JO JONSVALLEN

Västremmen (Väst å Rem) har utgjorts av sammanlagt fyra bulotter, varav Jo Jonsvallen är den mest välbevarade. Vallens hemgård har varit Jo Jons i Älvros kyrkby, som under första hälften av 1800-talet ägdes av Jon Jonsa. Jo Jonsvallen var gårdens hemfäbod och ingick i ett flerfäbodsystem tillsammans med långfäbodarna Kölsättra och Vattenåsen.
Västremmens bulotter skiljs åt av skogsridåer. Den öppna vallen på Jo Jonsvallen omgärdas av ett skogsparti och har nästan samma omfattning som på laga skifteskartan, upprättad åren 1872-78. Byggnaderna är samlade på en åsrygg, där flera av dem sammanbyggts till en i det närmaste kringbyggd gård. Grupperingen av vallens byggnader färdigställdes sannolikt omkring 1840. Det förhållandevis ålderdomliga byggnadsbeståndet varierar i ålder från 1600- till 1800-tal. Vallen är en hemfäbod, som är ovanligt påkostad och omsorgsfullt byggd beträffande bygghantverk, husgruppering och byggnadstyper. Hemfäboden kan ses som en mindre kopia av hemgården i kyrkbyn.
Samtliga byggnader på Jo Jonsvallen är timrade och omålade. Kring ett tun ligger flera byggnader, Storstugan är en enkelstuga med årtalsinskriptionen 1840 (dörrlås) samt 1837, respektive 1840 (båda skärmtaket). Stugan har en enkel och rustik inredning med golv, tak och väggpanel i obehandlad furu. Taket har nyligen täckts med ett nytt spåntak. Storstugan har spår av rödfärg på ytterväggen och vit färg runt fönstret. Lillstugan är en gavelstuga, som sammanbyggts med slipboden mot storstugan. Lillstugans tak är täckt med klovor. Under byggnaden finns en källare med nedgång genom en källarsvale framför lillstugan. Liksom storstugan har lillstugan en enkel och rustik inredning. Vid tunet mitt emot storstugan ligger en kornlada. I vinkel med denna ligger en lada, som är sammanbyggd i vinkel med fähuset/gethuset. Gethuset fick nyligen ett nytt tak av kvartsklovor. Intill gethuset ligger ladugården med plats för 13 kor. Här finns en eldstad, som möjliggjort ett nyttjande av vallen långt in på höstarna. Utrymmet mellan ladan, gethuset och ladugården har försetts med tak. Mellan ladan och stallet finns ett portlider. Här finns också dasset. Mellan stallet och storstugan finns ett vedlider.
Öster om det kringbyggda tunet ligger två hus. Det är en tröskloge i två våningar samt ett härbre med inskriptionen 1669. Härbret torde därmed vara vallens äldsta byggand. Väster om tunet ligger en bastu för torkning av korn. Söder om tunet finns en märklig vattenuppfordringsanläggning i anslutning till en lågt liggande brunn. Anläggningen utgörs av fyra glest timrade torn, som bär upp en landgång. Från brunnens hissanordning längst ut på anläggningen löper en vattenränna på bockar längs med landgången in till land. Det mesta av virket i anläggningen har successivt bytts ut i samband med upprustningar. Norr om tunet finns en i stort sett raserad källare och en brunn med hävarm.
När Jo Jonsvallen ännu var i traditionell drift, bufördes djuren till vallen i början av juni. Några veckor senare flyttades djuren till långfäbodarna Kölsätra och Vattenåsen. På Hansdagen den 29 augusti var det brukligt att återvända till Västremmen, där gårdsfolket och djuren stannade till långt in på hösten, eventuellt ända in i december. Traditionell djurhållning upphörde troligen på Jo Jonsvallen i mitten av 1960-talet.
Jo Jonsvallen uppmärksammades tidigt såsom märklig bland länets fäbodar. Emanuel Eriksson redovisade i Jämten 1930 en situationsplan över Jo Jonsvallen som så när som på små förändringar ännu är giltig. Jordkällaren har sedan dess i stort sett raserats och en redskapsbod, som låg intill kornladan vid gårdstunet, har rivits. En del taktäckningar har ändrats genom åren. Senast har vallen restaurerades med statsbidrag 1996-98. Dokumentationsmaterial finns på Jämtlands läns museum och Länsstyrelsen.

Ur byggnadsminnesbeslut 2001.

