Sala silvergruva

Till stor del innefattar byggnadsminnesområdet tekniska byggnader och anläggningar som lavar, kanaler, maskinhus, magasin, bodar och personaltjänstebostäder av skilda slag men även administrationsbyggnader. I områdets nordöstra del inkluderas platsen för pråmhamnen tillhörande Pråmån (grävd kanal) som här tar sin början och leder till den f d hyttplatsen för malmsmältning i Sala stad. Pråmkanalen tar sitt vatten från det mycket omfattande vattenkanalsystem som nämnts ovan och genomkorsar gruvområdet i dels aktiva men även inaktiva sträckningar ovan och under mark. Vidare ingår en gruvarbetartorpmiljö i byggnadsminnet. Den förses med separat skyddsområde motsvarande torpfastighetens utbredning. Byggnaderna inom skyddsområdena uppfördes mellan 1670-2003 och speglar på ett unikt vis gruvans utveckling och historia.
Bebyggelsen inom skyddsområdet fick huvudsakligen sin nuvarande utformning under 1800- talet. Vissa byggnader uppvisar dock tydliga drag från tidigt 1900-tal men även insatser gjorda i flera byggnader under 1950-talet har lämnat representativa byggnadsdelar och detaljer som omfattas av skyddsbestämmelserna.
Sala silvergruva är genom sin långa historia och sin tidvis stora betydelse för Sveriges ekonomi av största värde för landets-, länets- och Sala stads historieskrivning. Gruvdriften som gav upphov till den nu övergivna gruvbyn söder om gruvans centralområde och senare Sala stad, har på ett unikt sätt påverkat miljön och landskapet vida kring själva gruvan.
Sammantaget utgör den samlade bebyggelsen och anläggningarna i skyddsområdet en kontext som kärnfullt förmedlar bilden av verksamheten vid silvergruvan. Betydelsen ligger främst i ett miljö- och identitetsskapande perspektiv med höga dokument-, symbol-, identitets-och miljöskapande värden. Dokumentationen av gruvans historia är omfattande och publicerad i olika sammanhang och i olika typer av källmaterial varför enbart huvuddrag och kortfattade beskrivningar ryms inom ramen för detta beslut.
I området finns uppväxta äldre trädgårdar och parker av högt kulturhistoriskt värde, de är markerade på bilaga l. Alléer förekommer längs vägar i området. Dessa omfattas av Miljöbalkens biotopskydd.

Sala silvergruva består av ett område som omfattar bl a gruvschakt, varphögar, byggnader och vattensystem tillhörande såväl en äldre som en yngre gruvindustrifas. Gruvdriften inleddes dock senast under tidigt 1500-talet och pågick till 1908. Driften fick ett uppsving under Gustav Vasa och ett gruvsamhälle växte upp intill gruvan, den nu övergivna gruvbyn. Driften av gruvan fick en avgörande betydelse for landets ekonomi under 1500-talet då också de största silveruttagen skedde. År 1522 togs Makalösschaktet upp som var i drift in på 1800-talet. Driften styrdes tidigt av kronan som senare kom att ordna ett mer reglerat samhälle istället för den spontanframväxta gruvbyn. År 1624 lades stadsplanen ut i form av en rutnätsplan för nuvarande Sala stad och gruvbyn utrymdes.

Gruvans äldsta schakt är belägna i södra delen av området. Efter flera ras under 1500-talet och början av 1600-talet övergavs Stens botten som troligen brutits tillsammans med Penningschaktet sedan medeltid. Intill Penningschaktet finns två av de troligen äldsta varpen i området, Klockhögen och Wisshögen. Brytningen koncentrerades till Sandrymningen som påbörjats redan under 1530-talet. Intill bröts även Kungsrymningen upptagen under 1560-talet. År 1604 påbörjades sänkningen av Knektschaktet vilket var färdigsänkt till 148m djup år 1639.

