Inro

Tredelad inro i trä med guld- och silverlack. Osignerad. 1800-tal. Motiv av hortensia.

Kimonon har inga fickor, småsaker kunde läggas i ärmarna och innanför bältet och så kunde man bära olika dosor, pipor och penselfodral på en snodd från bältet. De bärbara sakerna kallas sagemono. Accessoarerna blev särskilt för männen identitetsskapande statusföremål och en viktig del av herrmodet, en egen värld i mindre skala med rika motiv. Olika typer av konstnärligt utformade sagemono är kända fr o m 1600-talet. Förutom tobaksrelaterade dosor är en av de mer kända typerna sigilldosor (inro). Bokstavlig betydelse är en korg (ro) att lägga sigill (in) i. Enligt lag var endast stämplade signaturer giltiga vilket krävde att t ex samurajer och köpmän som hade behov av sigillstämplar fick bära dem med sig i små dosor. Detta var ursprunget till sigilldosor (inro) som snart främst kom att användas för medicinförvaring. Utseendet på accessoarerna varierade efter bärarens smak, ekonomi och modetrender. När västerländsk klädsel med fickor blev populär under Meiji-perioden (1868-1912) minskade behovet av dessa bärbara föremål och de delades ibland upp i sina beståndsdelar (netsuke, s k bältesknappar) för sig och såldes till västerlänningar. (Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011).

Miniatyrskulpturerna, ofta kallade bältesknappar, (netsuke) rymmer en hel värld att utforska. Myter är ett stort motiv. Ofta var designen skyddande, lyckobringande och inte minst underhållande.
Netsuke-föremålets funktion består i att vara en motvikt till de "hängande saker" (sagemono) som bars till kimonon av männen. Vanliga hängande saker var olika dosor, till exempel medicindosor (inro) och tobakspungar. Netsuke betyder ungefär "fästa rot" och tidiga netsuke (före sent 1600-tal) var förmodligen naturliga, obearbetade rötter och liknande. Från 1700-talet gjordes de mer föreställande och ofta i trä eller elfenben. Så småningom började konstnärerna att signera sina netsuke. (Baserad på text från utställningen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011)./PH

Lack: teknik och funktion
Den japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Det finns flera besläktade lackträd som kan ge lack. Trädet tappas på sin sav ungefär som när man tappar gummi. Efter tappning dör trädet. Saven filtreras och är i sin flytande form eksemframkallande. Den är nästan ofärgad. Genom pigment färgas lacken, t ex svart (med järnoxid) eller röd (från kvicksilver). Lackens funktionella betydelse ligger i att den skyddar underlaget. Vanliga underlag är trä, men även metall, textil, papper och keramik. Lackeringen består ofta av ett 50-tal faser och börjar med grundning, en blandning av lack, bränt lerpulver och stenpulver. Sedan följer slipning. Själva lackeringen sker ofta i flera lager. Varje lager behöver härda i ett dammfritt skåp med ca 80% luftfuktighet. Polering är också ett viktigt moment. Tidsåtgången för ett exklusivt lackföremål kan vara upp till tio år.
Vanliga dekorationstekniker är inlägg av bl a pärlemor samt pulveriserade metaller (maki-e). Lacken användes på t ex rustningar och under andra världskriget som rostförebyggare på vapen. Guldlack används även vid lagning av keramikföremål, där det icke-perfekta sätts i fokus genom lacket som en medveten del i estetiken.

Hantverk: exemplet lacktillverkning
De största lackproducerande områdena idag är Tokyo (Edo-lack), Kyoto (Kyo-lack) och Kanazawa (Kaga-lack). Andra viktiga platser för lacktillverkning med lång historia är Wajima, Takayama och Takamatsu. Lackarbeten har använts i Japan som konstföremål och vardagsföremål åtminstone sedan mitten av Jomon-perioden (ca 10500–300 f v t). Nya fynd kan troligen dateras till ca 7000 år f v t. Omkring 586 e v t startade en lackavdelning inom finansministeriet för att effektivt kunna organisera lackproduktionen. Buddismen kom till landet under samma tid och man började göra religiöst relaterade föremål som skulpturer och tempelinredningar. Användning av pulvriserade metaller är belagd från 700-talet, bl a i form av ”strödd bild” (maki-e) som anses unikt japansk. I Heian-periodens (794–1185) mest berömda berättelse, Genji monogatari, nämns rikt dekorerad lackinredning och lackföremål. Under Edo-perioden räknades lackträdet som ett av de ”fyra viktiga träden” tillsammans med tebusken, mullbärsträdet som man gör papper av (Broussonetia papyrifera) och mullbärsträdet som man matar silkeslarver med (Morus alba). Lackråvaran användes t ex som skattebetalning.
Under Edo-periodens mitt började även förmögna handelsmän beställa exklusiva lacker med guld och pärlemorinläggningar. Lackföremålens stora betydelse i Japan jämförs med bruket av porslin i Kina. När européerna kom till Japan i mitten av 1500-talet blev de fascinerade av lackerna. Lacker var hett eftertraktade och gick på export till Europa, särskilt den typ som kallas namban-lack, som ofta har pärlemorinläggningar. Européerna försökte också att imitera den japanska lacken utan större framgång (”japanning”). Under 1900-talet har flera åtgärder vidtagits för att både bevara och kreativt utveckla lackkonsten.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH

Inro of wood with gold and silver lacquer. 19th century. Motif of hortensia. Netsuke of wood.

The kimono having no pockets, accessories have to be carried somehow. Women could put small objects in their sleeves and sash, whereas men, mainly, would hang their various boxes, pipes and brush cases on a cord at their belt. The portable objects are called sagemono. Accessories became identity-forming status objects and an important part of men´s fashion, a world in miniature with a wealth of subjects. Various kinds of artistically crafted sagemono are known from the 17th century. In addition to boxes for tobacco, cases for personal seals (inro) are one of the best-known types. Literally translated, an inro is a basket (ro) containing a seal (in). Only sealed signatures were legally valid, and so samurai and merchants, for example, needing seal stamps had to carry them in small cases. This was the origin of “seal baskets” (inro), which soon came to be used primarily for carrying medicine. These accessories varied in appearance according to the wearer’s taste and wealth, as well as fashion trends. When Western dress became popular during the Meiji period (1868-1912), there was less need for these portable objects, and they were divided up into their constituent parts (with toggles kept apart) and sold to westerners.
(Based on the text for the exhibition catalogue Japan. Artefacts and images tell the story. 2011).

The function of the netsuke item is to be a counterweight to the "hanging things" (sagemono) worn with the kimono by the men. Common hanging items were various boxes, for example medicine boxes (inro) and tobacco pouches. Netsuke roughly means "fixed root" and early netsuke (before the late 17th century) were probably natural, unprocessed roots and the like. From the 18th century they were made more representative and often in wood or ivory. Eventually, the artists began to sign their netsuke.
(Based on the text for the exhibition Japan. Artefacts and images tell the story. 2011).