudsak under några år i mitten av 1800-talet, är en av dessa.