Arholma båk

Arholma i Stockholms norra skärgård omnämns redan i segelingsbeskrivningen i Kung Valdemars jordebok daterad till omkring 1300. Arholma utgjorde här sista anhalten vid den svenska kusten innan leden gick vidare ut över havet mot Lemböte på Åland och vidare till finska viken och Reval (Tallinn). Än benämns i denna utkund "Arnholm", vilket är det äldsta kända namnet. I landskapshandlingar från 1570-talet är benämningen "Arnholma" och i senare handlingar från 1700-talet "Arnhollmarne".

Arn som förled i ett ortsnamn kan härledas ur arin, ett fornnordiskt ord som betyder upphöjning eller klippa i havet. I fallet Arholma har dock denna förled getts en annan betydelse. Ordet är en böjningsform av den fornsvenska motsvarigheten fitll vårt "örn", vilket alltså innebär att namnet Arholma betyder "Örnholmen".

På Arholma har det funnits sjömärken långt innan den nuvarande båken uppfördes 1768. På en karta från 1697 finns ett koniskt märke inritat på berget som idag benämns Wåhlberget eller Båkberget, vilket sannolikt betyder att det stod en vårdkase här.

Från 1723 finns en skrivelse där landshövdingen uppmanas att ge order om kasars uppförande vid land annat "Arhomarne". I en kunglig resolution 1734 anmodas landshövdingen att underhålla sjömärket på Arholma och i en liggare över sjömärken 1720-1760 finns förtecknat "Arholma båkar" (tre stycken). Jonas Hahn omnämner 1748 "Arholma båken". Hur dessa sjömärken eller båkar såg ut finns däremot inga uppgifter om . Det är emellertid sannolikt att de uppförts som vårdkasar och kummel.

År 1760 skriver kapten Gyllenhammar till Amiralitetskollegiet och meddelar att Arholma båk "är alldeles förfallen att han ej står att repareras och behöver ånyo uppbyggas". Efter några år av utredningar i frågan kommer så 1766 ett brev från Amiratlitetskollegiet till överintendenten greve Carl Johan Cronstedt med besked att en båk bör byggas på Arholma och ett kummel ska resas på Simpnäsklubb och Högskär. Året därefter finns en kostnadsberäkning klar för dessa tre byggnader utfärdad av murarmästare Johan Daniel Elfström i Stockholm.

Det blev hovjunkare Petter Ridderstad som efter flera turer kring entreprenaden 1767 fick ansvaret för uppförandet av båkarna på Arholma, Simpnäsklubb och Högskär. Kontraktet på de tre båkarna uppgick till 87 000 Daler Kopparmynt och finansieringen skedde nu för första gången av Statskontoret via medel från den Allmänna Båkfonden. Bygget gick mycket fort och redan i juni 1768 kunde besiktningen av den nya båken ske. I besiktningsprotokollet kan vi läsa att Arholma båk, är belägen å det stället där gambla kumlet stod ... murader i gråsten till sex quarters höjd, sedan med sandsten". Muren var nio quarter tjock upp till första bärlaget där det finns "16 ankare alla med alnslånga slutar af 1 1/2 tums fyrkantsjärn fastslagna i bielkarna med åtta tums spik" Taket var dubbelt av "halfbottenbräder, wel tieradt och rödfärgadt". Utvändigt var båken rappad med kalk och sandbruk.

Båken är 12,5 meter hög och cirka sex meter i diameter med tre våningar, varav en använts som lotsutkik fram till 1875. Från början var Arholmabåken vitrappad med ett rödmålat tak. 1865 rödfärgades båken och försågs med ett vitt mittbälte.

Åren 1854-1871 var en optisk telegraf uppsatt på taket. Denna ingick i en telegraflinje in till Stockholm och var en del av det militära bevakningssystemet. Under beredskapstiden 1939-1945 användes båken av militären och en utikiplattform byggdes på taket för att möjliggöra spaning runt horisonten, Därefter har den varit låst och otillgänglig för allmänheten. Desan 1935 är Arholma båk statligt byggnadsminne. Båken renoverades 1989 och sommaren 1997 öppnades den för allmänheten med guidade visningar.

KÄLLA: Sjömärken; vägvisare och kulturminnen. Johnny Söderlund, 2007.