STORJUNGFRUNS FYRPLATS

Söderhamn har en vacker skärgård med omkring 500 öar. Den största av dem är Storjungfrun som ligger i den södra delen av skärgården. Det är en säregen ö, till största delen bevuxen med barrskog. Stränderna är på de flesta håll blockiga och otillgängliga men det finns en sandstrand och en fin klapperstensstrand på ön. Det finns även en mindre gästhamn.
Den äldsta bebyggelsen på Storjungfrun, ett par sjöbodar och öns kapell kan vara från 1600-talet. Det finns även ett par äldre fiskarstugor. På fyrudden finns nyare bebyggelse. Storjungfruns fyr byggdes 1839 enligt en dansk stenkolsbesparande konstruktion, den s.k. Löwenörns konstruktion. Den var den sista stenkolseldade fyren som byggdes i Sverige. I övriga landet hade man redan övergått till att utrusta fyrarna med oljelampor, linser och reflektorer. Fyren byggdes också om efter bara fjorton år, 1835 till en linsfyr av den typen. Det putsade fyrtornet av sten, som fortfarande är i bruk, byggdes (om) 1923.

KÄLLA: Gagge, Ann Christin, Byggda minnen: byggnadsminnen i Gävleborgs län. Länsstyrelsen Gävleborg. Gävle 1998. ISBN 91-86244-65-5

I början av 1830-talet beordrade Kungl. Maj:t Förvandlingen av sjöärendena att inkomma med förslag till förbättring av fyrar och sjömärken i landet. I de efterföljande planerna ingick bland annat en fyr på Storjungfrun, belägen söder om inloppet till Söderhamn. Huvudsyftet med fyren var att ge ledning för att undvika Västra Finngrundsbanken och de utanför Storjungfrun liggande grundklackarna. Dessutom skulle den underlätta angöringen av farleden förbi Lilljungfrun till Söderarm.

Den nya fyrplatsen innefattade ett cylinderformat stentorn, cirka 20 meter högt, med stenkolseld inom lanterninen, i enlighet med Löwenörns princip. Dessutom ingick ett bostadshus och en kolbod. Byggnadskontraktet upprättades med rådmannen Ytterbom i Sundsvall som tidigare uppfört byggnader på Svartklubben. Fyrplatsen anlades åren 1837-1838.
1853 byggdes tornet om för en linsapparat av tredje ordningen med tillhörande lanternin
1884 utbyttes rovoljelampa mot en fotogenlampa
1890 uppsattes en bifyr bestående av en linsapparat fjärde ordningen i ett fönster som med rött fast sken skulle tjäna till för fartyg som nattetid sökte lots vid Storjungfrun. Samma år erhöll fyrpersonalen en mistlur, driven av handkraft, som placerades i en specialbyggd bod
1909 installerades ett luxljus
1923 byggdes tornets övre del om
1943 installerades dalénljus och en andra ordningens linsapparat i huvudfyren samt ett nytt AGA-ljus i bifyren
1964 automatiserades fyren.

KÄLLA: Thunman, Dan. Sveriges fyrplatser - en bebyggelsehistorisk dokumentation av f.d. bemannade fyrplatser anlagda under Lotsverkets tid. Sjöfartsverket, Riksantikvarieämbetet, (Norrköping: Sjöfartsverkets tryckeri) 2000. ISBN: 91-86502-19-0

Söderhamn har en vacker skärgård med omkring 500 öar. Den största av dem är Storjungfrun som ligger i den södra delen av skärgården. Det är en säregen ö, till största delen bevuxen med barrskog. Stränderna är på de flesta håll blockiga och otillgängliga men det finns en sandstrand och en fin klapperstensstrand på ön. Det finns även en mindre gästhamn.
Den äldsta bebyggelsen på Storjungfrun, ett par sjöbodar och öns kapell kan vara från 1600-talet. Det finns även ett par äldre fiskarstugor. På fyrudden finns nyare bebyggelse. Storjungfruns fyr byggdes 1839 enligt en dansk stenkolsbesparande konstruktion, den s.k. Löwenörns konstruktion. Den var den sista stenkolseldade fyren som byggdes i Sverige. I övriga landet hade man redan övergått till att utrusta fyrarna med oljelampor, linser och reflektorer. Fyren byggdes också om efter bara fjorton år, 1835 till en linsfyr av den typen. Det putsade fyrtornet av sten, som fortfarande är i bruk, byggdes (om) 1923.

KÄLLA: Gagge, Ann Christin, Byggda minnen: byggnadsminnen i Gävleborgs län. Länsstyrelsen Gävleborg. Gävle 1998. ISBN 91-86244-65-5

I början av 1830-talet beordrade Kungl. Maj:t Förvandlingen av sjöärendena att inkomma med förslag till förbättring av fyrar och sjömärken i landet. I de efterföljande planerna ingick bland annat en fyr på Storjungfrun, belägen söder om inloppet till Söderhamn. Huvudsyftet med fyren var att ge ledning för att undvika Västra Finngrundsbanken och de utanför Storjungfrun liggande grundklackarna. Dessutom skulle den underlätta angöringen av farleden förbi Lilljungfrun till Söderarm.

