figur, skulptur

Skulptur av svart marmor föreställande det jainistiska helgonet Jina Parshvanatha, med kobror som reser sig över huvudet. Jaipur.

Parshvanatha sitter i den klassiska lotuställningen (padmasana) med händerna vilande i knät i meditationsgesten (dhyanamudra). Trots att ett helgon i denna position förefaller befinna sig i meditation, sägs det att han är engagerad i predikan. Den sjuhövdade ormfursten Dharana beskyddar Parshvanataha och reser sig som en baldakin ovanför hans huvud. Även inom buddhismen, shaivismen (anhängare av Shiva) och vaishnavismen (Vishnuanhängare) är kulten av ormar (naga) populär. Buddha beskyddas av ormen Muchalinda, medan Vishnu vilar på den kosmiska ormen Vasuki eller Shesha som en schäslong på den kosmiska oceanen och Shiva använder ormar som smycken. (Pal, 1996:32.)

På bröstet bär Parshvanatha srivatsa-tecknet, som är ett lyckotecken, men markerar i detta sammanhang snarare en framstående person eller gudomlig status. Ordet srivatsa betyder bokstavligen "Sri´s gunstling", det vill säga den för vilken rikedomens, välståndet och lyckans gudinna, Lakshmi (Sri), har ett gott öga. (Stutley, 1985:286.) Det bör noteras att även jainister vördar denna hinduiska gudinna. (Pal, 1996:34.)

Av den jainistiska traditionens tjugofyra tirthankaraer, särskiljer sig ikonografiskt endast två av dem från de övriga: Rishabhanatha, den förste i raden, med sitt långa, fritt hängande hår och Parshvanatha, den tjugotredje tirhankaraern, med baldakinen av ormar ovanför huvudet. De övriga avbildas på mer eller mindre samma sätt, men är i regel försedda med ett distinkt emblem och olika sorters träd, för att ange identiteten. (Pal, 1996:31.) Rishabhanathas färg är t ex gyllene, tjuren är hans emblem, Vasupujya, den tolfte tirthankaern, är röd och har en buffel som emblem, Parshvanatha är blå och ormen är hans emblem, Mahavira, den siste tirthankaern, är också gyllene men har lejonet som sitt emblem o s v. (Glasenapp, 1967:185.) Men om en enskild jainistisk figur saknar både särkiljande emblem eller träd, är det extremt svårt att identifiera den. Till skillnad från buddhistisk och hinduisk ikonografi, avbildas jainismens helgon i endast två olika ställningar - antingen sittande i lotusställning (padmasana) eller stående upprätt (kayotsarga). (Pal, 1996:31.)

Tirthankaraer är helgon som i mytologisk och verklig tid förkunnat vägen till frälsning och berett vägen för jainismens utbredning. Åtminstone Mahavira och Parshvanatha brukar tillerkännas historisk realitet. (Glasenapp, 1967:170; Stutley, 1985:123.) Tirtha betyder bokstavligen "vadställe" och det sammansatta ordet tirthankara, ungefär "upprättare av ett [andligt] vadställe", det vill säga en andlig vägröjare som anvisar vägen till den "andra stranden" av samsaras (återfödelsernas kretslopp) flod där befrielsen (kaivalya eller nirvana) kan uppnås.

Det sägs att Parshvanatha föddes 872 f Kr eller, enligt andra, på sjuhundratalet f Kr, några århundraden före Mahavira, den siste tirthankaern. Legenden förtäljer att han föddes i Benares som son till kung Ashvasena och Vamadevi, och hörde liksom Rishabhanatha och senare Mahavira och Shakyamuni Buddha till kshatriyaerna (krigarkasten). Merparten av bönerna (stotras) i de jainistiska skrifterna är riktade till honom. Parshvanatha tillskrivs introducerandet av de fyra principerna icke-våld (ahimsa), sanning (satya), icke-stöld (asteya) och begränsning av personliga ägodelar (aparigraha). Dessa fyra principer har tillsammans med den femte principen, kyskhet (brahmacharya), Mahaviras innovation, kommit att utgöra jainismens fem grundläggande etiska föreskrifter. (Mehta, 1993:14f.) (Niklas Foxeus, 2000)