Allmänt antas att kyrkan uppfördes någon gång under perioden 1250-1300. Den ursprungliga byggnadskroppen bestod av ett rektangulärt långhus med putsade ytterväggar, högt placerade rundbågiga fönster, brant sadeltak med smäcker takryttare i mitten. Under 1400-talet byggdes sakristia ut på norra sidan och vapenhus på den södra. Kyrkorummets valv och väggar bemålades i början av 1500-talet, ett antagande med härledning av att liknande målningar i Upplandskyrkorna Hökhuvud, Rasbokil och Valö med säkerhet tillkom då. Efter ett blixtnedslag uppsattes en ny, kraftigare takryttare 1690.
På 1700-talet förstorades fönsteröppningarna och en klockstapel byggdes. Den senare ersattes 1805 av ett torn, byggt efter ritningar av P W Palmroth. Tornets nederdel kom att ingå i det därmed utökade kyrkorummet. Socknens befolkningsökning framtvingade en ännu större utbyggnad åren 1816-17, då långhusets medeltida valv med bärande pelare revs. Ett högre yttertak med brutna spånklädda fall byggdes och över kyrkorummet tillkom det alltjämt befintliga, putsade trätunnvalvet. Vapenhuset mot söder revs och istället gjordes nuvarande ingång mitt i långhusets södra sida. De medeltida fönsteröppningarna igenmurades för att ersättas av större, symmetriskt placerade i fasaden.
Inredningen av det nya kyrkorummet drog ut på tiden, kanske en antydan om att den omvittnat fattiga församlingen förbyggt sig. 1820 tillkom predikstolen av Thoman och 1825 en orgel, tillverkad av den kände Zacharias Strand. Den stora takhöjden medgav orgelläktare i två plan. Kyrkorummet förblev dock länge omålat och man fortsatte att använda den förut befintliga kyrkans altaruppsats liksom bänkkvarteren från 1700-talet. Först i samband med en stor yttre reparation 1873-74 tillkom alltjämt befintlig altarprydnad, altare och altarring.
En mer radikal omgestaltning av kyrkorummet dröjde till 1902, då 1700-talets slutna bänkkvarter i tidens anda ersattes med öppna bänkar. Tidigare befintliga trägolv, som vilat direkt på marken, revs ut och ett undergolv av cement blev gjutet. Därpå lades nytt trägolv i koret och cementplattor i gångarna. Valv och väggar fick en fältindelad marmorering. Kyrkorummet krymptes, sedan man på mer traditionellt vis inrättat vapenhus i tornet. Vid samma tid insattes de alltjämt befintliga innerfönstren. Eftersom brandstodsbolaget vägrat försäkra kyrkan med långhustaket spånklätt bestämde församlingen 1910 att istället lägga plattor av asbestcement.
1930-talet var en tid av teknisk förnyelse, då centralvärme ersatte kyrkans vedeldade kaminer och elektrisk belysning installerades. Dessutom genomfördes yttre renovering och kyrkogården utvidgades.
Vid nästa stora omgestaltning 1952-53, under ledning av Erik Fant, avlägsnades de mesta inslagen från 1902. Halvslutna bänkkvarter insattes, med förebild hämtad från de 1700-talsbänkar som magasinerats på kyrkvinden. I kor och mittgångar lades tegelgolv. Övre orgelläktaren minskades i omfång. Mest väsentliga förändringen var dock återupptäckten, friläggandet och restaureringen av medeltida väggmålningar.
Därmed lät sig den äldre kyrkobyggnaden avläsas i den nyare, något som ytterligare underlättades av att två tidigare fönsteröppningar blev markerade som nischer. På de väggytor som saknade medeltida måleri ersattes 1902 års marmorering med en grå kalkavfärgning för att anknyta till det tidiga 1800-talets empirestil. Den gestaltning kyrkorummet fick 1952-53 äger i allt väsentligt bestånd.
Vid senaste yttre renoveringen 1990 blev långhustakets täckning av asbestcement ersatt med falsad, svartmålad plåt och fasaderna kalkavfärgades i en gulaktig nyans, fastställd efter undersökning av äldre färgskikt.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