Den nya fyrplatsen innefattade ett cylinderformat stentorn, cirka 20 meter högt, med stenkolseld inom lanterninen, i enlighet med Löwenörns princip. Dessutom ingick ett bostadshus och en kolbod. Byggnadskontraktet upprättades med rådmannen Ytterbom i Sundsvall som tidigare uppfört byggnader på Svartklubben. Fyrplatsen anlades åren 1837-1838.
1853 byggdes tornet om för en linsapparat av tredje ordningen med tillhörande lanternin
1884 utbyttes rovoljelampa mot en fotogenlampa
1890 uppsattes en bifyr bestående av en linsapparat fjärde ordningen i ett fönster som med rött fast sken skulle tjäna till för fartyg som nattetid sökte lots vid Storjungfrun. Samma år erhöll fyrpersonalen en mistlur, driven av handkraft, som placerades i en specialbyggd bod
1909 installerades ett luxljus
1923 byggdes tornets övre del om
1943 installerades dalénljus och en andra ordningens linsapparat i huvudfyren samt ett nytt AGA-ljus i bifyren
1964 automatiserades fyren.

KÄLLA: Thunman, Dan. Sveriges fyrplatser - en bebyggelsehistorisk dokumentation av f.d. bemannade fyrplatser anlagda under Lotsverkets tid. Sjöfartsverket, Riksantikvarieämbetet, (Norrköping: Sjöfartsverkets tryckeri) 2000. ISBN: 91-86502-19-0

Söderhamn har en vacker skärgård med omkring 500 öar. Den största av dem är Storjungfrun som ligger i den södra delen av skärgården. Det är en säregen ö, till största delen bevuxen med barrskog. Stränderna är på de flesta håll blockiga och otillgängliga men det finns en sandstrand och en fin klapperstensstrand på ön. Det finns även en mindre gästhamn.
Den äldsta bebyggelsen på Storjungfrun, ett par sjöbodar och öns kapell kan vara från 1600-talet. Det finns även ett par äldre fiskarstugor. På fyrudden finns nyare bebyggelse. Storjungfruns fyr byggdes 1839 enligt en dansk stenkolsbesparande konstruktion, den s.k. Löwenörns konstruktion. Den var den sista stenkolseldade fyren som byggdes i Sverige. I övriga landet hade man redan övergått till att utrusta fyrarna med oljelampor, linser och reflektorer. Fyren byggdes också om efter bara fjorton år, 1835 till en linsfyr av den typen. Det putsade fyrtornet av sten, som fortfarande är i bruk, byggdes (om) 1923.

KÄLLA: Gagge, Ann Christin, Byggda minnen: byggnadsminnen i Gävleborgs län. Länsstyrelsen Gävleborg. Gävle 1998. ISBN 91-86244-65-5

I början av 1830-talet beordrade Kungl. Maj:t Förvandlingen av sjöärendena att inkomma med förslag till förbättring av fyrar och sjömärken i landet. I de efterföljande planerna ingick bland annat en fyr på Storjungfrun, belägen söder om inloppet till Söderhamn. Huvudsyftet med fyren var att ge ledning för att undvika Västra Finngrundsbanken och de utanför Storjungfrun liggande grundklackarna. Dessutom skulle den underlätta angöringen av farleden förbi Lilljungfrun till Söderarm.

Den nya fyrplatsen innefattade ett cylinderformat stentorn, cirka 20 meter högt, med stenkolseld inom lanterninen, i enlighet med Löwenörns princip. Dessutom ingick ett bostadshus och en kolbod. Byggnadskontraktet upprättades med rådmannen Ytterbom i Sundsvall som tidigare uppfört byggnader på Svartklubben. Fyrplatsen anlades åren 1837-1838.
1853 byggdes tornet om för en linsapparat av tredje ordningen med tillhörande lanternin
1884 utbyttes rovoljelampa mot en fotogenlampa
1890 uppsattes en bifyr bestående av en linsapparat fjärde ordningen i ett fönster som med rött fast sken skulle tjäna till för fartyg som nattetid sökte lots vid Storjungfrun. Samma år erhöll fyrpersonalen en mistlur, driven av handkraft, som placerades i en specialbyggd bod
1909 installerades ett luxljus
1923 byggdes tornets övre del om
1943 installerades dalénljus och en andra ordningens linsapparat i huvudfyren samt ett nytt AGA-ljus i bifyren
1964 automatiserades fyren.

KÄLLA: Thunman, Dan. Sveriges fyrplatser - en bebyggelsehistorisk dokumentation av f.d. bemannade fyrplatser anlagda under Lotsverkets tid. Sjöfartsverket, Riksantikvarieämbetet, (Norrköping: Sjöfartsverkets tryckeri) 2000. ISBN: 91-86502-19-0