VANKIVA KYRKA

Vankiva kyrka uppfördes sannolikt under 1100-talets senare del enligt romanskt mönster med långhus, lägre och smalare kor samt halvrund absid i öster. Senare under medeltiden adderades ett vapenhus i söder och under 1400-talet valvslogs kyrkorummet.

1598 tillkommer ny predikstol och 1604 läggs ny blyplåt på kyrktaken. 164344 förlängs långhuset åt väster och sannolikt tas större fönsteröppningar upp. Kring sekelskiftet 1700 är kyrkan i eftersatt skick med läckande tak och valv och delvis rämnade murar. Reparationsarbeten utförs endast hjälpligt på grund av rådande krigstider. 1714 sker invändiga målningsarbeten.

Den kraftiga befolkningsökningen under 1800-talet föranleder här likt för många andra medeltida skånska kyrkor ut- och ombyggnader. Arkitekt Fredrik Wilhelm Scholander, senare Överintendent vid Överintendentsämbetet, upprättar 1837 ombyggnadsritningar och arbetena tycks påbörjas redan året därpå med rivning av absid och vapenhus. I Scholanders förslag skulle även koret rivas och ersättas av en mindre tillbyggnad för sakristia, vilket emellertid inte kom till utförande. Däremot tycks man ha följt arkitektens förslag med flyttad altaruppsats till långhusets östra del, där triumfbågen sätts igen och sakristia inrättas i det gamla koret. Norr om långhuset uppförs en så kallad nykyrka och rivningen av norra långhusmuren medför också rivning av de senmedeltida valven som ersätts av ett tidstypiskt tunnvalv i trä. Även en tidigare läktare, troligen i väster, rivs. Utvändigt fick såväl långhus som kor flackare sadeltak som beläggs med zinkplåt. Västra utbyggnadens låga tornpåbyggnad med lanternin i trä är mest troligt även ett tillägg från denna tid, trots att det inte förekommer i Scholanders ritningar. Det var sannolikt ett provisorium som blev bestående. På 1850-talet väcks planer om uppförande av ett mer ståndsmässigt torn, vilket aldrig kom till utförande. Uppgifter finns om att den fristående klockstapeln där kyrkklockorna tidigare hängde ska ha rivits redan 1829, vilket i så fall bör betyda att ett klockrum anordnats över västra tillbyggnaden kring denna tid.

Vankiva gård hade sedan mitten av 1600-talet haft patronatsrätten till kyrkan. Under den gångna tvåhundraårsperioden hade underhållet ofta varit bristande, vilket delvis kan förklaras av gårdens många ägarbyten. Även ombyggnaderna 1838 ska ha begränsats av dåvarande patronatens ovilja att bidra med medel till arbetena, vilket ledde till patronatsrätten upphörde 1858. Troligen utfördes underhåll av kyrkan kring denna tid.

191214 genomförs en invändig restaurering under ledning av domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin, med ny bänkinredning, altarring och läktare i nykyrkan som liksom tunnvalvet målas i en för Wåhlin typisk ljusblå kulör. Även flera av de inre dörrbladen, bland annat de i triumfbågen mot sakristian i det medeltida koret, har en för Wåhlin typisk utformning. Vid restaureringen tömdes även flera gravar under långhuset och de gravhällar som var bäst bevarade sattes istället upp på kyrkans inner- och ytterväggar. Det är därmed rimligt att anta att golvbeläggningen av kalksten tillkommer vid Wåhlins restaurering.

1943 återupphängs epitafier i kyrkorummet som troligen varit nedplockade sedan patronatsförhållandet upphörde på 1850-talet.

