Skillingaryds begravningsplats

Allmän karaktär
Skillingaryds begravningsplats har en klar karaktär av skogskyrkogård.
Planformen är rektangulär. Uppbyggnaden är symmetrisk
med två korsande axlar. Huvudaxeln är öst-västlig. Direkt öster om
den centralt placerade skärningspunkten befinner sig gravkapellet.
Mellan kapell och huvudentré i väster är huvudaxeln uppdelad i två
rektangulära gräsytor, fria från gravar och i den västras fall även från
träd. De skiljs från varann av klockstapeln. Ytorna har var sin vattenspegel.
I mitten av den östra fi nns en grav med röd granithäll lagd
över kyrkoherde Ruben Blomdahl (död 1955) med maka. Framför
kapellets entré är en mindre vilo- eller ceremoniplats med en halvrund
rabatt i vilken står ett resligt smideskors från 1922. Endast
begravningsplatsens västra hälft är idag ianspråktagen medan den
östra utgörs av mer eller mindre orörd tallskog. I dess sydöstra hörn
ligger personalbyggnad och ekonomigård. Norr om kapellet finns
minneslund. Begravningsplatsens västra hälft delas i två likstora
delar av huvudaxeln. Dessa domineras av var sitt stort rektangulärt
kvarter med rygghäckskantade gravar i nord-sydliga rader, det norra
benämns här A och det södra B. Norr respektive söder om dessa är
något smalare kvarter med rygghäckskantade gravrader i kryssform,
vilka här benämns C och D. I den östra övergången mellan A och
C står en likbod och i den motsvarande mellan B och D ett uthus.
Dessa utgjorde innan 1950-talet ändarna till den nu åt öster förskjutna
tväraxeln. Över lag dominerar mellan- och efterkrigstidens
låga gravvårdstyper, i de ursprungliga kvarteren A och B dock med
inslag av mer påkostade äldre vårdar.

Omgärdning
Begravningsplatsen omges av en kallmur, 1 m hög och 0.8 m bred.
I väster är muren något högre och lagd av rundad marksten, i övrigt
av kilade granitblock i små storlekar. Murkrönet är avtäckt med
grästorv och mossa. Den västra sträckningen avslutas av kraftiga
poster, 2 m i sida och 1.3 m höga. Dessa är murade av tuktade
granitkvadrar och avtäckta med tälttak av fi nhuggen granit. Två likartade
poster längre in på västmuren markerar begravningsplatsens
ursprungliga utsträckning. Övriga murar tillkom 1956-60. Mellan
huvudentréns två ingångar i väster sitter i muren en triangulär sten
med anläggningsåret inhugget.

Ingångar
Begravningsplatsen har fyra ingångar, en i var ände av de två korslagda
mittaxlarna. Huvudingången i väster utgörs av två grindpartier
i ursprungligt utförande. De har kraftiga smidda pargrindar med
hamrad yta, tillverkade hos And. Johansson i Halmstad. Dessa
hänger på murade grindstolpar av samma slag som ovannämnda
murposter. Övriga tre ingångar har ett sinsemellan identiskt utförande
och tillkom 1959-60 efter förslag av trädgårdsarkitekt Ivar
Andersson. De har pargrindar i smide med strama spjälor och kors.
Grindstolparna är utformade som ovannämnda murposter.

Vegetation
Begravningsplatsens främsta karaktärsdrag utgör de fritt växande,
högresta tallarna. I begränsad utsträckning är de kompletterade med
björkar. Huvudaxelns gräsytor har några rabatter och barrbuskar.
Gravkvarteren kännetecknas av sina måbärsrygghäckar. Begravningsplatsens
östra hälft har en otuktad markvegetation som bildar
en kontrast till gravkvarterens gräsmattor.

Gångsystem
Ett rätvinkligt nät av grusgångar knyter samman begravningsplatsens
västra hälft. Huvudaxeln utgörs av två öst-västliga gångar som
bakom kapellet går samman i en grusyta och som körväg leder till
östra ingången. Mellan norra och södra ingången löper en tväraxel
som skär mellan smideskorset och kapellet. Mindre grusgångar löper
längs med muren, liksom mellan kvarteren. Mellan gravraderna i A
och B löper små tvärgångar ut i rät vinkel från huvudaxeln.

