SÄVE KYRKA (SANKT OLOFS KYRKA)

FÖRSAMLING 1995: SÄVE
BEFOLKNINGSTAL - år 1805: 1417, år 1900: 1783, år 1995: 10961

FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken.

LÄGE OCH OMGIVNING - Kyrkan ligger i östra utkanten av samhället som idag främst består av tätortsbebyggelse. Läget är flackt. Kyrkan omges av Kyrkbyns mark medan byn Säve ligger ca 700 m väster om kyrkan. Kyrkan är centralt placerad i socken som ligger mellan Nordre- och Göta älv. Prästgården, i privat ägo sedan 1975, återfinns i Kyrkbyn. Till kyrkomiljön hör ett kombinerat församlingshem och expedition, uppfört 1975. Landskapet består av stora öppna slättmarker i sprickdalarna med utpräglade slättmarker i den västra delen av socknen, från Nordre älv och söderut. Socknen har rika järnålderslämningar och bl.a. Djupedals tvillingfornborgar som bildar riksintresse med sitt topografiskt intressanta läge och välbevarade karaktär. Säve ligger på norra Hisingen, drygt 15 km norr om centrala Göteborg och är en av Bohusläns sydligaste socknar.

RASERAD KYRKA / RUIN -

DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - Kyrkan utgörs av ett långhus med tresidigt avslutat korparti, sakristia i norr samt ett lågt och relativt kraftigt västtorn med murad bottenvåning och med övervåning av trä. I långhusets västra parti återstår ännu betydande delar av en stenkyrka från äldre medeltid. Det äldsta koret var sannolikt smalare än långhuset (koret sägs i ett murmästarekontrakt från 1728 vara "mörkt, trångt, förfallet"). Avslutningen mot öster är okänd. Vid en ombyggnad 1729 förlängdes långhuset mot öster och korpartiet erhöll sin nuvarande form. Västtornets nedre del byggdes 1746 av gråsten och fyra år senare de övre våningarna av trä. Koret grundförstärktes och murades om 1902. Sakristian i norr tillbyggdes 1934 efter ritningar av arkitekt Axel Forssén (som sakristieutrymme användes tidigare vrån mellan altaruppsatsen och östra korväggen, vilket under gjudstjänsttiden avbalkades med ett rött förhänge).

EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Exteriören präglas av förändringar sedan kyrkans äldsta tid, vilket resulterat i en långsträckt fasad, mot vilken det relativt kraftiga, satta tornet kontrasterar. Ingång i väster via tornets bottenvåning, som fungerar som vapenhus. Interiören domineras av barock. Kyrkorummets trävalv är enhetligt men slaget vid två tidpunkter. Långhusets tunnvalv är det äldsta, slaget 1696. Det målades 1704 av Christian von Schönfeldt. Korets hjälmvalv slogs 1729 och målades 1737 av Johan Ross. Altaruppsatsen från 1670-talet i praktfull barock är ett mästerverk av Hans Swant. Även predikstolen med sitt ljudtak är i barock. Dess målning från 1704 utfördes av Christian von Schönfeldt. Samma år målade denne åtta spegelfält som monterats på läktaren från 1853 i väster sedan en äldre läktare rivits. Övriga målningar på denna läktare härrör från dess byggnadsår och är målade av Johan Ross. Bänkinredningen är från 1902 och ritad av Erik Lallerstedt. Den ombyggdes vid restaureringen 1934. De två glasmålningarna i koret är komponerade av Reinhold Callmander.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.

Säve kyrka ligger i Kvillebäckens dalgång inte långt från Nordre älv och är ett landmärke från söder och väster. Fornlämningsbilden vid Nordre älv tyder på en omfattande befolkning i området under yngre järnålder (500-1050 e kr). Inom ett större område kring Säve är förekomsten av gravfält från denna tid en av de tätaste i landet. Arkeologiska undersökningar av ett område omedelbart norr om Kvillens utlopp i Nordre älv visar att man där troligen ägnat sig åt handel och reparation av båtar. Älven utanför spärrades av genom en pålspärr på 1000-talet e.Kr. Omedelbart norr om kyrkogården låg Säve Kyrkebys bebyggelse samlad runt en bergsknalle. Vid lagaskiftet flyttades flera gårdar ut och idag är bybildningen inte lika tydlig.
Säve kyrka nämns första gången i biskop Eysteins jordebok från 1388, där anges att kyrkan var helgad åt S:t Olof. I Säve, Bönered, socknen finns också en källa helgad åt S:t Olof. Under medeltiden var Säve ett självständigt pastorat, men efter reformationen utgjorde hela norska Hisingen ett prästgäll. Säve församling omfattade fram till 1600-talet även det område som nu utgörs av Rödbo socken. Säve var norskt fram till 1658 och utsattes flera gånger för krigshandlingar. Torslanda, Säve och Björlanda förenades till ett pastorat 1928. Säve församling uppgick 1967 i Göteborgs kyrkliga samfällighet.

