GÅSINGE KYRKA

Kyrkogården vid Gåsinge kyrka begränsas av en i huvudsak kallmurad bogårdsmur av natursten i söder, öster och väster. Vid gränsen mellan den gamla kyrkogården och den utvidgning som gjordes i norr år 1927 övergår bogårdsmuren i en gräsbevuxen sluttning. Utvidgningen från 1927 begränsas av en låg, klippt häck. Innanför bogårdsmuren växer en trädkrans av lind, lönn och kastanj. Trappor av betong med svartmålade järnräcken leder mellan den gamla delen av kyrkogården och utvidgningen från 1927.

Kyrkogården är gräsbevuxen och indelad i kvarter med grusade gångar. Delar av gravkvarteren avdelas av låga häckar. Kyrkogården har ett för sörmländska mått rikt trädmaterial. På kyrkogården växer, bl a hängbjörk. Asklunden i kyrkogårdens norra del markeras av låga björkar, en låg häck och ett högt träkors.

I muren kring den gamla delen av kyrkgården finns tre ingångar, i söder, öster och väster. Vid ingången från söder är grindstolparna uppförda av rött tegel på en sockel av natursten. Grindstolparna är avtäckta av ett tälttak. Taken har skivtäckning av kopparplåt och kröns av klotformade belysningsarmaturer. I öppningen sitter gallergrindar av järn. Vid ingången i väster, strax söder om bårhuset, har grindstolparna samma utförande, men med modernt tegel och utan belysningsarmatur. Vid ingången från öster är grindstolparna uppförda av rött tegel på en sockel av natursten. Grindstolparna är avtäckta av ett tälttak. Taken har skivtäckning av kopparplåt och kröns av klotformade belysningsarmaturer. I häcken kring utvidgningen från år 1927 finns det två ingångar, båda i väster. Båda har samma utförande som den västra ingången söder om bårhuset.

Vid den södra ingången till kyrkogården står två runstenar av röd sandsten, den ena hel och den andra fragmentarisk. Den första har legat som tröskelsten i kyrkans tidigare vapenhus och är därför relativt nött.

Väster om kyrkan finns ett putsat bårhus, vilket uppfördes år 1927 efter ritningar av arkitekten Arre Essén. Omedelbart öster om bogårdsmuren står en timrad, rödfärgad förrådsbyggnad, ålder okänd. I kyrkogårdens nordöstra del finns ytterligare en förrådsbyggnad, uppförd på 1970-talet.

Sörmlands museums arkiv
Sörmländska kyrkor 7 (1942, 1960, 1979, 2001)
Dag Forssblad, Inventeringen 2008

FÖRSAMLING 1995 - GÅSINGE

BEFOLKNINGSTAL - år 1805: 1725, år 1900: 2066, år 1995: 1081

FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken. Sammanslagen med Dillnäs 1941 (Gåsinge-Dillnäs församling).

LÄGE OCH OMGIVNING - Socknen ligger i den norra delen av sörmländska sjöplatån och utgör riksintresseområde tillsammans med Dillnäs, Frustuna och Kattnäs. Kyrkan har ett dominerande läge på en skogsklädd moränhöjd i odlingslandskapet norr om Gåsingeviken. Intill kyrkan ligger Gåsinge kyrkskola från 1905 och det gamla tingshuset, båda i Gåsingeby.

RASERAD KYRKA / RUIN -

DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - Den murade kyrkan består av ett rektangulärt långhus med ett tresidigt avslutat korparti i öster, sakristia i norr samt torn i väster. Av den ursprungliga, förhållandevis stora romanska kyrkan kvarstår långhuset och det i förband murade tornet. Enligt avbildning från 1684 hade kyrkan ett smalare och osedvanligt långsträckt kor i öster. Kyrkans äldsta byggnadshistoria får betecknas som oviss. Möjligen hade koret förlängts redan under 1200- eller tidigt 1300-tal (jfr Runtuna). Alternativt utgjorde koret byggnadens äldsta del, vartill ett större långhus så småningom fogades i väster (jfr Kattnäs). På korets norra sida tillbyggdes sannolikt under 1200- eller tidigt 1300-tal en sakristia. Ett vapenhus uppfördes under senmedeltiden framför långhusportalen i söder. Kor, sakristia och vapenhus revs vid en större ombyggnad 1779-82. Kyrkan förlängdes mot öster till mer än sin dubbla längd och erhöll tresidig avslutning. Ny sakristia uppfördes.

EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Tornet, med de egendomliga stödmurarna som är uppmurade på långhusets västgavel, kröns av en lanterninprydd huv tillkommen vid ombyggnaden. Övriga tak är sadeltäckta. Det numera oputsade murverket genombryts av stickbågiga fönsteröppningar, vilka liksom huvudingången i väster tillkom på 1700-talet. Ingång även till korpartiet i söder. Interiören rymmer element från åtskilliga epoker från de medeltida skulpturerna till den öppna bänkinredningen från 1800-talets slut, men präglas främst av mötet mellan 1400-talsvalven i långhusets västra del och det ljusa, öppna östra partiet med trätunnvalvet i gips från 1700-talets ombyggnad. Den romanska dopfunten har repvulst och fyrkantig fot.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1995 / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2002.