Riddarsalen på Tynnelsö ca 1950

"Biskopsborgen Tynnelsö blev också moderniserad och konstnärligt smyckad av hertigen [hertig Karl]. Slottet kom emellertid år 1724 i rövarhänder när det pantsattes till en polsk adelsdam Anna Woynarowska, vars man lånat pengar åt Karl XII. Hon gjorde sig kontanter genom att riva bort slottets takplåtar av koppar, och sedan fick slottet förfalla till dess Vitterhetsakademien år 1940 fick det som gåva och nu börjat återställa den gamla vasaprakten" /Ur Sörmlandsbygden 1951 sidan 110.

"Mödosamt restaurerar nu Vitterhetsakademien interiören av Tynnelseö, som lidit svår under århundraden av förfall. En av salarna har sedan några år varit återställd på detta sätt"
[…]
"Det var denne son, hertig Karl, sedermera Karl IX, som skulle komma att omskapa borgen under tiden 1584 till sin död 1611. [...] Inne i de gamla salarna kom hertigens [Hertig Karl] hantverkare at utföra et storartat arbete, nu mestadels spolierat men icke omöjligt att delvis återväcka till liv. Uppe under praktfullt snickrade tak löpte målade friser och ring väggarna fanns i manshöjd draperimålningar, som med sina varma färger skulle ge illusion av ombonad trygghet. När det var riktigt festligt, täcktes dessa målningar med vävnader, som verkligen kunder stänga bort det värsta av väggarnas fukt och kyla. Golven täcktes av parkett och dörrarna var snickare med inläggningar av olika träslag. […] När slottet stod färdig var som sagts hertigen redan död. Han hade emellertid givit sin andra gemål, Kristina av Holstein, gården som morgongåva avsedda att tjäna henne som personlig egendom. Där blev ett av hennes många änkesäten. […] Landshövdingens [Filip Boström] son, kabinettskammarherre Erland Boström, blev ny fideikommissarie, och han sökte hejda förfallet genom en yttre reparation i början på 1900-talet. I den nya tiden var det emellertid en alltför övermäktig uppgift för en enskild att våra detta nationalmonument. Därför övertog Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien huset och ett parkområde däromkring som gåva år 1940, och därigenom har det blivit en uppgift för svenska staten att vårda biskopsborgen som blev konungaboning. Under senare år har stora arbeten gjorts även om resultatet ännu så länge ter sig ganska obetydligt. […] Även i det inre har vissa restaureringsarbeten kunnat utföras, bl.a. med hjälp av vapenfria värnpliktiga, som återställd en av salarna i slottets mellanvåning. […] Av de präktigt snickrade taken finns endast ett kvar i bottenvåningen men tre i första våningen. Där har under de pågående arbetena en stor sal kunna återställas både till väggdekoration, golv och tak, och i ena hörnet öppnar sig den spisel, som skulle ge rummet värme" / Ur Stallarholmens kommun (1969), sidan 81-82, 86