ANLÄGGNINGEN består av kyrka, begravningsplats och bårhus. Utanför kyrkogården som
sträcker sig ut efter Svensbyvägen finns församlingshemmet i väster om vägen.
Omgivande bebyggelse i öster och norr utgörs av bondgårdar med intilliggande beteshagar, vilket ger kyrkogården en lantlig karaktär. Villor från olika tidsperioder ligger väster om kyrkan. Det f.d. stationsområdet ligger ett stycke bort i nordväst.

KYRKOGÅRDEN sträcker sig i nord - sydlig riktning med kyrkan placerad i den södra halvan av kyrkogårdens äldsta del, orienterad i öst-västlig riktning. Kyrkogården är utvidgad i omgångar bland annat 1880, 1936 och 1983. Den gamla kyrkogården omgärdas av en kallmurad skalmur, planterad med sedum och gräs. En mur i huggen granit tar vid och inramar en senare utvidgning åt söder. Den nyaste delen av kyrkogården med urngravfält fortsätter på södra sidan av en avgränsande bäck och omgärdas med häckar och buskar. En grusad gång omger kyrkan. Gångarna i den äldre delen är grusade, i den yngre delen är de asfalterade. De äldsta gravvårdarna är från 1700-talets slut. Fyra grindar leder in till kyrkogården, två i den västra muren och två i den norra. Ingångarna har kraftiga grindstolpar av granit, grindstolparna i nordväst kröns av granitkulor och grindarna är av smide. Tidigare fanns tre välvda stigluckor byggda 1759. Längs kyrkogårdsmurens insida växer stora almar som planterades 1880.

KYRKAN har genomgått flera karaktärsförändrade om- och tillbyggnader. Ungefär två tredjedelar av den västra delen av långhuet är medeltida. Kyrkan präglas idag huvudsakligen av de ombyggnader som gjordes på 1730-talet. Kyrkans fasad är täckt med vit spritputs som ansluter direkt till marken, dock inte vid koret som har en utskjutande sockel. Fönster och dörromfattningar är slätputsade. Sadeltaket är täckt med skifferplattor. Tornet som byggdes på 1750 talet är klätt med vitmålad locklistpanel och avslutas upptill med en karnisformad kopparklädd spira. Kyrkporten är placerad i tornbyggnadens västfasad. Porten är en brunmålad dubbeldörr med spröjsat överljusfönster. Långhuset har småspröjsade och vitmålade fönster med rundbågeavslutning upptill. Solbänkarna är av kalksten. Sakristian byggdes till kyrkan i nordöst 1934.

Ett BÅRHUS byggdes 1938 av byggmästare O Werner efter ritningar av arkitekt Axel Forssén. Det är en kvadratisk byggnad uppförd i murad granit med torvtak. Tak och fasad ansluter delvis till kyrkogårdsmuren i öster. Entrén mot väster har en brunmålad dörr med fiskbensmönster.

Invid bårhuset finns en materialbod av barackkaraktär. Fasaden är klädd med brunmålad locklistpanel. Boden har sadeltak.

FÖRSAMLING 1995: SÄVE
BEFOLKNINGSTAL - år 1805: 1417, år 1900: 1783, år 1995: 10961

FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken.

