STATIONSHUSET, VÄNNÄS

SVENSK JÄRNVÄGSHISTORIK - År 1854 beslutade riksdagen att staten skulle bygga och ansvara för ett antal större järnvägslinjer, stambanor, genom Sverige. Mindre järnvägslinjer skulle drivas av enskilda bolag sedan staten godkänt etableringarna. Staten kunde även stötta privatbanorna genom att bevilja fördelaktiga lån. Syftet var att skapa ett statligt kommunikationsnät inne i landet, som genom enskilda banlinjer skulle sammanbindas med hamnstädernas sjöfart. Huvudansvaret för planeringen och anläggandet av stambanorna innehades av ingenjören Nils Ericsson som förste chef för Statens järnvägsbyggnader. Han hade tidigare erfarenheter från infrastrukturprojekt som Göta kanal och Trollhättekanal. Direkt efter beslutet påbörjades stambanebygget från ändstationerna. Genom att undvika redan etablerade orter och förlägga stationerna i obebyggda områden tillskapades tillväxtcentra där stambanornas stationer blev knutpunkter för de statliga och privata järnvägslinjerna. Järnvägen medförde sänkta transportkostnader och möjligheter till ny lokalisering av industrin och nya ekonomiska resurser. Spåren delade vanligen upp samhällena i en fram- och en baksida - där stationshusen för persontrafiken vände sig med representativa fasader mot samhällets administrativa och kommersiella centrum medan baksidan vanligen avsattes för godstrafik och drog därför till sig bebyggelse för industri- och transportverksamheter.
Större delen, 69 %, av det svenska järnvägsnätet byggdes av enskilda bolag. För anläggandet av järnvägarna och utformningen av byggnaderna vid de enskilda banorna ansvarade olika ingenjörer och arkitekter.
År 1939 fattades principbeslutet att förstatliga hela järnvägsnätet. Från och med sekelskiftet 1900 har nedläggningar kontinuerligt drabbat järnvägarna.
Järnvägsbyggandet innebar att nya byggnadstyper måste utvecklas för verksamheten samt för stora mängder av gods- och persontransporter; stationshus med eller utan personalbostäder, hotell- och restaurangbyggnader, avträdeshus, godsmagasin, lokstall, vattentorn, ställverk, verkstäder, banvaktarstugor och andra boställsbyggnader.

VÄNNÄS JÄRNVÄGSSTATION - På 1880- och 90-talet utbyggdes stambanenätet genom övre Norrland och bansträckan Långsele-Vännäs invigdes den 1 oktober 1891. Flera av stationshusen efter stambanan genom övre Norrland ritades av arkitekten Folke Zettervall som sedan 1890 arbetade under A W Edelsvärds ledning på SJ:s arkitektkontor. Samtliga dessa stationshus byggdes i trä "med något fornnordisk anknytning" som Edelsvärd uttryckte det. I Vännäs stationshus slog det fornnordiska ut i full blom. Edelsvärd som sedan 1860-talet propagerat för en självständig nationell byggnadsstil fick nu möjlighet att förverkliga sina idéer. Stationshuset i Vännäs uppfördes efter ritningar av arkitekten Folke Zettervall och stod klart i oktober 1891.
Det nya med Vännäs var framförallt de många byggnadsdetaljerna med fornnordisk anknytning, men för övrigt anslöt byggnaden till inarbetade rutiner för stationsbyggande. Stationshuset var således även här symmetriskt uppbyggt över en sammanhållen rektangulär plan med ett mittparti i två våningar med frontespiser och på vardera sidan envåningsflyglar. På fasaden mot samhället är mittrisaliten utskjutande, fasaden mot banan har ett skärmtak över stamplattformen i hela mittpartiets längd. De fornnordiska detaljerna som drakhuvuden, svarvade träkolonner, utkragningar, synliga timmerknutar och andra snickeridetaljer färgsattes i avvikande färger som mossgrönt, orange och rött.
Byggnaden har sedan uppförandet genomgått vissa förändringar. Den har byggts till vid flera tillfällen, dock med bibehållande av den fornnordiska karaktären. Senast 1993 skedde en omfattande upprustning av hela byggnaden, då bland annat nya automatdörrar insattes och väntsalen erhöll nya ytskikt.
I direkt anslutning till stationen ligger det f d järnvägshotellet, idag enbart restaurang. Hotellet uppfördes i början av 1890-talet av trä i två våningar. Det har ett grönmålat skivtäckt tak med valmade gavelspetsar. Fasaderna är klädda med liggande fasspåntpanel med ett brett våningsband med lister och snedställd panel i en form av fältindelning. Taket skjuter ut rejält över fasaderna och taktassar i form av konsoler vilar på ett enklare listverk som även går runt på gavlarna och bildar ett våningsband. Fönstren är förutom i vindsvåningen t-formade med enkla släta omfattningar. Två låga tillbyggnader gjordes i början av 1900-talet med samma fasadmaterial och fönsterindelning som byggnaden i övrigt.
Bostadshusen liksom nyttobyggnaderna på andra sidan av spårområdet byggdes också i början av 1890-talet. Verkstadsbyggnaden och lokstallet är förhållandevis välbevarade från byggnadstiden, även om upprustningar och moderniseringar skett av funktionella skäl.
Vännäs stationshus har stora arkitekturhistoriska värden och utgör ett gott exempel på SJ:s fornnordiska arkitektur vid stationshusbyggandet under 1880-90-talen. Exteriören är i stora delar välbevarad och byggnaden visar prov på stor omsorg i val av material och utformning. Även järnvägshotellet är till det yttre välbevarat och byggnaden kan ses som typexempel på de många järnvägshotell som anlades i anslutning till stationerna.
Som helhet utgör stationsområdet i Vännäs en miljö av stort kulturhistoriskt värde. Till miljön hör förutom stationshuset och järnvägshotellet även personalbostäder med uthus, lokstall, verkstadsbyggnad och andra nyttobyggnader för järnvägen. De sistnämnda förmedlar på ett tydligt sätt drift- och underhållssidan i järnvägshistorien.

KÄLLA: FÖRSLAG TILL SKYDDSFÖRESKRIFTER FÖR VÄNNÄS STATION, 2002-12-09, Beteckning 311-3668-2002