GÄRDHEMS KYRKA

Gärdhems kyrka från 1879 ligger med koret starkt vridet åt norr på en höjd med grässluttningar längs långsidan åt nordväst och koret i nordöst. Några barrbuskar markerar krönet. Nedanför koret åt norr är ett bisättningsrum inbyggt i slänten. Kyrkogården är mycket stor och rikligt bemängd med lövträd, främst lind, alm och ekar i nordväst samt björk och lönn i sydväst och kastanj och rönn i nordöst. Tomten hägnas av låga lövhäckar, trädrader och en stenmur längs landsvägen. Från en bred, sannolikt ursprunglig smidesgrind med sirlig dekor i huggna, rektangulära stenstolpar, leder en lika bred asfalterad gång rakt fram till tornporten. Vid sidan står ett solur från den gamla kyrkogården tillverkat 1792 i form av en huggen stenpelare på sockel. Det har ristningar ifyllda med svart färg; en sol på ovansidan och olika typer av solur på sidorna. Grusade gångar ned längs kullens fot och utmed den smala, grusade kyrkogårdsdelen längs kyrkans sydöstra långsida. Detta är den äldsta delen. Här står gravvårdarna tätt på en grusad yta dit huggna stentrappsteg leder från den något lägre belägna gången,. Många gravstenar är höga och har stora stenramar. Några höga almar visar gränsen före utvidgningen åt nordöst. I sluttningen från koret finns ett fåtal gravstenar, en omgiven av järnstaket. De är överflyttade från den gamla kyrkogården. Här finns också ett tympanon från den gamla kyrkan. Området har ett flertal kulturhistoriskt särskilt intressanta gravvårdar.
I övrigt täcks kyrkogården av gräs. Nordvästra sidan togs i anspråk kring 1900 och är öppen i väster med få träd. Gravarna är placerade i raka, dubbla rader, de flesta stående ram vid ram, och runt dem löper grusgångar. Här finns en tidigare så kallad allmänning, där folk som inte hade råd att köpa gravplats jordades. Bruket av denna upphörde 1955. Området hyser ett antal kulturhistoriskt särskilt intressanta gravvårdar. Norra delen saknar gångar och har låga stenar utan ramar i dubbla rader med rygghäckar av oxbär. Tidigare omgavs alla gravar av täta, låga häckar som i Väne-Åsaka, men de har tagits bort i senare tid. Längst i norr har kyrkogården en parkliknande karaktär med stora ytor utan gravvårdar. Denna mark, fram till vägen in till dåvarande komministergården, togs i anspråk 1939. Befintliga lövträdsdungar behölls. En ceremoniplats liknande den i Västra Tunhem planerades men utfördes ej. Till området nedanför koret, åt nordöst, leder en nyare grind av smide i huggna, fyrkantiga stenstolpar. Området togs i bruk 1973. Här växer låga tujahäckar och yngre lövträd. Låga gravstenar står grupperade kring buskage.
På norra sidan av nordöstra infarten är den nyaste utvidgningen från 1980-talet. I norr är en grusad parkering och i öster mynnar området i en naturbacke med avskild minneslund, kantad av unga lövträd och några enar ovanför en låg stenmur. Här finns en bänk och i mitten en gräsyta med en liten damm omgiven av stenar och blommor. Härifrån ges utsikt över nejdens åkrar. Trådstängsel och en ung lövträdsrad hägnar området åt nordöst och unga lövträd står i gräset. Smidesgrinden är av en tredje typ med vridna stänger.
BISÄTTNINGSRUM
Bisättningsrummet från 1952, ritat av arkitekt Adolf Niklasson, är av betong och infogat i en gräsbacke så att det döljs till största delen. I den sydvästra fasadens mitt är en öppning som är bredare nedtill än upptill med rakt valv till en djup smyg. Tre dörrar finns i smygen och den är något bredare än valvet. Korrugerade asbestskivor ligger under det flacka sadeltakets grästäckning med stenkant. På taket finns en ventilationstrumma med en tjock stenskiva. Synliga fasader är klädda med kvaderblock av röd, tuktad natursten. Runt öppningen sitter gråsten som släthuggits närmast runt det pylonformade valvet. Ett släthugget kors är inhugget i mittstenen ovanför valvet. Dörrarna har stående, betsad, profilspåntad ekpanel. Sidodörrarna leder till redskapsbodar och är enkla med metallvred. Dörren i mitten till bisättningsrummet har två blad, varav det ena har kvar sin dragring av smide. Väggarna i smygen är släputsade och vitfärgade och golvet täcks med släta, kvadratiska stenplattor. Enligt ritningen från 1950 har rummet golv av hyvlad kalksten i cement. Väggarna skulle putsas med kalkbruk och kalkfärgas gråvita. Ett väggaltare av slipad, grå kalksten skulle monteras i en liten smyg med ett kors av ammoniakrökt ek.

