Amnehäll, Gunilla

1999 genomförde museet en serie textila utställningar under namnet "Tråd och tanke - fyra världar med textil som uttrycksmedel. Denna del hette "Liv och död på Sumba - den vävda världen". Textil tradition i Indonesien. På Sumba framställs textilier med stor variation. Här finns flera fokslag. Språk, kultur och traditioner skiljer sig åt även på korta geografiska avstånd men gemensamt för alla är synen på döden. Den egna begravningen är en fest som människor samlar rikedomar till under hela sin levnad. I stora gravar, centralt placerade i byarna, läggs den döda invirade i så många och så vackra vävnader som möjligt. Föremålen utgör ett mycket bra exempel på variationsrikedomen av textila tekniker och hantverk på västra Sumba. Se även samlingarna 1998.05,1998.10 och 2000.04.
(JA)

Hinggi kombu

Kvinnor producerar med stor skicklighet, kunskaper, och genom hårt arbete stora ikatvävnader som bärs av adliga män vid traditionella ceremonier. Dessa Hinggi är virade, fästa, och draperade på kroppen, en bärs över skuldran och ofta figurerar de som ett par, en på den övre och en på den undre delen av kroppen. Ett mindre axelkläde, halenda, bärs ibland tillsammans med en huvudbonad, tera, vilket bildar männens bildrika kostym. Varpikatmotiven är figurativa och i hög utsträckning relaterade till adelns historiska maktställning, de repeteras både horisontellt och vertikalt. De identifierar männens sociala rang, kön och klantillhörighet. Textilier från Östsumba reflekterar en dualistisk begreppsmässig grund av den traditionella marapu tron. Kvalitén på motiven överförs till mannen och efter döden sveps mannens kropp med hans hinggi, som hjälper förfäderna att känna igen bäraren i den nästkommande världen. Varpen består av olika färger av ikatfärgat garn, vilken skapar den slutliga mönstringen, bomullsgarnerna är handspunna eller importerade. De karakteristiska avslutningsbårderna, kabakil, är vävda i inslagsrips efter att de två identiska varpikatmönstrade styckena tyg sytts ihop för hand på längden med Z-formade stygn. Vävningen utförs i en speciell liten vävstol. Väverskan sätter upp en varp av olikfärgade trådar och använder ikatvarpen som klippts isär efter att hela varpens längd är vävd, med undantag från ett parti som används som inslag till de vävda bårderna, kabakil, och till fransar. En hinggi är dekorerad med otvinnade eller tvinnade och snodda ikatfransar, pote.
De traditionella tygerna är växtfärgade, kawaru från indigoplantans löv (wora) (L. Indigofera sumatrana) och roströd (rara), åstadkommen genom att pulvrisera innerbarken av rötterna från kombo trädet (L. Morinda citrifolia) , en gulockra ton (wingiru eller koha), utvunnen från en variation av plantor (vanligen från veden kallad ai wingiru elle ai iju L. Cudranaia spinosa)), är också applicerad, denna färg har länge handmålats på motiven efter att tyget har vävts, som en sorts höjdpunkt. Dessutom tillkommer, varierande toner av svart, purpur, (mörklila), mörkröd, och en brun som åstadkoms genom överfärgning. I vissa distrikt, är de färdiga tygerna dränkta i en blandning av tobaksjuice och vatten för att skänka dem en brun glans. Garnerna doppas först i indigo, sen i kombu, det lokala namnet på Morinda. För att komponera en önskad mörk färg används många färgbad och garnerna måste torka mellan färgbaden. Alla tyger som färgats med Morinda citrifolia namnges efter den röda färgen: Hinggi kombu (männens mantel) och Lau kombu (kvinnornas saronger). Inslagsgarnernas färg varierar allteftersom vilken slutlig färgeffekt som ska uppnås. När en mörk djup färg önskas färgas inslagsgarnerna.

Hinggi kawuru
Ikat där varpen endast färgats blå med Indigofera sumatrana. Ikatmotiven uppträder då i vitt och ljusare nyanser av blått mot en mörkblå bottenfärg.