Gravvårdstyper
Den dominerande gravvårdstypen är efterkrigstidens låga typ av
tämligen enhetlig form och storlek. Formen är som regel rektangulär
och stram. I pastoratsarkivet tycks Bröderna Wallins granitindustrier,
Älmhult, ha varit den vanligaste gravvårdsleverantören
under 1950- och 60-talen. I A och B fi nns en ansenlig andel mer
påkostade vårdar från mellankrigstiden. Med anledning av bestämmelser
kring maximihöjd på vårdar så blev de istället mer utbredda.
Även under denna tid fanns de enklare låga vårdarna. Vanligen är
formspråket mer eller mindre klassiserande, d.v.s. med tempelgavel
eller kolonner. Ett litet antal vårdar representerar det tidiga 1900-
talets resliga vårdtyper, bautastenar och dylikt. Vanligaste materialet
bland begravningsplatsens vårdar är svart och grå granit. Den svarta
graniten var mest populär under 1900-talets förra hälft för att mot
seklets slut i princip försvinna till förmån för den röda graniten.
Ytan är ofta polerad.

Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersuppdelning, se pdf.

Kvarter A
Allmän karaktär
Kvarter A består av nord-sydliga dubbla gravrader med rygghäckar
av måbär och korsande tvärgångar. I östra hälften saknas tvärgångar.
Liksom i övriga kvarter reser sig friväxande tallar. Gravvårdarna utmärks
av låga former, typiska för mellan- och efterkrigstiden.

Gravvårdstyper
De äldre vårdarna fi nns i kvarterets västra hälft, men har blandats
upp något med sentida nytillskott. I den östra hälften är det nästan
endast efterkrigstida vårdar. Några enstaka mellankrigstida därstädes
indikerar ett äldre skede, kanske en allmän linje så som det var
tänkt i ritningarna. Endast ett ringa antal vårdar kan räknas till det
tidiga 1900-talets resliga statusmarkörer. Begravningsplatsens kanske
största vård, bautastenen i röd Tranåsgranit över den Th ulinska
familjegraven, är en solitär. Vanligare är 20-, 30- och 40-talens utbredda
former med fl yglar. Dessa har som regel hört samman med
en grusbädd och stenram. Dessas slopande har gett fl era av dem ett
stympat uttryck. Endast en har bevarat sin grusbädd, den Ljungbladhska
familjegraven. Formspråket är som regel anspråksfullt. Som en
kontrast står de betydligt talrikare låga rektangulära vårdarna från
1930-talet och framåt. De är av rektangulär form och har fram till
omkring 1950 vanligen klassiserande drag. Under efterkrigstiden
blir de mer och mer uniforma och enkla. Så ser vi dem i den öst-
ligaste delen där 50-, 60 och 70-talen dominerar. Vid sidan av de
låga vårdarna gjordes kring 1930 försök till ett nyskapande inom
gravkonsten, med inspiration hämtad från gångna tiders vårdar. Ett
gott exempel på detta är den tidstypiska vården över handlanden K
D Johansson från 1927. Mindre vanligt förekommande i kvarteret
är de liggande hällarna, vilka kan vara såväl stora och påkostade som
små och enkla, närmast av linjegravskaraktär. På vårdar fram till
omkring 1950 är titlar vanligt förekommande och ger en god bild
av samhällets sammansättning. Förvaltare, fabrikör, smedmästare,
ingenjör, maskinist, svarvare, färgerifabrikör speglar industriens
betydelse. Löjtnant, fanjunkare, styckjunkare, musikfanjunkare
vittnar om militären. Stationsinspektor och stationskarl minner
om stationssamhället. Om andra näringsfång talar urmakarmästare,
hovfotograf, skräddarmästare, skomakarmästare, målarmästare,
parkettläggare, bokhandlare. Övriga titlar är distriktsföreståndare,
häradsdomare, kronojägare, kyrkvärd, köpman, kommunalordförande,
förrådsvaktmästare, tillsyningslärare, hemmansägare, trädgårdsmästare,
nämndeman.

Kvarter B
Allmän karaktär
Kvarter B har i stort samma karaktär som A med raka rygghäckar
och grusgångar. I den västra hälften är gravvårdsbeståndet blandat. I
den östra hälften fi nns ett tvärställt mindre kvarter från 1953. Detta
har öst-västliga rader med katalogvårdar vända mot norr och indelas
i fyra mindre rum medelst öst-västliga måbärshäckar.

