IGGESUNDS GAMLA JÄRNVERK

Iggesunds Järnverk anlades vid 1870-talets början av bruksägaren Gustav Tamm som år 1869 köpte det gamla järnbruket för att börja stålframställning enligt den då moderna bessemermetoden. Att man trots att släkten Tamm redan ägde flera järnbruk valde att förlägga tillverkningen till Iggesund berodde helt på det ur transportsynpukt fördelaktiga läget vid kusten. År 1876 bildades aktiebolaget Iggesundsbruk, som bl a även omfattade bruken i Ninafors, Hedvigsfors och Strömbacka samt flera sågverk och stora skogstillgångar.
År 1871 började det gamla vallonbrukets omdaning till modern järnverksanläggning och de äldre verksbyggnaderna revs succesivt allteftersom nya uppfördes. Först byggdes ett bessemerverk med två konvertrar, färdigt 1872, och för vidare förädling av stålet installerades såväl götvalsverk som grov- och mediumverk. Därefter byggdes masugn, rostugn, och mekanisk verkstad och 1885 ytterligare en masugn och en rostugn. Samma år infördes lancashiresmedet vid bruket, en verksamhet som var fullt utbyggd på 1910-talet.
1905 påbörjades även pappersmassetillverkning vid bruket, en verksamhet som tenderade att växa på järnhanteringens bekostnad. Järnverkets produktion befann sig från och med 1920-talet i ständigt avtagande, framför allt beroende på den starkt minskade efterfrågan på lancashirejärn. År 1952 upphörde tackjärnsblåsningen, medan smedjan hölls igång ytterligare ett år för att smida ut det järn som fanns i lager. Därefter har företagets produktion helt inriktats på stålmanufaktur och sulfatmassa, senare även förpackningskartong.
Järnverksanläggningen består av flera olika byggnadsdelar som efterhand byggts samman. Äldst är rostugnsbyggnaden, ett fd kolhus från 1800-talets början medan övriga delar i huvudsak tillkommit under 1870-och 80-talen. Det byggnadsmaterial som framför allt använts är slaggsten med inslag av tegel, men även trä förekommer i viss utsträckning. Taken är täckta med korrugerad plåt.
Den maskinella utrustningen är till stor del bevarad. I bessemerverket står de båda konvertrarna uppställda på ursprunglig plats och i lancashiresmedjan finns tre bevarade härdar, samt smältstyckevalsverk, ånghammare och mumblingshammare. Masugnar och rostugnar är intakta.
Sydost om järnverket ligger ett sk labbi där smederna i äldre tid kunde vila mellan skiften. Den lilla envåningsbyggnaden är uppförd av vitputsad sten med papptak.
Järnverksanläggningen renoverades under åren 1972-87 och fungerar nu huvudsakligen som museum.

KÄLLA: Beslut – Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, 1990-06-18, Dnr 221-3886-90

Iggesunds Järnverk anlades vid 1870-talets början av bruksägaren Gustav Tamm som år 1869 köpte det gamla järnbruket för att börja stålframställning enligt den då moderna bessemermetoden. Att man trots att släkten Tamm redan ägde flera järnbruk valde att förlägga tillverkningen till Iggesund berodde helt på det ur transportsynpukt fördelaktiga läget vid kusten. År 1876 bildades aktiebolaget Iggesundsbruk, som bl a även omfattade bruken i Ninafors, Hedvigsfors och Strömbacka samt flera sågverk och stora skogstillgångar.
År 1871 började det gamla vallonbrukets omdaning till modern järnverksanläggning och de äldre verksbyggnaderna revs succesivt allteftersom nya uppfördes. Först byggdes ett bessemerverk med två konvertrar, färdigt 1872, och för vidare förädling av stålet installerades såväl götvalsverk som grov- och mediumverk. Därefter byggdes masugn, rostugn, och mekanisk verkstad och 1885 ytterligare en masugn och en rostugn. Samma år infördes lancashiresmedet vid bruket, en verksamhet som var fullt utbyggd på 1910-talet.
1905 påbörjades även pappersmassetillverkning vid bruket, en verksamhet som tenderade att växa på järnhanteringens bekostnad. Järnverkets produktion befann sig från och med 1920-talet i ständigt avtagande, framför allt beroende på den starkt minskade efterfrågan på lancashirejärn. År 1952 upphörde tackjärnsblåsningen, medan smedjan hölls igång ytterligare ett år för att smida ut det järn som fanns i lager. Därefter har företagets produktion helt inriktats på stålmanufaktur och sulfatmassa, senare även förpackningskartong.
Järnverksanläggningen består av flera olika byggnadsdelar som efterhand byggts samman. Äldst är rostugnsbyggnaden, ett fd kolhus från 1800-talets början medan övriga delar i huvudsak tillkommit under 1870-och 80-talen. Det byggnadsmaterial som framför allt använts är slaggsten med inslag av tegel, men även trä förekommer i viss utsträckning. Taken är täckta med korrugerad plåt.
Den maskinella utrustningen är till stor del bevarad. I bessemerverket står de båda konvertrarna uppställda på ursprunglig plats och i lancashiresmedjan finns tre bevarade härdar, samt smältstyckevalsverk, ånghammare och mumblingshammare. Masugnar och rostugnar är intakta.
Sydost om järnverket ligger ett sk labbi där smederna i äldre tid kunde vila mellan skiften. Den lilla envåningsbyggnaden är uppförd av vitputsad sten med papptak.
Järnverksanläggningen renoverades under åren 1972-87 och fungerar nu huvudsakligen som museum.