Nästa restaurering sker 1953 efter handlingar av arkitekt Leon Nilson. De största förändringarna är att Wåhlins ljusblå färgsättning målas över i grått samt att elektrisk värme installeras. I flera historiska beskrivningar av kyrkan uppges att innertaken vid denna restaurering målas om i en blågrön kulör för att vid ett senare tillfälle täckas med Treetex-skivor och målad papp. Ett odaterat fotografi taget efter att Nilson målar inredningen grå och innan predikstolen får ny fot 1966 visar emellertid att innertaken redan vid denna tid är skivtäckta. Åtgärden har rimligen skett 1953 och den blågröna kulör som påträffades vid återställandet av taket 2010 och antogs vara från 1953 bör därmed vara äldre.

Leon Nilsons son, arkitekt Torsten Leon-Nilson ansvarar för nästa restaurering 1984, då Wåhlins färgsättning delvis återställs och en medeltida kalkmålning i form av konsekrationskors friläggs på triumfbågen.

19992000 utförs takreparationer och samtliga takfall utom tornet beläggs med ny kopparplåt. 2002 lagas och avfärgas fasaderna och problem med västra utbyggnadens grundläggningen åtgärdas. 2010 avlägsnas papp och träfiberskivor i innertaken och den underliggande panelen återfår Wåhlins ljusblå färgsättning. Därtill vitkalkas de inre murverken och fast inredning bättringsmålas. 2019 uppdateras brandlarmet och 2020 installeras kompletterande belysning i kyrkorummet.

Interiör
Genom västentrén nås vapenhuset med golvbeläggning av kvadratiskt kalksten under en entrématta. Väggarna är vitputsade och det plana innertaket klätt med vitmålad panel. Mot norr och söder leder gråmålade dörrar med fem liggande fyllningar till kapprum respektive förråd och elcentral. Entrépartiets insida är gråmålat och dörrbladen har här sju liggande fyllningar vardera. En pardörr med lika utformning leder i öster in till kyrkorummet.

Långhus och nykyrka har golvbeläggning av mönsterlagd kvadratisk grå och röd kalksten, vitputsade väggar och täcks av tunnvalv i trä med kilsågade spontade bräder målade i ljusblått. Västra delen av långhuset har emellertid ett platt innertak med vitmålad panel som bärs upp av fyra marmorerade pelare med oktagonalt tvärsnitt. De kopplade fönstrens innerbågar saknar spröjs och är vitmålade. Altarplatsen är sedan ombyggnaden 1838 placerad i den romanska triumfbågen som murats igen. Den bakomliggande sakristian nås via två gråmålade stickbågiga dörrar med tio fyllningar som bör härstamma från Wåhlins restaurering. Den rundbågiga triumfbågen har markerade imposter och postament och på långhusväggen söder därom finns en frilagd kalkmålning i form av ett rött konsekrationskors. Framför norrentrén i kyrkan finns ett litet vindfång med en enkelt utformad gråmålad pardörr, troligen tillkommen 1953.

Orgelläktaren upptar hela nykyrkans bredd och vilar förutom i murverken på fyra i mittgången placerade marmorerade och kannelerade pelare med profilerade kapitäl. Den svagt utskjutande och genombrutna barriären bärs upp av blåmålade volutformade konsoler och är uppbyggd av två ljusgrå smala spjälor som upprepande varvas med en blåmålad panel med röda stiliserade blommor i skuren relief. Läktaren nås via två trappor utmed norra väggen, med räcken snarlika läktarbarriären och sidopaneler i ramverkskonstruktion.

Sakristian i det romanska koret brunfernissat furugolv. Väggarna och det plana innertaket är vitputsade. På östra väggen finns en frilagd rundbåge murad med natursten som markerar den romanska tribunbågens placering. Tornrum och lanternin som nås via ingången i sydfasaden har enkla brädgolv och grovt vitputsade murverk. Utrymmena upptas till största del av bärande konstruktioner för klockbock och bjälklag.

Inredning och inventarier
Altaret utgörs av ett enkelt altarbord i trä från 1965 vars sidor är täckta med linnetyg.

