vävstol, väv, fabric, Tenun Hingi kombu Pahikung

Ryggbandsvävstol med rundväv
Varpgarnsberäkningen har stor betydelse för de gamla traditionella vävmetoderna där varpen är dominerande i sumbanesisk vävning, den utgörs av de garner som löper horisontellt i väven. Processen att tillverka en högkvalitativ varpikatvävnad i kombination med tekniken pahikung tar flera veckor upp till flera månader. Det är många steg inblandade i mönsterframställning, färgning och vävning. Vävuppsättningen innebär i huvudsak att tillverka och sätta in varpen i vävstolen, vävningen att föra in inslaget mellan varpens trådar. Vävning sker på Sumba i bältesvävstolar, även kallade ryggbandsvävstolar. Denna kroppsspänningsväv som kallas rundväv är vanlig i stora delar av Asien och anses vara den äldsta i den indonesiska arkipelagen. Detta är en vanlig metod att åstadkomma en varp som är längre än mellan två spännkäppar. Man utnyttjar de båda lagren som uppkommer vid lindningen så att man väver en längd som är dubbelt så lång som avståndet mellan vändkäpparna och sluten ring. När man vävt upp ett stycke, av det ena skiktets varptrådar, dras mera varp fram från andra sidan så att vävlinjen kommer i rätt läge för väverskan. Man arbetar så till dess man gått runt då lämnas en smal sektion ovävd. I mitten av denna sektion skärs varptrådarna av med en skarp kniv för att få ett rektangulärt tygstycke med varptrådar som bildar frans, innanför dessa vävs en anslutande bård. Metoden kallas rundväv med mötande varp. Den enkla vävstolens material: bröstbommen och varpbommen består av bambu, dessa håller varpen, och under vävningen har väverskan ett ok av trä, som har en speciell form, och är fäst vid väverskan själv, runt ryggen strax nedanför midjehöjd. Oket är fastsatt med rep vid bröstbommen och varpbommen är förankrad i en av husets träpelare eller vid någon stadig konstruktion i skuggan. Väven är fäst så att den sluttar ned mot väverskan, som på så sätt kommer närmare den bortre delen av varpen än om den hade varit spänd horisontellt. Benen blir då horisontellt sträckta framåt. För vävning är det nödvändigt att ha ett vävsvärd, solvskaft, skälstickor och slutändsstickor. Varpning: På en ramliknande varpställning har man använt sig av en speciell metod. Den består i att man vänder lindningens riktning. Vändningen sker runt horisontella spända tvärslåar både då man för tråden uppifrån ned mot vändlinjen och då man kommer med den nedifrån. Så bildar tvärslån ett sorts lås som håller alla varptrådsöglorna. Varpen grupperas inför ikatprocessen samtidigt får man en uppdelning och spridning av varptrådarna i sidled på ställningen. När rundväven är färdig kan detta ”lås”dras ur varptrådarna och ett långt avslutat vävstycke bildas. Ordet skäl kommer att skilja: en mycket viktig detalj i varpningen är varpskälet. Det är i all vävning viktigt att skilja varptrådarna åt i två skikt, så att inslaget kan föras mellan dessa. Varpskäl bildas redan vid varpningen, man för då den ena trådslingan i kors över den andra i form av en liggande, nedtill öppen åtta. Så uppstår dels en korsning av varptrådarna, dels en skiljning av dem. Varpslingorna kommer att ligga ovanpå varandra i en bestämd ordning. Denna kan bibehållas genom färgningsprocesser och efter varpningen genom att t ex ett band träs in mellan trådlagren på båda sidor om korsningen. Solvning: för vävning måste man åstadkomma ett solvskaft, som ska föra fram varpens underliggande trådskikt, väverskan leder en tråd ömsom runt en skaftkäpp och om en undre varptråd. På så sätt bildas en sammanhängande solvrad, fäst vid käppen som, då denna höjs, för med sig alla varptrådarna. Solven måste tillverkas av ett starkt garn, det enkla