Gruvdriften skedde från 1600-talet under allt mer ordnade former. Samtidigt minskade utvinningen i takt med att brytningen flyttade mot norr till följd av flera ras i södra gruvområdet. Schakten fick nu göras djupare för att nå den mot norr nedåtlutande malmkroppen. År 1650 påbörjades därför Christinaschaktet (257 m djupt) och 1668 påbörjades sänkningen av Karl XI:s schakt, färdigsänkt till dagens djup 318 meter under 1840-talet. Från 1682 utarrenderade kronan gruvan till Sala bergslag vilket antyder att gruvans nationella betydelse minskat. År 1725 togs Gustav III:s och Torgschakten upp. Vissa uppsving skedde omkring 1750 och 1850. År 1887 överläts ägandet av gruvan till bergslaget. Kungsrymningen och Sandrymningen blev under historisk tid helt respektive delvis igenfyllda. Flera privata bolag ägde gruvan till 1988 då Sala kommun övertog ägandet. Idag ägs gruvområdet huvudsakligen av ett bolag, där kommunen är majoritetsägare, som driver turistisk verksamhet. Vissa delar ägs av Björka Mineral AB som bedriver mineralutvinning intill gruvområdet.

Utanför byggnadsminnesskyddsområdet finns ett flertal gruvbrytningsplatser som kan härröra från medeltiden. Nordost om silvergruvan tillkom under 1800-talet ett område med metallverkstäder kallat Sala Bly (byggnad nr 41-45 och 47-49 på bilaga 1). Blyutvinning kom att bli huvudsakligt verksamhetsområde efter gruvnedläggningen.
Gruvans mycket viktiga energiförsörjningssystem, ett omfattande sjö-, damm- och kanalsystem som lett fram vatten för vattenhjulsdrift vid gruvan, berörs enbart marginellt av byggnadsminnesförklaringen. Systemet började uppföras under sent 1500-tal och har sedan kontinuerligt underhållits och byggts ut. Det fyller fortfarande en central funktion som vattenregleringssystem för de stora sjösystemen som bands samman genom projektet. Viktigare delar som kanaler, dammvallar o s v skyddas som fasta fornlämningar och stora delar ingår i riksintresse för kulturmiljövården enligt Miljöbalken.

Sala silvergruva består av ett område som omfattar bl a gruvschakt, varphögar, byggnader och vattensystem tillhörande såväl en äldre som en yngre gruvindustrifas. Gruvdriften inleddes dock senast under tidigt 1500-talet och pågick till 1908. Driften fick ett uppsving under Gustav Vasa och ett gruvsamhälle växte upp intill gruvan, den nu övergivna gruvbyn. Driften av gruvan fick en avgörande betydelse for landets ekonomi under 1500-talet då också de största silveruttagen skedde. År 1522 togs Makalösschaktet upp som var i drift in på 1800-talet. Driften styrdes tidigt av kronan som senare kom att ordna ett mer reglerat samhälle istället för den spontanframväxta gruvbyn. År 1624 lades stadsplanen ut i form av en rutnätsplan för nuvarande Sala stad och gruvbyn utrymdes.

Gruvans äldsta schakt är belägna i södra delen av området. Efter flera ras under 1500-talet och början av 1600-talet övergavs Stens botten som troligen brutits tillsammans med Penningschaktet sedan medeltid. Intill Penningschaktet finns två av de troligen äldsta varpen i området, Klockhögen och Wisshögen. Brytningen koncentrerades till Sandrymningen som påbörjats redan under 1530-talet. Intill bröts även Kungsrymningen upptagen under 1560-talet. År 1604 påbörjades sänkningen av Knektschaktet vilket var färdigsänkt till 148m djup år 1639.