Kyrkan saknar altaruppsats. På väggen över altaret hänger ett stort triumfkrucifix av romansk typ, enligt uppgift i kyrkans underhållsplan från 1100-talet. I Skåne finns sju bevarade krucifix från perioden 1100-talets senare hälft till 1200-talets början. De kännetecknas av en Kristus i triumf med krona, utan lidande med upprätt hållning, parallellt ställda ben och lugnt ansiktsuttryck. Korsarmarna avlutas med skurna fyrpassformer där de fyra evangelisternas attribut framställs. Krucifixet är polykromt bemålat i bland annat rött, grönt, gult och brunt. Det restaurerades vid Wåhlins restaurering då det åter hängdes upp i kyrkorummet och har därefter konserverats 1953 och 1986.

Den halvrunda altarringen är samkomponerad med orgelläktarens barriär och har samma färgsättning i ljusgrått och blå lasering. Den enkelt profilerade överliggaren är liksom knäfallets sockel svartmålade. Knäfallet är klätt med oxblodsrött skinn. Den högre golvnivån innanför altarringen har brunmålat brädgolv täckt med vävda mattor.

Predikstolen av snidat polykromt bemålat trä är tillverkad 1598. Snarlika predikstolar från samma tid finns i bland annat Farstorps, Finjas och Hörjas kyrkor. Korgens sidor pryds av rundbågemotiv med snidade skulpturer föreställande evangelisterna med respektive attribut. Hörnen markeras av kolonnetter med korintiska kapitäl och änglahuvuden som vilar på postament med lejonhuvuden. Mellan dessa och i det förkroppade överstycket finns inskriftsfält med latinsk text på svart botten. Färgsättningen går främst i rött, grönt, blått, grått samt förgyllning. Understycket och trappan är sentida, tillkomna på 1960-talet.

Dopfunten i kalksten från sent 1100-tal eller tidigt 1200-tal tillhör en grupp av fyrsidiga dopfuntar som brukar benämnas Munkarpsgruppen. Cuppan pryds av rund- eller stickbågiga fält med bland annat liljor, växtmotiv och klöverbladskors i relief. Foten, som även den har kvadratisk planform, är timglasformad med vulst. Tre sidor är bemålade i rött, blått, grönt och gult.

Den öppna bänkinredningen som flankerar mittgångarna i långhuset och nykyrkan är ritade av Theodor Wåhlin och tillkom vid restaureringen 191214. Gavlarna är raka och upptill svagt insvängda och pryds av kannelyr och skurna blommor av samma typ som återfinns i läktarbarriären och altarringen. Ryggstöd och bänkskärmar är utförda i ramverkskonstruktion med stående panel i fyllningarna. Färgsättningen följer den fasta inredningen från Wåhlins tid, med ljusgrå täckmålning och marmorering, ljusblå lasering samt detaljer i rött. Bänkarna har stoppade dynor klädda med blått tyg, psalmbokshållare, klädhängare och fotstöd.

Orgeln med 14 stämmor fördelade på två manualer plus pedal tillverkades 1962 av A. Mårtenssons Orgelfabrik i Lund och ersatte då en tidigare orgel av Olof Hammarberg från 1915 samtida med den bevarade orgelfasaden ritad av Wåhlin. Fasaden har en enkel utformning med tredelat pipfält som inramas av marmorerade och kannelerade pelare som bär upp ett entablement med förgylld tandsnittsfris och bibelcitat ur Psaltaren 105: TACKEN HERREN//ÅKALLEN HANS NAMN//SJUNGEN TILL HANS ÄRA. Över sidopartierna löper även bårder med röda rosor och gröna blad på svart botten.