LÄGE OCH OMGIVNING - Kyrkan ligger i östra utkanten av samhället som idag främst består av tätortsbebyggelse. Läget är flackt. Kyrkan omges av Kyrkbyns mark medan byn Säve ligger ca 700 m väster om kyrkan. Kyrkan är centralt placerad i socken som ligger mellan Nordre- och Göta älv. Prästgården, i privat ägo sedan 1975, återfinns i Kyrkbyn. Till kyrkomiljön hör ett kombinerat församlingshem och expedition, uppfört 1975. Landskapet består av stora öppna slättmarker i sprickdalarna med utpräglade slättmarker i den västra delen av socknen, från Nordre älv och söderut. Socknen har rika järnålderslämningar och bl.a. Djupedals tvillingfornborgar som bildar riksintresse med sitt topografiskt intressanta läge och välbevarade karaktär. Säve ligger på norra Hisingen, drygt 15 km norr om centrala Göteborg och är en av Bohusläns sydligaste socknar.

RASERAD KYRKA / RUIN -

DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - Kyrkan utgörs av ett långhus med tresidigt avslutat korparti, sakristia i norr samt ett lågt och relativt kraftigt västtorn med murad bottenvåning och med övervåning av trä. I långhusets västra parti återstår ännu betydande delar av en stenkyrka från äldre medeltid. Det äldsta koret var sannolikt smalare än långhuset (koret sägs i ett murmästarekontrakt från 1728 vara "mörkt, trångt, förfallet"). Avslutningen mot öster är okänd. Vid en ombyggnad 1729 förlängdes långhuset mot öster och korpartiet erhöll sin nuvarande form. Västtornets nedre del byggdes 1746 av gråsten och fyra år senare de övre våningarna av trä. Koret grundförstärktes och murades om 1902. Sakristian i norr tillbyggdes 1934 efter ritningar av arkitekt Axel Forssén (som sakristieutrymme användes tidigare vrån mellan altaruppsatsen och östra korväggen, vilket under gjudstjänsttiden avbalkades med ett rött förhänge).

EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Exteriören präglas av förändringar sedan kyrkans äldsta tid, vilket resulterat i en långsträckt fasad, mot vilken det relativt kraftiga, satta tornet kontrasterar. Ingång i väster via tornets bottenvåning, som fungerar som vapenhus. Interiören domineras av barock. Kyrkorummets trävalv är enhetligt men slaget vid två tidpunkter. Långhusets tunnvalv är det äldsta, slaget 1696. Det målades 1704 av Christian von Schönfeldt. Korets hjälmvalv slogs 1729 och målades 1737 av Johan Ross. Altaruppsatsen från 1670-talet i praktfull barock är ett mästerverk av Hans Swant. Även predikstolen med sitt ljudtak är i barock. Dess målning från 1704 utfördes av Christian von Schönfeldt. Samma år målade denne åtta spegelfält som monterats på läktaren från 1853 i väster sedan en äldre läktare rivits. Övriga målningar på denna läktare härrör från dess byggnadsår och är målade av Johan Ross. Bänkinredningen är från 1902 och ritad av Erik Lallerstedt. Den ombyggdes vid restaureringen 1934. De två glasmålningarna i koret är komponerade av Reinhold Callmander.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.

Säve kyrka ligger i Kvillebäckens dalgång inte långt från Nordre älv och är ett landmärke från söder och väster. Fornlämningsbilden vid Nordre älv tyder på en omfattande befolkning i området under yngre järnålder (500-1050 e kr). Inom ett större område kring Säve är förekomsten av gravfält från denna tid en av de tätaste i landet. Arkeologiska undersökningar av ett område omedelbart norr om Kvillens utlopp i Nordre älv visar att man där troligen ägnat sig åt handel och reparation av båtar. Älven utanför spärrades av genom en pålspärr på 1000-talet e.Kr. Omedelbart norr om kyrkogården låg Säve Kyrkebys bebyggelse samlad runt en bergsknalle. Vid lagaskiftet flyttades flera gårdar ut och idag är bybildningen inte lika tydlig.
Säve kyrka nämns första gången i biskop Eysteins jordebok från 1388, där anges att kyrkan var helgad åt S:t Olof. I Säve, Bönered, socknen finns också en källa helgad åt S:t Olof. Under medeltiden var Säve ett självständigt pastorat, men efter reformationen utgjorde hela norska Hisingen ett prästgäll. Säve församling omfattade fram till 1600-talet även det område som nu utgörs av Rödbo socken. Säve var norskt fram till 1658 och utsattes flera gånger för krigshandlingar. Torslanda, Säve och Björlanda förenades till ett pastorat 1928. Säve församling uppgick 1967 i Göteborgs kyrkliga samfällighet.