LADUGÅRDSGÄRDET

Stockholms kn, Ladugårdsgärdet

LADUGÅRDSGÄRDET
Stadsdelen Ladugårdsgärdet i innerstadens norra och östra utkant begränsas i söder av Valhallavägen, i väster av Lidingövägen och i norr av Tegeluddsvägen. Den östra delen av stadsdelen upptas av Frihamnen, Loudden samt sport- och rekreationsfältet Gärdet. Inventeringen av stadsdelen Ladugårdsgärde omfattar kvarteren som omger Tessinparken, Smedbacksområdet på Gärdeshöjden, kvarteren mellan Erik Dahlbergsgatan och Starrängen samt Svea Artilleri. Kvarteren kring Tessinparken och Smedbacksområdet ingår i Nationalstadsparken och är en av parkens mest exploaterade delar. Ladugårdsgärdet ingår i Oscars församling.

STADSDELENS KARAKTÄR
Den del av stadsdelen Ladugårdsgärdet som ingår i Stockholms stadsmuseums inventering från 1984, domineras av bostadsbebyggelse från 1930- och 1940-talen. Kring den kilformade Tessinparken grupperar sig åtta våningar höga lamellhus. I dess fond ligger låga punkthus och på Gärdeshöjden ligger smalhus och höga punkthus. Kring husen, som alla har funktionalistiska stildrag med individuell utformning, finns gräsmattor och planteringar. Öster om Erik Dahlbergsgatan finns bostäder uppförda under 1950-, 60- och 80-talen. Längs Valhallavägen i stadsdelens västra utkant ligger Svea Artilleris kasernbyggnader samt f.d. generalstabens stall-etablissement från slutet av 1800-talet, vid inventeringstillfället Swartlings ridskola.

HISTORIK
Ladugårdsgärdet som sedan början av 1800-talet använts som militärt övningsfält, blev vid slutet av 1800-talet mindre lämpligt som militärt övningsfält på grund av den nya tidens vapen. Staten planerade att sälja delar av området för att få medel till nya övningsfält, men utredningarna skrinlades i början av 1900-talet. Frågan blev aktuell igen på 1920-talet. Diskussioner mellan Djurgårdskommissionen, Byggnadsstyrelsen och Stockholms stad inleddes 1925. Enligt det preliminära avtalet skulle stadsverket inte få någon ersättning för den öppna marken, bara för den som bebyggdes. Detta är en anledning till att Gärdesbebyggelsen fick ett förhållandevis högt exploateringstal.

Funktionalismens genombrott i slutet av 1920 och början av 1930-talen innebar ett helt nytt sätt att planera och bygga bostadsområden. Under devisen ”hus i park” planerades större bostadsområden med lamellhus för att erhålla öppnare, ljusare och därmed sundare bostadsområden. Lamellhusplanerna innebar främst att huskropparna orienterades efter väderstrecken och grupperades inbördes i stället för efter ett tidigare fastlagt vägnät. Husen gjordes också smalare och högre, med väl planerade lägenheter, för att få in fler boende på en mindre yta. Byggnaderna skulle inte få dominera bostadsområdet, som i den traditionella staden, de skulle utgöra solitärer i ett parklandskap.

En stadsplanetävling hölls 1928-29. De mer radikala förslagen med smala lameller utgallrades i första omgången av prisnämnden. Bland dessa var Uno Åhréns förslag ”19378”, där friliggande lamellhus i åtta, nio och 20 våningar samt radhus var glest placerade i nord-sydlig riktning. Det vinnande förslaget av Arvid Stille, omarbetades och fastställdes 1931. Grundtanken i planen var axiallitet där Tessinparken utgjorde mittpartiet kring vilket lamellhus grupperades. Stadsplanen kritiserades för att inte vara funktionalistisk och kallades av Gotthard Johansson i Svenska Dagbladet för ”hyreskasernernas Versailles”. Lamellhusen blev här ovanligt tjocka. I Kvarteren indelas av fyra huslängor som bildar en avgränsad gård placerades med förgårdar mot gatorna.

Stadsplaner för Smedbacksområdet på Gärdeshöjden tillkom 1936 och 1937. Här varierades bebyggelsen med låga punkthus och lamellhus längs med höjdens södra sluttning och höga hus på krönet. Bebyggelsen uppfördes mellan 1932 och 1942 då även parker och planteringar tillkom. Tidigare hade exercisfältet i stort sett saknat träd och buskar. De flesta lägenheter var små, från ett rum och kokvrå till tre rum och kök, men samtliga var försedda med badrum och många hade balkong. Här uppfördes även tre kategorihus såsom YK-huset, Furusundagatan 9, för Yrkeskvinnornas klubb. Det innehöll förutom bostäder, restaurang, barnstuga och gymnas-tikhall. Arkitekter var Hillevi Svedberg och Albin Stark. Av de nära tvåhundra bostadshusen ritade arkitekten Sture Frölén ett femtiotal. Bland övriga arkitekter kan nämnas N W Larsson, Albin Stark, Ernst Grönwall och Wolter Gahn.

Tessinparken anlades 1932-1938 med en central fontän, raka gångar, alléer och gräsmattor. Vid parkens plaskdamm placerades den polykroma lekskulpturen ”Ägget” av Egon Möller-Nielsen. Mellan Tessinparken och Askrikegatan anlades 1937-1939 en ridväg och en parklek. I Smedbacksområdet anlades vid slutet av 1930-talet planteringar och gångvägar mellan husen.

Erica Ek

Texten baseras på en artikel ur Husen i Nationalstadsparken, Stockholmsdelen, Stockholms stadsmuseiförvaltning, Stockholm 2002 samt en historik i Stadsdelsinventering av Ladugårdsgärde, Stockholms stadsmuseum 1984.