KÄLLA: Beslut – Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, 1990-06-18, Dnr 221-3886-90

Iggesunds Järnverk anlades vid 1870-talets början av bruksägaren Gustav Tamm som år 1869 köpte det gamla järnbruket för att börja stålframställning enligt den då moderna bessemermetoden. Att man trots att släkten Tamm redan ägde flera järnbruk valde att förlägga tillverkningen till Iggesund berodde helt på det ur transportsynpukt fördelaktiga läget vid kusten. År 1876 bildades aktiebolaget Iggesundsbruk, som bl a även omfattade bruken i Ninafors, Hedvigsfors och Strömbacka samt flera sågverk och stora skogstillgångar.
År 1871 började det gamla vallonbrukets omdaning till modern järnverksanläggning och de äldre verksbyggnaderna revs succesivt allteftersom nya uppfördes. Först byggdes ett bessemerverk med två konvertrar, färdigt 1872, och för vidare förädling av stålet installerades såväl götvalsverk som grov- och mediumverk. Därefter byggdes masugn, rostugn, och mekanisk verkstad och 1885 ytterligare en masugn och en rostugn. Samma år infördes lancashiresmedet vid bruket, en verksamhet som var fullt utbyggd på 1910-talet.
1905 påbörjades även pappersmassetillverkning vid bruket, en verksamhet som tenderade att växa på järnhanteringens bekostnad. Järnverkets produktion befann sig från och med 1920-talet i ständigt avtagande, framför allt beroende på den starkt minskade efterfrågan på lancashirejärn. År 1952 upphörde tackjärnsblåsningen, medan smedjan hölls igång ytterligare ett år för att smida ut det järn som fanns i lager. Därefter har företagets produktion helt inriktats på stålmanufaktur och sulfatmassa, senare även förpackningskartong.
Järnverksanläggningen består av flera olika byggnadsdelar som efterhand byggts samman. Äldst är rostugnsbyggnaden, ett fd kolhus från 1800-talets början medan övriga delar i huvudsak tillkommit under 1870-och 80-talen. Det byggnadsmaterial som framför allt använts är slaggsten med inslag av tegel, men även trä förekommer i viss utsträckning. Taken är täckta med korrugerad plåt.
Den maskinella utrustningen är till stor del bevarad. I bessemerverket står de båda konvertrarna uppställda på ursprunglig plats och i lancashiresmedjan finns tre bevarade härdar, samt smältstyckevalsverk, ånghammare och mumblingshammare. Masugnar och rostugnar är intakta.
Sydost om järnverket ligger ett sk labbi där smederna i äldre tid kunde vila mellan skiften. Den lilla envåningsbyggnaden är uppförd av vitputsad sten med papptak.
Järnverksanläggningen renoverades under åren 1972-87 och fungerar nu huvudsakligen som museum.

KÄLLA: Beslut – Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, 1990-06-18, Dnr 221-3886-90

Iggesunds Järnverk anlades vid 1870-talets början av bruksägaren Gustav Tamm som år 1869 köpte det gamla järnbruket för att börja stålframställning enligt den då moderna bessemermetoden. Att man trots att släkten Tamm redan ägde flera järnbruk valde att förlägga tillverkningen till Iggesund berodde helt på det ur transportsynpukt fördelaktiga läget vid kusten. År 1876 bildades aktiebolaget Iggesundsbruk, som bl a även omfattade bruken i Ninafors, Hedvigsfors och Strömbacka samt flera sågverk och stora skogstillgångar.
År 1871 började det gamla vallonbrukets omdaning till modern järnverksanläggning och de äldre verksbyggnaderna revs succesivt allteftersom nya uppfördes. Först byggdes ett bessemerverk med två konvertrar, färdigt 1872, och för vidare förädling av stålet installerades såväl götvalsverk som grov- och mediumverk. Därefter byggdes masugn, rostugn, och mekanisk verkstad och 1885 ytterligare en masugn och en rostugn. Samma år infördes lancashiresmedet vid bruket, en verksamhet som var fullt utbyggd på 1910-talet.
1905 påbörjades även pappersmassetillverkning vid bruket, en verksamhet som tenderade att växa på järnhanteringens bekostnad. Järnverkets produktion befann sig från och med 1920-talet i ständigt avtagande, framför allt beroende på den starkt minskade efterfrågan på lancashirejärn. År 1952 upphörde tackjärnsblåsningen, medan smedjan hölls igång ytterligare ett år för att smida ut det järn som fanns i lager. Därefter har företagets produktion helt inriktats på stålmanufaktur och sulfatmassa, senare även förpackningskartong.
Järnverksanläggningen består av flera olika byggnadsdelar som efterhand byggts samman. Äldst är rostugnsbyggnaden, ett fd kolhus från 1800-talets början medan övriga delar i huvudsak tillkommit under 1870-och 80-talen. Det byggnadsmaterial som framför allt använts är slaggsten med inslag av tegel, men även trä förekommer i viss utsträckning. Taken är täckta med korrugerad plåt.
Den maskinella utrustningen är till stor del bevarad. I bessemerverket står de båda konvertrarna uppställda på ursprunglig plats och i lancashiresmedjan finns tre bevarade härdar, samt smältstyckevalsverk, ånghammare och mumblingshammare. Masugnar och rostugnar är intakta.
Sydost om järnverket ligger ett sk labbi där smederna i äldre tid kunde vila mellan skiften. Den lilla envåningsbyggnaden är uppförd av vitputsad sten med papptak.
Järnverksanläggningen renoverades under åren 1972-87 och fungerar nu huvudsakligen som museum.

KÄLLA: Beslut – Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, 1990-06-18, Dnr 221-3886-90