Öja Ödekyrkogård

Det klagas i protokollen från 1800-talets början på att kyrkan är liten och trång och ett flertal förslag
framlades om att låta utvidga den. Samtidigt höjdes röster om att man borde uppföra en helt ny kyrka
då bland annat sakristian var mycket bristfällig. Detta blev sedemera också sockenbornas beslut. Först
uppfördes en ny grund söder om den gamla kyrkan men den övergavs och istället förlade man den nya
kyrkan till den plats den nu har. Den gamla kyrkan revs trots att flera sockenbor ville bevara den som
sockenmagasin. Enligt traditionen ligger dess stenar som fyllnad i stora uppgången till den nya kyrkan.
I samband med rivningen tog församlingen vara på bland annat altaruppsatsen, skulpterad av Torbern
Röding 1703, och predikstolen men någon större aktning för dessa föremål visades ej utan de tilläts
förfalla på kyrkvinden. 1927 renoverades den nya kyrkan under ledning av arkitekten Paul Boberg, då
restaurerades altaruppsatsen och predikstolen och uppsattes på den nya kyrkans norra vägg. Predikstolen,
från ca 1600-talet, befriades från senare tiders målerier. Torbern Rödings altaruppsats från 1703
kompletterades så att den nu är en av de bäst bevarade i Småland.
Den gamla kyrkplatsen tilläts förfalla och växa igen och det var först 1948 som planerna på att rusta
upp den gamla kyrkogården genomfördes. Den gamla kyrkogrunden frilades och undersöktes på uppdrag
av kyrkorådet av Jan-Erik Anderbjörk. Det visade sig härvid att sakristian och vapenhuset helt nedrivits
medan långhuset och korets murar till större delen bevarats till ca 0,5 till 1 meters höjd. Murarnas
bredd är 1,10-1,25 meter. I nordöstra hörnet av långhuset låg en del stenar som sannolikt utgjort grunden
till det norra av kyrkans två sidoaltare. Den östra korväggen var nästan helt nedriven men det framkom
dock säkra belägg för att koret ej haft någon absid utan att det varit rakavslutat. Den ena av de i 1829 års
inventarium omnämnda ingångarna återfanns och låg tre meter från kyrkans sydvästra hörn. Däremot
kunde platsen för den andra dörren ej lokaliseras men det är troligt att den lett direkt in i koret. Av de
skriftliga uppgifter som finns av kyrkan samt av de undersökningar som gjorts på plats har Öja gamla
kyrka varit av samma typ som den gamla kyrkan i Vederslöv och kan således dateras till tiden omkring
år 1300 och bör ha haft en föregångare av trä uppförd av timmer eller stavplankor. Utgrävning skedde
endast till ett sådant djup att det gamla golvet av trä påträffades detta för att inte störa gravfriden. Därav
blev lösfynden fåtaliga och bestod endast av en del mynt från 1600- och 1700-talet samt några bitar av
fönsterglas och puts vilka bar spår av dekorationer. Vid grävningen påträffades även en ansenlig mängd
kol vilket skulle kunna tyda på att kyrkan brunnit en gång i tiden kanske i samband med danskarnas
härjningar i trakten år 1612. Efter undersökningen restes ett kors av ek i det tidigare koret.
Några äldre gravminnen från 1700-talet liksom ett par resta naturstenar, vilket var en vanlig form av
gravminnen bland allmogen, finns bevarade på kyrkogården.

Allmän karaktär
Öja gamla kyrkogård ligger alldeles invid den gamla byvägen och utgörs av ett svagt rektangulärt område,
på alla sidor avgränsat av en vällagd naturstenmur. I söder och öster gränsar kyrkogården mot
tidigare uppodlad mark som idag är lagd i träda. Utanför den västra muren ligger en etablerad gårdstomt
med ett mindre boningshus samt ett par ekonomibyggnader. Förskjutet mot kyrkogårdens nordvästra
hörn ligger resterna av den gamla kyrkans grund.
På platsen där altaret tidigare stod har man låtit
resa ett kors av ek. Detta skedde i samband med en
arkeologisk utgrävning av grunden år 1948. Kyrkans
murar är bevarade till cirka en meters höjd.
Kyrkogården är frånsett några bevarade gravminnen
öde och kyrkoruinen används enbart ett par
gånger per år då det hålls sommargudstjänst. På
den södra delen står en klockstapel vilken tillkom
under slutet av 1970-talet. Hela området är bevuxet
med gräs och har en ängsliknande karaktär. På
området växer ett antal större träd samt flertalet
mindre träd och buskar.