Kyrkan har två kyrkklockor. Lillklockan i malm är gjuten på 1200-talet och har en enkel och ålderdomlig karaktär utan inskription eller dekorationer. Storklockan i brons göts i Stockholm 1725 av Gerhard Meyer d.y. och pryds av akantusfriser och inskriptioner

Bland kyrkans övriga inventarier av kulturhistoriskt intresse bör särskilt nämnas en äldre altartavla från 1600-talet framställande Kristi förklaring, epitafier över Magnus Swafwe och Christian Ridderskiöld från 1600- respektive 1700-talet, en äldre gravhäll från 1700-talet över kyrkoherde Lars Nilsson Tulin och dennes hustru Anna Hansdotter Wandebergh från 1700-talet samt en fattigbössa i ek av okänd ålder.

Kyrkans planform utgörs av långhus, smalare och lägre medeltida kor inrymmande sakristia i öster, nykyrka i norr samt en västlig utbyggnad med senare tornpåbyggnad. Nykyrkan upptar hela det romanska långhusets norra sida. Kyrkan vilar sannolikt på grundmurar av gråsten. Långhus och sakristia har socklar av oputsad huggen sten medan nykyrkans sockel är putsad och gråmålad. Västra tillbyggnaden/tornet saknar markerad sockel. Murverken är uppförda av gråsten i skalmurskonstruktion med omfattningar i tegel. De vitkalkade fasadernas spritputs följer murverken ojämna struktur medan dörr- och fönsteromfattningar samt nykyrkans profilerade takfotsgesims är slätputsade. Långhus, sakristia och nykyrka har flacka sadeltak medan tornet har ett valmat och brutet tak och lanterninen ett tälttak krönt av ett plåtklätt kors. Samtliga takfall är belagda med kopparplåt i skivtäckning med förskjutna tvärfalsar. Portar, ljudluckor och fönster är tillverkade i trä och målade i gulbrunt/bränd terra.

Västentrén utgörs av en rakt avslutad pardörr med panel i rombiskt mönster och lunettformat överljus med radiell spröjsning. Dörren är placerad i en rak nisch och omges av slätputsade pilastrar som bär upp en enkelt profilerad arkivolt. I tornets norr- och sydfasader återfinns vardera ett rakt avslutat fyrluftsfönster med småspröjsade bågar, placerade åt öster. Väster om norra fönstret sitter en äldre gravhäll fastklamrad på fasaden och väster om södra fönstret återfinns dörren till tornuppgången. Tre trappsteg av grovt huggen natursten leder upp till en stickbågig nisch med ett stickbågigt enkelt dörrblad klätt med snedställd panel. Klockvåningen har två stickbågiga ljudluckor i norr, väster och söder. Luckorna i norr har smal panel i rombiskt mönster medan övriga luckor har stående panel. I tornets östfasad strax under takfoten sitter två små kvadratiska korsspröjsade och vitmålade fönster på var sida om långhusnocken. Lanterninen är klädd med stående vitmålad locklistpanel och har en lucka i vardera väderstreck. Luckorna är rakt avslutade men har överliggande lunettformade partier med panel i samma kulör, vilket ger intrycket av att luckorna är rundbågiga.

Långhusets sydfasad upptas av två fönster lika tornets och sakristians sydfasad av ett fönster. Fasaderna saknar takfotslist och takskäggen är inbrädade och vitmålade. Prästingången i öster nås via en fyra steg hög stensatt trappa med handledare av smide. Dörrbladet är rakt avslutat, klätt med panel i rombiskt mönster och har kraftiga smidesgångjärn. Sakristians norrsida saknar fönster. Öster om sakristian är grundstenarna från den romanska absiden ännu bevarade.

Nykyrkan har vardera ett fönster lika kyrkans övriga i öster och väster. På västfasaden sitter även en fastklamrad äldre gravhäll. Gaveln mot norr har en centralt placerad pardörr med tre helfranska fyllningar per dörrblad i en svagt framskjutande omfattning som avlutas med ett profilerat listverk. Entrén nås via en tre steg hög fritrappa i fint huggen granit och flankeras av två fönster, här med avtäckande listverk lika dörrens. Ovanför entrén sitter ett rundfönster med radiell spröjsning.