Gruvdriften skedde från 1600-talet under allt mer ordnade former. Samtidigt minskade utvinningen i takt med att brytningen flyttade mot norr till följd av flera ras i södra gruvområdet. Schakten fick nu göras djupare för att nå den mot norr nedåtlutande malmkroppen. År 1650 påbörjades därför Christinaschaktet (257 m djupt) och 1668 påbörjades sänkningen av Karl XI:s schakt, färdigsänkt till dagens djup 318 meter under 1840-talet. Från 1682 utarrenderade kronan gruvan till Sala bergslag vilket antyder att gruvans nationella betydelse minskat. År 1725 togs Gustav III:s och Torgschakten upp. Vissa uppsving skedde omkring 1750 och 1850. År 1887 överläts ägandet av gruvan till bergslaget. Kungsrymningen och Sandrymningen blev under historisk tid helt respektive delvis igenfyllda. Flera privata bolag ägde gruvan till 1988 då Sala kommun övertog ägandet. Idag ägs gruvområdet huvudsakligen av ett bolag, där kommunen är majoritetsägare, som driver turistisk verksamhet. Vissa delar ägs av Björka Mineral AB som bedriver mineralutvinning intill gruvområdet.

Utanför byggnadsminnesskyddsområdet finns ett flertal gruvbrytningsplatser som kan härröra från medeltiden. Nordost om silvergruvan tillkom under 1800-talet ett område med metallverkstäder kallat Sala Bly (byggnad nr 41-45 och 47-49 på bilaga 1). Blyutvinning kom att bli huvudsakligt verksamhetsområde efter gruvnedläggningen.
Gruvans mycket viktiga energiförsörjningssystem, ett omfattande sjö-, damm- och kanalsystem som lett fram vatten för vattenhjulsdrift vid gruvan, berörs enbart marginellt av byggnadsminnesförklaringen. Systemet började uppföras under sent 1500-tal och har sedan kontinuerligt underhållits och byggts ut. Det fyller fortfarande en central funktion som vattenregleringssystem för de stora sjösystemen som bands samman genom projektet. Viktigare delar som kanaler, dammvallar o s v skyddas som fasta fornlämningar och stora delar ingår i riksintresse för kulturmiljövården enligt Miljöbalken.

Till stor del innefattar byggnadsminnesområdet tekniska byggnader och anläggningar som lavar, kanaler, maskinhus, magasin, bodar och personaltjänstebostäder av skilda slag men även administrationsbyggnader. I områdets nordöstra del inkluderas platsen för pråmhamnen tillhörande Pråmån (grävd kanal) som här tar sin början och leder till den f d hyttplatsen för malmsmältning i Sala stad. Pråmkanalen tar sitt vatten från det mycket omfattande vattenkanalsystem som nämnts ovan och genomkorsar gruvområdet i dels aktiva men även inaktiva sträckningar ovan och under mark. Vidare ingår en gruvarbetartorpmiljö i byggnadsminnet. Den förses med separat skyddsområde motsvarande torpfastighetens utbredning. Byggnaderna inom skyddsområdena uppfördes mellan 1670-2003 och speglar på ett unikt vis gruvans utveckling och historia.
Bebyggelsen inom skyddsområdet fick huvudsakligen sin nuvarande utformning under 1800- talet. Vissa byggnader uppvisar dock tydliga drag från tidigt 1900-tal men även insatser gjorda i flera byggnader under 1950-talet har lämnat representativa byggnadsdelar och detaljer som omfattas av skyddsbestämmelserna.
Sala silvergruva är genom sin långa historia och sin tidvis stora betydelse för Sveriges ekonomi av största värde för landets-, länets- och Sala stads historieskrivning. Gruvdriften som gav upphov till den nu övergivna gruvbyn söder om gruvans centralområde och senare Sala stad, har på ett unikt sätt påverkat miljön och landskapet vida kring själva gruvan.
Sammantaget utgör den samlade bebyggelsen och anläggningarna i skyddsområdet en kontext som kärnfullt förmedlar bilden av verksamheten vid silvergruvan. Betydelsen ligger främst i ett miljö- och identitetsskapande perspektiv med höga dokument-, symbol-, identitets-och miljöskapande värden. Dokumentationen av gruvans historia är omfattande och publicerad i olika sammanhang och i olika typer av källmaterial varför enbart huvuddrag och kortfattade beskrivningar ryms inom ramen för detta beslut.
I området finns uppväxta äldre trädgårdar och parker av högt kulturhistoriskt värde, de är markerade på bilaga l. Alléer förekommer längs vägar i området. Dessa omfattas av Miljöbalkens biotopskydd.