STATIONSHUSET, STORUMAN

Anläggandet av inlandsbanan pågick mellan åren 1907-37. År 1923 hade banan söderifrån nått upp till trakterna kring sjön Storuman. Bygdens dåvarande huvudort - Stensele kyrkby - kunde med hänsyn till problematiska terrängförhållanden inte nås av järnvägen. Stationen byggdes därför istället vid stranden av Storuman. På obebyggd mark växte sedan Storumans samhälle upp med utgångspunkt från stationen. För planeringen av området och byggnadernas ritningar stod SJ:s chefsarkitekt Folke Zettervall. Närmast stationen uppfördes ett järnvägshotell, då stationen under en period var ändstation för Inlandsbanan söderifrån, och flera boställshus för SJ:s anställda. Husen uppfördes "på gammalt Västerbottniskt byggnadssätt" med tjärade timmerfasader och spånbelagt tak.
Stationen skulle betjäna Tärna och andra orter längs Umeälvens övre lopp. Trafikplatsen var en mindre lokstation och därför uppfördes ett lokstall med vidbyggt vattentorn av tegel, kolgård och andra nyttobyggnader. Byggnaderna längs Inlandsbanan uppfördes nästan uteslutande i trä och efter vissa typritningar. Några större samhällen fick dock stationshus som genom sin storlek och utformning avvek från normen.
Stationshuset i Storuman tillhör den största modellen på Inlandsbanan och är byggt i liggtimmer i 1 1/2 våning och har frontespis och perrongtak längs hela fasaden mot banan. På den ena gaveln återfinns ett stort trapphus, vid den andra gaveln ansluter godsmagasinet som är placerat med långsidan mot banan. Stationshusets symmetriska fasader har en enkel, funktionell utformning med vissa klassicerande drag.
I byggnadsminnet ingår även ett godsmagasin vilket är sammanbyggt med stationshuset.

KÄLLOR: Förslag till skyddsföreskrifter, Riksantikvarieämbetet, 2005-05-16
Regeringsbeslut 16, 1986-08-21