JÄRNA KYRKA

Kyrkan utgörs av ett rektangulärt långhus med kvadratiskt västtorn, delvis infällt i långhusets gavel, samt av en vidbyggd sakristia i norr. Till sin typ är byggnaden en enskeppig salkyrka med rak korvägg. Huvudingången är förlagd till tornets vapenhus med portal i väster. Ytterligare en ingång finns i södra långväggen, denna saknar dock vapenhus. Byggnadens stomme är uppförd av gråsten och väggarna liksom grunden är putsade.

Utvändigt präglas kyrkan av nyklassicismen strama formspråk, med släta väggar och enstaka listverk som utsmyckning. Södra portalen har dock en mer påkostad omfattning. Järna kyrka utmärker sig genom sina väldiga dimensioner och långhusets ovanliga bred.

Fasaderna är spritputsade och vitkalkade i tjocka skikt, släta omfattningar och hörnkedjor. Tornets nedervåning pryds av en rustik. Sockeln är cementputsad och grå. Fönstren är rundbågiga, har gråmålade snickerier med solfjäderavslutning i överdelen. Solbänkarna täcks med kopparplåt, frånsett den sakristians östra som ännu är spåntäckt.

Södra portalen, i långväggens mitt, har en rikt utsmyckad omfattning med bl.a. pilastrar samt överstycke med tandsnitt och lister, som avslutas med fönsteröppning i överdel, enligt fasadens övriga fönster. Kyrkans pardörrar är av skiftande typ, sakristian har enklare bräddörrar med liggande panel, västra och södra portalerna flerfyllningsdörrar.

Västportalen saknar omfattning men understryks genom tornets gavelfönster och dess breda understycke. Över porten sitter en inmurad skifferplatta med inskriptionen Carl XIV Johan 1822. Tornet har dubbla rundbågiga ljudöppningar med kopparklädda ljudluckor mot norr och söder, endast enkla mot öster och väster. Under luckorna finns dubbla smala rektangulära fönster mot norr och söder. Över klockkammaren bär tornet urtavlor i metall.

Samtliga tak är sedan ombyggnaden 1982 täckta med kopparplåt. Långhuset har brutet tak med halv avvalmning i öster. Sakristian har sadeltak, valmat mot gaveln. Den låga och svagt böjda tornhuven kröns av en kvadratisk lanternin täckt med tälttak som kröns av ett förgyllt kors med kula. Lanterninens öppningar är sedan 1864 försedda med spröjsade fönster.

Som en följd av branden 1978 förstördes kyrkans interiör helt, även samtliga inventarier gick förlorade. Till stor del rekonstruerades kyrkans utsmyckning och inredning enligt 1920-talets utformning, då interiören omgestaltades i en förnyad nyklassicistisk stil enligt arkitekt Gustav Holmdahls förslag.

Bänkkvarter, läktare och altarring rekonstruerades också, men altaranordningen och altarväggen har nyskapats. Färgsättningen och marmoreringen har fått ett friare och konstnärligare utförande, enligt konstnären Pär Anderssons förslag. Brädgolvet är målat. Kyrkorummet täcks åter av ett tunnvalv, med kassettutsmyckning i stuck. (Tidigare valvdekor var målad i trompe loeil). Väggarna har pilasterindelning med kransgesims. Utrymmet under läktaren utnyttjas för brudkammare, möteslokal och sakristia, samt tekniska funktioner.

Norra sidans sakristia som delvis skonades av branden omvandlades till kapell med omkring 60 sittplatser. Även här svarade Pär Andersson för utsmyckning och färgsättning.

Inredning och inventarier
Koret och altaranordningen har fått en förnyad utformning, i nyklassicistisk anda. Korväggens utsmyckning har dock förenklats. Altaret inramas nu av färre pilastrar och segmentbågen har avlägsnats. Resultatet är en större väggyta som lämnar plats för en bredare altartavla krönt av en monumental och förgylld kringstrålande sol. Altartavlan som föreställer Kristi kors som livets träd komponerades 1982 av Pär Andersson. Altarbordet har rekonstruerats och smyckats i speglarna med delar från äldre predikstol. Altarringen är en kopia av föregående.

Vid återuppbyggnaden infördes en predikstol i nytt läge, i korets nordöstra hörn, utformad av kyrkans arkitekt Hilding Lögdberg. Den tidigare var uppsatt mot norra väggen och nåddes från sakristian genom en öppning i muren som alltjämt finns kvar, liksom dörröppningen i sakristians vägg.

Läktaren uppfördes på 1810-talet, samtidigt som kyrkan. Orgel saknades dock - istället anskaffades psalmodikon 1831. Det skulle dröja till 1890-talet innan kyrkan fick sin första orgel, vilken ombyggdes 1922. Den ersattes 1955 med ett nytt orgelverk som dock förintades i branden. Efterföljaren blev nuvarande Åkerman & Lund om 44 stämmor, med ny orgelfasad. Kyrkan har numera även en kororgel.

Kyrkorummet har fyra bänkkvarter med slutna bänkar. Bänkarna är rekonstruerade enligt modellen som förekom i kyrkan före branden. Färgsättning och dekor skiljer sig dock radikalt.

En annan påtaglig förändring i kyrkorummet är de stora kandelabrarna (elbelysning) som är uppsatta på bänkryggarna och liknar stora belysta träd.

I tornet har ett museum över kyrkans historia inrättats

Järna kyrka ligger på den bördiga slätten i Västerdalälvens dalgång. Troligen under medeltiden uppfördes ett träkapell på platsen. Järna hörde länge till Nås och inte förrän i slutet av 1580-talet fick kyrkan en egen, bofast präst.

Det första träkapellet övergavs sannolikt på 1500-talet och en stenkyrka uppfördes då på nuvarande kyrkans plats. Den finns omnämnd 1621 och beskriven 1631. År 1759 påbörjades en utvidgning av byggnaden, arbeten som pågick under en tioårsperiod.

I början på 1800-talet hade befolkningsökningen tilltagit så pass att frågan om ett nytt kyrkobygge aktualiserades. Ett preliminärt förslag utarbetades av länsbyggmästare Oscar Sjöström och bearbetades vidare av arkitekt Axel Almfeldt. Det antogs 1811 och redan följande år inleddes rivningen av den gamla stenkyrkan, vars norra mur skulle återanvändas i den nya byggnaden.

Den nya kyrkan, färdigställd 1822, är en typisk representant för tidens nyklassicistiska stil en av många Tegnerlador. Vid byggandet återanvändes delar av gamla kyrkans norra mur, liksom sakristians. Samtidigt med kyrkobygget revs det medeltida kapellet av trä som ännu fanns kvar i nordvästra hörnet av kyrkogården. Det hade under åren degraderats till förråd och blivit sammanbyggt med klockstapeln.

Kyrkorummet genomgick flera viktiga förändringar under 1890-talet och ytterligare under 1920-talet. Åtgärderna har berört främst utsmyckningen av valv och väggar samt kyrkorummets och inventariernas färgsättning. Förnyelsen följde dock nyklassicismens regler.

Kyrkan brandhärjades 1978 och endast stommen och sakristian kunde räddas. Största delen av inventarierna gick också till spillo. Då murverken fortfarande återstod efter branden, beslöt församlingen att i görligaste mån återskapa den gamla kyrkans stil och karaktär. Som arkitekt anlitades Hilding Lögdberg. Den återuppbyggda kyrkan, som stod färdig 1982, är till det yttre snarlik sin föregångare, medan dess inre är mer fritt återskapat.