Gravvårdstyper
I den västra hälften fi nns såväl det tidiga 1900-talets mer resliga
vårdtyper som mellan- och efterkrigstidens lägre former. Bland de
äldre finns en viss formrikedom. Genomgående vanligaste materialen
är svart och grå granit, ibland nyttjade i en och samma vård.
Fram till omkring 1950 fi nns en stor andel familjegravar, varav
flera ursprungligen haft grusbädd. Några av de äldsta vårdarna
utgör fyra bautastenar av skiftande storlek i de västligaste raderna.
Av mellankrigstidens låga, breda familjegravar märks framför allt
den kraftfullt dimensionerade vården över Oscar Magnussons familjegrav.
Detta är också kvarterets största vård. Det reducerade
formspråket med stiliserade reliefer är tidstypiskt. Unik i sitt slag är
vården över konstnären N J Cederbergs familjegrav, ett smideskors
med kopparplåt i form av en palett. De låga rektangulära vårdarna
daterar sig från 1930-talet fram till idag. De äldre är vanligen av
svart granit och fram till omkring 1950 fi nns ofta klassiserande
detaljer. Ett litet antal vårdar utgörs av små enkla liggare. Titlar på
vårdarna är vanligt förekommande fram till omkring 1960. Bland
vårdarna finns frisörmästare, köpman, målaremästare, åkare, smedmästare,
urmakare, korpral, grundläggare, fabrikör, länsskogvaktare,
fanjunkare, trävaruhandlare, handlande, maskinist, bildhuggare,
byggmästare. Den enkla vården över hammarsmeden Carl Ousbäck
från 1939 minner direkt om järntillverkningen vid Götaströms
bruk och de vallonska smedsläkterna i bygden. Det tvärställda
kvarteret från 1953 har en enhetlig prägel med enkla vårdar från
1957-91 (med tyngdpunkt på 50- och 60-talen). Dessa vårdar är
likartade till storlek och material, grå granit. Bruket av titlar är
snarast att se som undantag (folkskollärare, byggmästare, distriktssköterska,
lärarinna, mjölnare, skräddarmästare), liksom på de låga
efterkrigstida vårdar som även upptar kvarter B:s östligaste rader.
Sistnämnda har dock en större variation i form och material. Ett
fåtal äldre vårdar från 1920- och 30-tal bland dessa kan eventuellt
indikera en allmän linje.

Kvarter C och D
Allmän karaktär
De här benämnda kvarter C och D upptar de rektangulära ytorna
i norr och söder av begravningsplatsens nyttjade hälft. Den norra
planlades och togs i bruk omkring 1970, den södra 1982. Båda är
uppbyggda med dubbla gravrader med rygghäck av måbär, lagda
i tre stora kors. I skärningen av varje kors är en rund rabatt. Inom
kvarteren fi nns liksom på övriga begravningsplatsen friväxande tallar.
Gravvårdarna står för ett uniformt uttryck.

Gravvårdstyper
Genomgående i kvarteren är en låg maximihöjd på vårdarna. I den
äldsta västra delen av C är uniformiteten påtaglig. Vårdarna är alla
av en rektangulär form och av samma mått. I den östra delen av
samma kvarter fi nns en större frihet i formspråket och speglar vår
tids uppluckring av de efterkrigstida idealen. Samtidigt är dock enhetligheten
påtaglig i D med vårdar från 1982 till idag. Vanligaste
materialen är grå och röd granit, ofta polerad. Titlar förekommer
som regel inte, ej heller familjegravar.

Minneslunden
Minneslunden från 1986 utgörs av en njurformad gräsyta, insprängd
i naturen och omgiven av en stensatt gång. Sistnämnda buktar
ut i öster och rymmer där en vilplats med rygg i form av kallmur
med bakre vall och rabatt (rhododendron och ölandstok). Här
står parkbänkar kring en rund kopparklädd vattenspegel under en
idegran. Invid detta står även en smideslykta. Lundens norra hälft
är orörd natur.

Byggnader
Klockstapel och Gravkapell presenteras på respektive byggnad.

Likbod och redskapsbod
De båda bodarna från 1922 har en kvadratisk planform, spritputsade
fasader avfärgade med gulbruten kalkfärg samt tälttak med
täckning av svarta betongpannor. De ursprungliga bräddörrarna
har rikt utformade gångjärnsband i smide. Likboden har åt söder
en pardörr. I övriga sidor är var sitt kvadratiskt litet fönster med
råglas i ursprungliga vitmålade träbågar. Likboden används numera
som förråd och redskapsboden som rymt toalett, förråd och personalrum
är nu tagen ur bruk.

Personalbyggnad
Personalbyggnaden är en utsträckt låg byggnad från 1997 med
villakaraktär. Fasaderna är klädda med gråblå locklistpanel. Det
valmade sadeltaket täcks av svarta betongpannor.

