Batikverktyg av bambu och metall (troligen koppar) som med största sannolikhet använts av gruppen blå hmong i Thailand. Verkyget används till att lägga på vaxet på tyget.
Definitionen på batiktekniken ("batik", från ett javanesiskt ord som betyder ´målad´) är på svenska "reservage- eller utsparningsteknik för mönsterfärgning av bomullstyg; även benämning på det mönstrade tyget. I första hand avses vaxbatik, men också knytbatik, stämpelbatik m. fl. utsparningstekniker kallas batik..." (uppslagsordet "batik", Nationalencyklopedien del 2, 1990).
Det motsvarande verktyget att lägga på vax med kallas i Indonesien tjanting och är också tillverkat av koppar. Bland blå hmong är det endast ett fåtal kvinnor, kanske endast två-tre stycken per by som behärskar batiktekniken, som naturligtvis då får ett högt värde och förlänar hög status (t. ex. högt brudpris). Hampa används gärna till batik till den mycket veckade (plisserade) korta kjolen som blå hmong bär. Mönstret markeras först i grundläggande rutor, sedan appliceras vax fån djungelbikakor med denna typ av verktyg, som i sig självt är så pass speciellt att maximalt en man per by klarar att tillverka det. Vaxet läggs på med korta "pensel"-drag i sju grundmönster, som kan kombineras individuellt. Grundmönstren kallas t. ex. pytonorm, stjärna, silverblomma eller solstråle. Det är så pass tidsödande att göra batikmönstren att endast ca. 15 cm kan dekoreras pe två timmar. Det kan därför ta mellan ett halvår och ett år att dekorera en hel kjol, som vanligtvis består av ett tygstycke som är sex meter brett. Att äga mer än en av dessa kjolar är därför ett tecken på rikedom. (Informationen är hämtad från Campbell 1978 s. 132-133. Bild på denna typ av föremål finns på s. 134-135).