Gärdhems kyrka från 1879 ligger med koret starkt vridet åt norr på en höjd med grässluttningar längs långsidan åt nordväst och koret i nordöst. Några barrbuskar markerar krönet. Nedanför koret åt norr är ett bisättningsrum inbyggt i slänten. Kyrkogården är mycket stor och rikligt bemängd med lövträd, främst lind, alm och ekar i nordväst samt björk och lönn i sydväst och kastanj och rönn i nordöst. Tomten hägnas av låga lövhäckar, trädrader och en stenmur längs landsvägen. Från en bred, sannolikt ursprunglig smidesgrind med sirlig dekor i huggna, rektangulära stenstolpar, leder en lika bred asfalterad gång rakt fram till tornporten. Vid sidan står ett solur från den gamla kyrkogården tillverkat 1792 i form av en huggen stenpelare på sockel. Det har ristningar ifyllda med svart färg; en sol på ovansidan och olika typer av solur på sidorna. Grusade gångar ned längs kullens fot och utmed den smala, grusade kyrkogårdsdelen längs kyrkans sydöstra långsida. Detta är den äldsta delen. Här står gravvårdarna tätt på en grusad yta dit huggna stentrappsteg leder från den något lägre belägna gången,. Många gravstenar är höga och har stora stenramar. Några höga almar visar gränsen före utvidgningen åt nordöst. I sluttningen från koret finns ett fåtal gravstenar, en omgiven av järnstaket. De är överflyttade från den gamla kyrkogården. Här finns också ett tympanon från den gamla kyrkan. Området har ett flertal kulturhistoriskt särskilt intressanta gravvårdar.
I övrigt täcks kyrkogården av gräs. Nordvästra sidan togs i anspråk kring 1900 och är öppen i väster med få träd. Gravarna är placerade i raka, dubbla rader, de flesta stående ram vid ram, och runt dem löper grusgångar. Här finns en tidigare så kallad allmänning, där folk som inte hade råd att köpa gravplats jordades. Bruket av denna upphörde 1955. Området hyser ett antal kulturhistoriskt särskilt intressanta gravvårdar. Norra delen saknar gångar och har låga stenar utan ramar i dubbla rader med rygghäckar av oxbär. Tidigare omgavs alla gravar av täta, låga häckar som i Väne-Åsaka, men de har tagits bort i senare tid. Längst i norr har kyrkogården en parkliknande karaktär med stora ytor utan gravvårdar. Denna mark, fram till vägen in till dåvarande komministergården, togs i anspråk 1939. Befintliga lövträdsdungar behölls. En ceremoniplats liknande den i Västra Tunhem planerades men utfördes ej. Till området nedanför koret, åt nordöst, leder en nyare grind av smide i huggna, fyrkantiga stenstolpar. Området togs i bruk 1973. Här växer låga tujahäckar och yngre lövträd. Låga gravstenar står grupperade kring buskage.
På norra sidan av nordöstra infarten är den nyaste utvidgningen från 1980-talet. I norr är en grusad parkering och i öster mynnar området i en naturbacke med avskild minneslund, kantad av unga lövträd och några enar ovanför en låg stenmur. Här finns en bänk och i mitten en gräsyta med en liten damm omgiven av stenar och blommor. Härifrån ges utsikt över nejdens åkrar. Trådstängsel och en ung lövträdsrad hägnar området åt nordöst och unga lövträd står i gräset. Smidesgrinden är av en tredje typ med vridna stänger.
BISÄTTNINGSRUM
Bisättningsrummet från 1952, ritat av arkitekt Adolf Niklasson, är av betong och infogat i en gräsbacke så att det döljs till största delen. I den sydvästra fasadens mitt är en öppning som är bredare nedtill än upptill med rakt valv till en djup smyg. Tre dörrar finns i smygen och den är något bredare än valvet. Korrugerade asbestskivor ligger under det flacka sadeltakets grästäckning med stenkant. På taket finns en ventilationstrumma med en tjock stenskiva. Synliga fasader är klädda med kvaderblock av röd, tuktad natursten. Runt öppningen sitter gråsten som släthuggits närmast runt det pylonformade valvet. Ett släthugget kors är inhugget i mittstenen ovanför valvet. Dörrarna har stående, betsad, profilspåntad ekpanel. Sidodörrarna leder till redskapsbodar och är enkla med metallvred. Dörren i mitten till bisättningsrummet har två blad, varav det ena har kvar sin dragring av smide. Väggarna i smygen är släputsade och vitfärgade och golvet täcks med släta, kvadratiska stenplattor. Enligt ritningen från 1950 har rummet golv av hyvlad kalksten i cement. Väggarna skulle putsas med kalkbruk och kalkfärgas gråvita. Ett väggaltare av slipad, grå kalksten skulle monteras i en liten smyg med ett kors av ammoniakrökt ek.