solvskaftet består sålunda av bara enkla öglor som kallas halvsolv. När man använder sig av det naturliga skälet kallat kontraskäl och ett enkelt solvskaft, passar det bäst att välja sådana bindningar som räknar med partal av trådar, tuskaft och panama. Inslaget: innan vävarbetet börjar, ska inslaget ges en lämplig form, som passar för det trånga mellanrummet som skälet i regel utgör. Det vanligaste sättet är att skyttla in inslaget, vilket på Sumba innebär att ha inslaget upplindat på en spjäla, s k inslags - eller garnsticka. Denna skjuts in från ena sidan av väven genom skälet och tas emot med handen vid den andra. Inslagsstickan är en enkel form av garnsamlare och består av en träspjäla som skurits ut i kortändarna för att bättre hålla inslagsgarnet. En mycket viktig detalj är varpskälet: Vävsvärdet används till att trycka till inslaget. Ryggbandsväven kan verka mycket enkel men bjuder i själva verket på stora tekniska utvecklingsmöjligheter. Det beror på den elasticitet i vävspänningen som åstadkoms genom ryggbandsfästningen. Då varptrådarna skils åt för skälbildningen, blir de extra spända men kan slakas genom att väverskan lutar sig framåt. Efter inslaget kan de stramas åt genom väverskans mera upprätta ställning. Detta har möjliggjort att asiatiska vävare, har utfört komplicerad vävning, sumbanesiska väverskor kan åstadkomma textilier i mycket invecklad teknik, med rika mönster. Denna väv uppvisar ett mönster som skapats genom en sällsynt och komplex teknik kallad pahikung eller pahudu. En teknik som kräver ytterligare en uppsättning varptrådar där speciella solvskaft tillverkade av tunna bambustickor tillsätts i den partiellt dubblerade varpen utöver dem som behövs för grundvävningen. Dessa används för att åstadkomma mönsterskäl för varptrådarna som är de enda som bildar mönstret, som är placerat ovanpå basstrukturen, genom att ömsom ligga ovanpå bottenväven, ömsom bindas av den. För att skapa mönster och berika grundväven förbereder väverskan de olika inslagen genom att på förhand plocka upp trådarna som ska skapa mönster över de tunna bambustickorna. Bindningen med partiellt dubblerad kompletterande varp behärskas mästerligt av de östsumbanesiska väverskorna som skapar extremt effektfulla motiv med stor variation. Den partiella varpen är ofta kraftigare och i en annan färgställning än basstrukturen och binds av ett eller flera inslag. Bindningar med en dubblerad varp ligger till grund för tekniken hos mer konstmässigt utförda textiler och är den mest komplicerade av alla vävtekniker på Sumba. Bindningar med dubblerad varp ligger till grund för tekniken hos mer konstmässigt utförda textiler och är den mest komplicerade av alla vävtekniker på Sumba. Denna vävmetod med varpeffekt praktiseras sällan i Indonesien eftersom den är svår att bemästra i en ryggbandsvävstol. Svårigheten består i att under vävprocessen framkalla rätt kombination av extra varptrådar som skall bilda mönstret och att få rätt sträckning och justering på dessa oberoende av bottenväven. Sumbanesiska väverskor klarar dessa problem och skapar extremt effektfulla motiv med stor variation. Slutändsstickor: varpen är samlad vid lodrätta träpinnar, inslagna i rad för att tjäna som varpspridare, för att få trådarna att ligga jämnt fördelade på en viss bredd, närmare den linje där skälbildningen sker. När ett stycke väv blivit färdig, är det dags att sätta in vävspännaren så att vävbredden hålls konstant under själva vävningen. Vävspännaren är ett avlångt redskap av ett stycke trä med taggar som sätts in i stadkanterna strax innan inslagslinjen.
Prai Yawang, rituellt och politiskt center i Rindi, östra Sumba, Indonesien.
Arts of Asia vol 28 no 6 pp. 108-118