VARA KYRKA

Den nygotiska salkyrkan ligger med koret åt väster mitt på en rektangulär kyrkotomt som utgörs av en platå som sluttar åt söder. Åt detta håll kantas tomten av en stödmur och en rad med pilar och syrener. I den östra änden är en granittrappa med smidesräcke och smäckra lyktstolpar, sannolikt från 1904. Åt alla andra sidor är rader av almar. I väster och öster är lövhäckar, samt i norr och öster ett smitt staket från 1904. I väster är mitt för koret en öppning med fyrkantiga grindstolpar av kalksten, sannolikt införskaffade från Kinnekulle år 1823. Deras granitklot är sentida. I den norra sidan är en öppning i det västra hörnet och en mitt för tornet till parkeringen. Runt kyrkan och mellan öppningarna är breda krattade grusytor. Framför östporten är en grusad halvrundel, i övrigt är gräsmattor. Vid staketet i norr är fem stycken gravkors av kalksten från 1600-talet, vilka minner om att platsen fram till 1864 var kyrkogård.
ÄLDRE KYRKA - På platsen stod tidigare en av furu timrad kyrka med sannolikt medeltida ursprung. Det lilla långhuset och det smalare rakslutna koret var spånklädda. I söder var ett litet vapenhus och till koret "ett slags triumfbåge". På 1600-talet var kyrkan "färdig att snart falla omkull" och genomgick då en reparation. Invändigt dekorerades taket 1746 av Lars Hasselbom (lärjunge till Läcköskolan), bl.a. med pietistiska skildringar av själens öden gestaltat med ett hjärta. Vid 1800-talets början yrkade kyrkoherden på en ny kyrka, gemensam med Önums socken. Båda socknarna ville dock ha kvar sina gamla träkyrkor, varför inget blev av förrän 1862. Vid rivandet av Varas kyrka 1865 påträffades under altaret ett av bly omgivet helgonben.