ackja, låkkek

Om akje-rajden (”raiddo”):

Vintertid gjorde samerna sina flyttningar i långa karavaner, ”rajder” (=rader), av akjor. Akjan är en kannotlik, rendragen samisk släde. Raiden följde efter renhjorden, som drevs till nästa betesmark och viste.

En rajd bestod av ungefär 6-8 akjor som drogs av varsin ren. (Rajdens längd varierade beroende på antalet familjemedlemmar och förmögenhetsförhållandena.)

Varje akja hade sin speciella plats i raiden. Först körde husfadern. Hade han en son på 10-12 år åkte denna i samma akja som fadern. Efter denna ”giethkageres” följde ”lokkgeres” (matsläden), vidare ”biergogeres” (köttsläden), ”jaffogeres” (mjölksläden) och ”dinkageres”, släden med småsaker. Dessa ackjors dragdjur är förenade med tömmar som går från grimman till framför körande släde, så att det hela bildar en sammanhängande rad.

Efter husfaderns rajd kommer, enligt Elgström, 1922: 159), husmoderns ”raiddo”. I hennes giethkageres åker spädbarnet inpackad i sin vagga, samt en dotter på 8-10 år. De andra barnen, samt hundvalpar åker i näst påföljande akja. Därefter följer ”lokkgeres”, ”bierggogeres” och ”jaffogeres”, som i husfaderns rajd, fastän efter dessa kommer nu också ”kaunegeres” med sängkläder och ”goattogeres” med tältstängerna släpandes i snön. Fastbunden bakom den gick reservrenen, som hade funktionen att bromsa rajden i nedförsbacke. (Elgström, 1922: 158-160)

Även samens sista färd gick i en akja. Man förvarade de avlidna insvepta i en akja i en nödgrav tills man under höstflytten kunde transportera den döde ner till kyrkbyn, där han/hon begravdes på kristet vis. Likakjan, som var märkt med en vit duk (flagga), fick åka sist i rajden eller något avsides. Den döde begravdes ursprungligen i sin akja och dragrenen slaktades och åts upp till begravningen. Det sägs i mycket gammal etnografi att trolltrumman, när den ännu fanns med, brukade åka sist i rajden. Att korsa trolltrummans eller likackjans spår betydde stor olycka. Då trumman var tabu för kvinnorna är det mest troligt att den åkte i husfaderns bakersta (stängda) akja, men då dess spår inte får korsas, allra minst av kvinnorna, undrar jag, om det inte var kvinnan som ursprungligen (i förkristen tid) hade ledningen i akjerajden, för det har hon, enligt Elgström (1922: 135) i sommarens renrajd. Det finns en samisk myt som tar upp just problematiken med att det är kvinnan som ska leda rajden. (Madeleine Stirnimann, socialantropolog, VKM Göteborg, juni 2010.)

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
transport
akja
rajd

Källa:
Ossian Elgström ”Karesuandolapparna”, Åhlén & Åkerlundsförlag: Stockholm, 1922. (Finns på VKMs bibliotek.)

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM Göteborg, 2010)

Om akjor:

Den äkta samiska akjan har en båtlik form och inge medar av metall. Akjorna har inga skaklar, utan är endast försedda med en rem som fästs vid dragdjurets selar. (För detaljerade illustrationer och skisser om och kring selarnas användning och konstruktionen av akjan, läs Ossian Elgström ”Karesuandolapparna”, Åhlén & Åkerlundsförlag: Stockholm, 1922. (Finns på VKMs bibliotek.)

Det finns olika typer av akjor som är anpassade till det de ska transportera:

(1) Bagagesläden (”geres”), är öppen och transporterar oömma varor och redskap, som täcks med renskinn och ris (som sedan behövs som liggunderlagg i tältet!) och snöras ihop. I denna typ av akja forslas husgeråd och annat bagage, samt vedförrådet, om så behövs. Sist i rajden åker akjan med tältstängerna. Den akjan saknar gavel baktill så att tältstängerna kan läggas in i den. Stängernas änder släpas med efter akjan, i snön.
(2) Åkslädens (”kierris”) mått (l: 1.90, b: 0.45, h: 20cm) och konstruktion är smäckrare än bagage-akjans. Den är anpassad till att transportera en sittande person på ett komfortabelt sätt. Upp och nervänt fungerar akjan som ett skydd mot storm och regn om samen skulle behöva övernatta ute under sådana förhållanden.
(3) Matsläden (”lokkgeres” eller ”lokkek”), är heltäckt eller halvtäckt och försedd med luckor. Häri forslas ömtåliga saker och maten.
(4) Renrisslan (sam. ”härggerissla”, fin. ”sani”) används för transport av gamla, havande kvinnor och barn.
(5) Rensläden (en låg kälke med skidliknande medar) används till att forsla ved från skogstrakter upp till fjällen. (Elgström, 1922: 144-158)

N.B. Kälke heter giel’ká på sydsamiska.

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
transport
akja
rajd

Kälke för tältstänger (goattiger(r)es): 1938.40.0001
Akja: 1939.70.0172, 1939.70.0173, m.fl.

Källa: Ossian Elgström ”Karesuandolapparna”, Åhlén & Åkerlundsförlag: Stockholm, 1922. (Finns på VKMs bibliotek.)

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM Göteborg, 2010)