Omgärdning
Kyrkogården omgärdas av en vällagd naturstenmur
av kluven, markfunnen sten. På några ställen
är muren delvis raserad, något som troligen skett
till följd av den intilliggande vegetationen. En
upprensning av det sly som växer tätt intill muren
vore önskvärt för att förhindra att växtlighetens
rotsystem växer sig alltför kraftigt i anslutning till
muren.

Ingångar
Kyrkogården har endast en ingång. Denna ligger i
norr, svagt förskjuten mot kyrkogårdens nordvästra
hörn. Öppningen flankeras av två huggna stenstolpar
och är försedd med en dubbel smidesgrind
i enkelt utförande. Några spår efter att det funnits
fler öppningar i muren kan inte skönjas.

Vegetation
Kyrkogårdens yta är tydligt kuperad med högvuxet
gräs av tydlig ängskaraktär. Växtligheten hålls efter
genom slåtter. Någon regelrätt trädkrans finns
ej i anslutning till kyrkogården, dock påträffas ett
flertal storvuxna solitära träd inne på kyrkogården
bland annat oxel, björk och lönn. Vidare finner
man ett flertal mindre träd av slagen plommon,
vildapel samt rönn. Området uppvisar dessutom
ett rikt inslag av ängsblommor såsom smörblomma,
rödklöver och blåklocka m.m. I kyrkogårdens
sydöstra hörn täcks ett stort område av en kraftig
buskvegetation av spirea. På sikt bör man försöka
begränsa dess utbredning så att den inte blir alltför
dominant. I nära anslutning till buskaget ligger en
stor rotvälta vars döda grenverk breder ut sig över
ett ganska så stort område. Det vore önskvärt att
detta reds upp och forslas bort. Bland den lägre
vegetationen inne på kyrkogårdens påträffas även
buskar av krusbär samt lägre sly av hallon, ek och
björk.

Gångsystem
Hela kyrkogården är bevuxen med gräs. Några
synliga spår av ett tidigare gångsystem går ej att
utläsa. Några belägg för att ett sådant skall ha funnits
under tidigare århundraden har ej heller påträffats
i de arkivaliska källorna.

Gravvårdstyper
Idag finns endast ett fåtal gravvårdar bevarade på kyrkogården. Tre av dessa är placerade i kyrkogårdens
nordvästra hörn och utgörs av ett odaterat gjutjärnskors med initialerna C. M. S., ett äldre smideskors
över pigan Elin Christopersson 1728 1816 med triangulär överdel på vilken det hänger ett flertal
smidda löv samt en smal, halvhög granitobelisk över hemmansägare Carl Magnusson 1821 1854 samt
hustrun Anna Katrina Kristoffersdotter. Invid kyrkoruinens södra sida påträffas ytterligare två gravvårdar
varav en granitvård rest över Jacob Gisesson som avled år 1897. Stenen restes av ättlingar 1957. Den
andra gravvården utgörs av en gjuten bronsplatta fäst på en smideskonstruktion och är rest till minnet
av bonads- och häradsmålaren Daniel Hultgren 1752 1821 och hans hustru Stina Svensdotter 1747
- 1831. Denna vård restes av ättlingar 2002. På kyrkogården finner man även ett par resta naturstenar
varav den ena har en inskription som lyder I. I. S. Ö Y A SK.

Byggnader
Invid den södra kyrkogårdsmuren står en
klockstapel av klockbockstyp vilken uppfördes,
med av församlingen insamlade medel,
år 1976. Taket på stapelns huv är täckt med
ståndfalsad koppar medan huvens sidor är
täckta med liggande fjällpanel. Överst kröns
huven av ett mossbelupet träkors. På kyrkogårdens
norra del kan man fortfarande
skönja grunden av den gamla kyrkan, vilken
bevarats till ca en meters höjd.