klubba, stridsklubba

Stridsklubba av slipat, spolformigt stycke vit kvarts, med skaft av penisben av bison (generalkatalogen).
Enligt Douglas är föremålets form typiskt för sioux.
Klubborna var effektiva under strid. De kunde ha olika former. På den träd- och skogfattiga prärien blev det naturligt att använda sten till klubbhuvud. Men det fanns även klubbor helt av ben eller av trä med ben eller metallspets. Särskilt de som bodde på östra delen av prärien, mot de stora skogarna, karvade fina trävapen. Klubbskaften dekorerade ofta med pärlor eller quill, dvs tillplattade och färgade piggsvinstaggar. Klubbskaften kunde vara ganska långa med en "fjädrande" effekt. De ovala huvudena är typiska för prärieområdet och mycket effektiva i strid. Huvudet bands fast vid skaftet med tunna våta remmar av ogarvad buffelhud. När remmarna torkat och krympt satt huvudet "stenhårt" fast. För "quilldekorationer" användes vanligen piggsvinstaggar som varierade i grovlek. Ibland användes emellertid även fågel-"quills". Taggarna färgades, sorterades, fuktades i munnen och plattades till med tänderna för att sedan med olika tekniker fästas på grundmaterialet, t.ex. delar av dräkter, på mockasiner, väskor, hästutrusningen etc. Man delar in taggarna på piggsvinen i fyra kategorier: a) de största, grövsta från stjärt/svans, b) de från ryggen, c) de mindre från nacken, samt, d) de finaste från magen. Man förvarade quills i olika behållare gjorda av gallblåsan av älg eller buffel. Före kontakten med de vita färgades taggarna med naturfärger, senare på 1800-talet kom anilinfärgerna i nyvändning.
Tekniken var mycket högt utvecklad och hade säkerligen urgamla anor. Den uppstod förmodligen i östra Nordamerika men på prärien utvecklades distinkta tekniker och dekorationen fick där en djärv geometrisk stil. Denna form av dekoration överlevde dessutom länge de kommersiella ¿pärlorna¿ kom i omlopp genom handeln med de vita, även om quill i viss utsträckning kom att ersättas av de senare.

Det var männens uppgift att jaga och döda piggsvinen som inte bara dödades för taggarnas skull utan även för sitt kött, som ansågs vara en delikatess. Själva quillarbetet var dock ett kvinnligt hantverk. Även om det förekom mycket sparsam variation mellan olika folks quillarbete anses de finaste quilldekorationerna utförts av folk på centrala och norra prärien. På södra prärien förekom knappast något quillarbete alls.

Skilda grupper av prärieindianer har sina egna mytiska förklaringar till quillarbetet/dekorationen. Enligt blackfeets mytologi lärde Thunder Spirit (Åskanden) en gång en blackfeetindian quillarbetet efter att ha givit de första piggsvinen till denne person. Enligt oglada sioux lärde sig en ung kvinna, i drömmen, av Deer Woman (även kallad Two Woman) att göra quill. När kvinnan vaknade lärde hon i sin tur ut konsten till andra kvinnor, och tillsammans etablerade de quillhantverkets kult. Enligt cheyenne kom quillarbetet till dem med en legendarisk person kallad Buffalo Wife.

Vidare tillskrev olika prärieindianer quillworken olika betydelser. Hos blackfeet på norra prärien hade quillarbetet en religiös prägel. Endast ett fåtal kvinnor fick utföra det och de var samtliga medlemmar i ¿quillworksällskapet¿. Cheyennerna ansåg att betydelsen av att vara en skicklig quillworkhantverkare motsvarade männens betydelse som modiga krigare. Oglala sioux, å sin sida, var mindre restriktiva beträffande vilka som utförde quillarbetet./SB, ASH

För mer information om quillwork, se Julia Bebbingtons "Quillwork of the Plains".