Västremmen (Väst å Rem) har utgjorts av sammanlagt fyra bulotter, varav Jo Jonsvallen är den mest välbevarade. Vallens hemgård har varit Jo Jons i Älvros kyrkby, som under första hälften av 1800-talet ägdes av Jon Jonsa. Jo Jonsvallen var gårdens hemfäbod och ingick i ett flerfäbodsystem tillsammans med långfäbodarna Kölsättra och Vattenåsen.
Västremmens bulotter skiljs åt av skogsridåer. Den öppna vallen på Jo Jonsvallen omgärdas av ett skogsparti och har nästan samma omfattning som på laga skifteskartan, upprättad åren 1872-78. Byggnaderna är samlade på en åsrygg, där flera av dem sammanbyggts till en i det närmaste kringbyggd gård. Grupperingen av vallens byggnader färdigställdes sannolikt omkring 1840. Det förhållandevis ålderdomliga byggnadsbeståndet varierar i ålder från 1600- till 1800-tal. Vallen är en hemfäbod, som är ovanligt påkostad och omsorgsfullt byggd beträffande bygghantverk, husgruppering och byggnadstyper. Hemfäboden kan ses som en mindre kopia av hemgården i kyrkbyn.
Samtliga byggnader på Jo Jonsvallen är timrade och omålade. Kring ett tun ligger flera byggnader, Storstugan är en enkelstuga med årtalsinskriptionen 1840 (dörrlås) samt 1837, respektive 1840 (båda skärmtaket). Stugan har en enkel och rustik inredning med golv, tak och väggpanel i obehandlad furu. Taket har nyligen täckts med ett nytt spåntak. Storstugan har spår av rödfärg på ytterväggen och vit färg runt fönstret. Lillstugan är en gavelstuga, som sammanbyggts med slipboden mot storstugan. Lillstugans tak är täckt med klovor. Under byggnaden finns en källare med nedgång genom en källarsvale framför lillstugan. Liksom storstugan har lillstugan en enkel och rustik inredning. Vid tunet mitt emot storstugan ligger en kornlada. I vinkel med denna ligger en lada, som är sammanbyggd i vinkel med fähuset/gethuset. Gethuset fick nyligen ett nytt tak av kvartsklovor. Intill gethuset ligger ladugården med plats för 13 kor. Här finns en eldstad, som möjliggjort ett nyttjande av vallen långt in på höstarna. Utrymmet mellan ladan, gethuset och ladugården har försetts med tak. Mellan ladan och stallet finns ett portlider. Här finns också dasset. Mellan stallet och storstugan finns ett vedlider.
Öster om det kringbyggda tunet ligger två hus. Det är en tröskloge i två våningar samt ett härbre med inskriptionen 1669. Härbret torde därmed vara vallens äldsta byggand. Väster om tunet ligger en bastu för torkning av korn. Söder om tunet finns en märklig vattenuppfordringsanläggning i anslutning till en lågt liggande brunn. Anläggningen utgörs av fyra glest timrade torn, som bär upp en landgång. Från brunnens hissanordning längst ut på anläggningen löper en vattenränna på bockar längs med landgången in till land. Det mesta av virket i anläggningen har successivt bytts ut i samband med upprustningar. Norr om tunet finns en i stort sett raserad källare och en brunn med hävarm.
När Jo Jonsvallen ännu var i traditionell drift, bufördes djuren till vallen i början av juni. Några veckor senare flyttades djuren till långfäbodarna Kölsätra och Vattenåsen. På Hansdagen den 29 augusti var det brukligt att återvända till Västremmen, där gårdsfolket och djuren stannade till långt in på hösten, eventuellt ända in i december. Traditionell djurhållning upphörde troligen på Jo Jonsvallen i mitten av 1960-talet.
Jo Jonsvallen uppmärksammades tidigt såsom märklig bland länets fäbodar. Emanuel Eriksson redovisade i Jämten 1930 en situationsplan över Jo Jonsvallen som så när som på små förändringar ännu är giltig. Jordkällaren har sedan dess i stort sett raserats och en redskapsbod, som låg intill kornladan vid gårdstunet, har rivits. En del taktäckningar har ändrats genom åren. Senast har vallen restaurerades med statsbidrag 1996-98. Dokumentationsmaterial finns på Jämtlands läns museum och Länsstyrelsen.

Ur byggnadsminnesbeslut 2001.