Hellekis f.d. fyr

Kinnekulle är mycket rikt på kulturhistoriska minnesmärken. Ett av dessa är Hellekis f.d. fyr, som är en av Vänerns äldsta och mest oförändrade trätornsfyrar, med stark historisk koppling till såväl sjöfartens som industrins utveckling. Fyrplatsen har ursprung i stenindustrins expansion efter 1800-talets mitt. Tillkomsten av Hellekis Mekaniska Stenhuggeri medförde en ombyggnad av hamnen och 1871 flyttades Lidköpings fyrtorn över hit och sattes upp på den nya hamnpiren. Numera minner främst den f.d. fyren, hamnpiren, det märkliga våghuset och en skorstensgrund om stenhuggeriets verksamhet. Hamnen har docklångt äldre anor som hamn- och lastageplats för Hellekis säteri. Under 1500-talet räknades hamnen
till de viktiga vänerhamnarna. Hamnen är numera småbåtshamn vid Hellekis campingplats. Fyren betjänade såväl hamnens som Kinnevikens sjöfart. Förändringar gjordes 1911, bl.a. avskärmades fyren för att visa grönt ljus över grunden vid Råbäcks hamn. Fyren var oljefyr till 1953 när en AGA-linslykta flyttades över från Viksnäsudde fyr. Fyrplatsen blev nedlagd 1967. Uppdraget som fyrvaktare sköttes av personersom bodde vid hamnen eller i dess närhet. Av uppgifter från Seglationsstyrelsens arkiv framgår att fyrvaktaren år 1890 hette Gustaf Andersson. Han efterträddes 1891 av Olaus Norén och efter honom kom1898 Carl Klasson. Efter att Klasson avlidit 1902 övertog hans änka Sofia Klasson kontraktet. För
fyrningen erhöll hon 120 kr. om året i lön. Enligt en notering från 1920 var Maria Klasson då fyrvaktare och år 1937 sköttes fyrningen av Gerda Palm. År 1852 byggdes det åttkantiga trätornet i Lidköping. Sannolikt förändrades inte det ursprungliga utseendet nämnvärt när tornet byggdes upp på nytt i Hellekis hamn. Inne i tornet har byggmästaren Anders G. Andersson satt signatur och årtal från återuppbyggnaden 1871. Tornet står på en sockel av huggen sten, samt är förankrat med plattjärn och järnstag i pirhuvudet. Ingången är typisk för trätornen från 1850-talet med profi lerad trekantsgavel och gedigen bräd dörr. Hela fyrtornet inklusive fyraltanen och den lilla lanterninen har en ålderdomlig karaktär. Interiören är väl bibehållen. Efter nersläckningen har tornet länge stått tomt, utan ny användning och med en oviss framtid. På 1980-talet gjordes en del reparationer efter att sjön brutit igenom den stora sandstenspiren. Pirens skadade parti blev förstärkt men återfick inte det tidigare utseendet. Intakt är däremot den yttre delen med fyrtorn, stentrappa och stora släthuggna pollare. Förr avgränsades fyren och pirhuvudet av räcken och ett sirligt spjälstaket med grind. Järnräckena finns i behåll på några sidor, i övrigt stupar den höga piren rakt ner i vågorna. År 2000 genomgår det f.d. fyrtornet en upprustning, som sker med antikvariskt bistånd. Bl.a.repareras tornets fasad som även skall återfå sin ursprungliga vita linoljefärg. Smidesdetaljer målas med svart linoljefärg. Lanterninen skall återigen få glasrutor och dess koppartak skall restaureras. En till synes oansenlig liten rödfärgad träbyggnad inne i hamnen är ett av de mest intressanta maritima minnesmärkena från 1800-taletsvänersjöfart. Detta är hamnens f.d. våghus som byggdes under stenindustrins glansdagar. Invändigt är brädväggarna fulla av noteringar om fartyg som lastat och lossat fr.o.m. 1879 och framåt. Järnvågen finns i behåll under golvet. Ett rödmålat större boningshus från 1800-talets senare del har enligt uppgift inrymt bostäder, samt ett fattighus förobemedlade änkor. Förr i tiden fanns även gästgiveri och krog vid hamnen. Den f.d. fyrplatsen ingår i den riksintressanta natur- och kulturmiljön vid Kinnekulle.

KÄLLA: Vänerns fyrar - en lysande historia. Erik Holmström, 2000.