1905 fattade Tofteryds kyrkostämma beslut om att anlägga en
kyrkogård vid Skillingaryd. Det dröjde dock till 1921 innan mark
inköptes, 25 000 kvadratmeter avstyckat från hemmanet Månsabo.
Som sig bör lades kyrkogården utanför tättbebyggt område
av hygieniska skäl. Det ursprungliga förslaget som upprättats av
trädgårdsmästare Nils Andersson godkändes ej av Kungliga Byggnadsstyrelsen.
Istället blev det Byggnadsstyrelsens egen arkitekt,
Karl Martin Westerberg, som kom att stå för det slutgiltiga förslaget.
Detta var väsensskilt från det föregående. Ett annat ideal hade
ersatt 1800-talets strängt tuktade parkkyrkogård. Med invigningen
av Skogskyrkogården i Stockholm 1920 (gestaltad av arkitekterna
Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz) introducerades ett närmande
till naturen. Skillingaryds begravningsplats är samma andas
barn och en av Sveriges första skogskyrkogårdar. Den övergripande
axialiteten och symmetrin är dock ett arv från föregående epok. Anläggningsarbetena
utfördes 1921-22. Platsens unga tallskog gallrades
och ansades med bibehållen skogskaraktär. Mot landsvägen i väster
uppfördes en mur av kullersten med smidesgrindar. Mellan mur och
väg sparades en gräsyta för bilparkering. Övriga sidor försågs med
vanlig svensk gärdesgård. Begravningsplatsen utformades med fyra
kvarter, de två västliga avsedda för familjegravar och de två östliga för
allmänna gravar. Det syns dock som om de allmänna och enskilda
gravarna från början kom att blandas, emedan de östra kvarteren
först i sen tid börjat utnyttjas. Kvarteren skildes från varann av en
öppen öst-västlig mittaxel, fredad för gravsättningar. En likbod och
en redskapsbod uppfördes i ändarna av en tväraxel. I skärningen
placerades ett smideskors, varmed platsen även var avsedd som
ceremoniplats under sommartid. Redan i ritningarna är mittaxeln
tänkt att kunna rymma såväl kapell som klockstapel. Smärre avsteg
från arkitektens program var anläggandet av en vattenfontän
innanför entrén och planterandet av björkar längs landsvägen och
i tallbeståndets luckor.
Alltsedan invigningen 1922 hystes en allmän önskan om uppförande
av en den sällsynt vackra begravningsplatsen värdig klockstapel.
Drivande i frågan var fabrikör Oscar Ljungbergh som 1925
lade en grundplåt på 1.000 kronor. Han var ordförande i arbetsföreningen
Klockorna som samlade in medel till klockstapeln.
1927 upprättades ritningsförslag av såväl K M Westerberg som
byggmästare Ernst Almqvist. Det var dock ett förslag av arkitekt
Oskar Öberg som 1930 godkändes av Byggnadsstyrelsen och kom
till utförande samma år. Byggmästare var ovannämnde Almqvist,
vilken vid avsyningen prisades för Sveriges vackraste och gedignast
utförda klockstapel. Efter stapelns fullbordan kvarstod dock
behovet av ett gravkapell, i vilket syfte Kyrkans Vänner startades.
Först 1941 kunde ett förslag av K M Westerberg realiseras med
Almqvist som byggmästare.
1953 omdanades ett av de södra kvarteren utav trädgårdsarkitekt
Ivar Andersson, Jönköping. 1955-56 fi ck begravningsplatsen nuvarande
utsträckning genom utvidgning åt alla sidor utom den västra.
Stenmuren utvidgades först längs västra sidan och 1957-59 längs
övriga sidor. För utformningen av de nya entrépartierna svarade
samme Andersson. Gångarna från dessa entréer gjordes körbara.
Från och med 1956 arbetade kyrkorådet målmedvetet för att avlägsna
alla stenramar och häckar från gravarna. Detta dels för att
nå mera enhetlighet och dels för att det ska bli lättare att sköta kyrkogården.
Förenklad gräsklippning var främsta motiveringen. 1967
återstod endast ett fåtal grusbäddar. 1970 planerades gravkvarteret i
den norra utvidgningen av Axel Andersson. Samma plan nyttjades
sedan även för den södra 1982. 1973 ombyggdes redskapsboden
invändigt. 1986 anlades en minneslund i den outnyttjade delen
norr om kapellet. För projekteringen stod trädgårdsarkitekt Ture
Holgersson, Skillingaryd. 1991 tillbyggdes kapellet åt väster med ett
lågt vapenhus. 1997 uppfördes personalbyggnad och ekonomigård
efter ritningar av landskaps- och markkonsult Kenth Henriksson.