HOVS KYRKA

Historiken kompletterad vid inventeringen 2005:

KYRKOBYGGNADEN
De tidiga kristna gravmonumenten, de s k eskilstunakistorna, är rikt företrädda i Hov. I sin mest utvecklade form har gravmonumenten bestått av fem hällar - sidohällar, gavelhällar samt en lockhäll. De har framför allt förekommit i den västra delen av Östergötland, som faktiskt har den största koncentrationen i landet. Dessa tidiga kristna gravmonument med vikingatida ornamentik har satts i samband med kungs- och stormansgårdar. Sannolikt har de tidigmedeltida kungarna och deras närmaste män uppfört egna kyrkor och kyrkogårdar i anslutning till sina gods och gårdar. I Hovs socken har Hovgården varit kungsgård och den första kyrkan, som sannolikt var av trä, uppfördes på dess mark. I Hov har man funnit hundratals fragment av eskilstunakistor. De flesta har varit inmurade i den nuvarande kyrkan.

Hovs kyrka har en mycket komplicerad medeltida byggnadshistoria och den är inte klarlagd i sin helhet. Den nuvarande kyrkan har föregåtts av en äldre stenkyrka. Den var sannolikt uppförd under 1100-talets första hälft och bestod av ett rektangulärt långhus och ett smalare, rakslutet kor. Vid den murverksdokumentation och arkeologiska utgrävning som gjordes i samband med en större renovering 1961 framkom grundplanen av den äldre stenkyrkans södra del. Sydmuren var belägen ca 3 meter söder om den nuvarande södra långhusmuren. Kyrkan revs av okänd anledning i samband med att den nuvarande kyrkan uppfördes på samma plats i slutet av1100-talet eller under 1200-talet. En mycket märklig omständighet är den lilla skillnaden i storlek mellan de båda kyrkorna. Den äldsta stenkyrkans långhus var utvändigt av samma längd som det nya långhuset. Byggnadsmaterial från den äldre stenkyrkan användes i det nuvarande långhusets nedre delar. De är murade med kalksten och däröver har grövre stenar använts. Kyrkan saknar markerad sockel. Muren har jämnats ut med ett tunt putslager och kvaderritsningar har utförts i de övre delarna för att efterlikna verkan av de jämnare skiften i murens nedre del. Delar av de äldre fönsteromfattningarna har också återanvänts. Eventuellt återanvändes långhusets sydmur i ett vapenhus som uppfördes på den nya kyrkans sydsida och som revs 1815.

En vanlig förkommande utveckling av de medeltida kyrkorummen är att koret under senare delen av medeltiden ersatts av ett större kor, ofta av långhusets bredd, den s k salkyrkotypen. Den bebyggelseutvecklingen kan man vid en första anblick av kyrkan tro är den mest logiska även för Hovs del. Det finns dock flera byggnadsdetaljer som motsäger att koret skulle vara uppfört under yngre medeltid. På koret förekommer opus spicatum, d v s axmurning, som åstadkommits genom att kalkstensskivor murats på snedden. Denna typ av murning användes företrädesvis under romansk tid, d v s under 1100-talet. Konsthistorikern Christian Lovén har skrivit om kyrkans byggnadshistoria i en artikel i Fornvännen 1990. Han har tolkat byggnadshistorien så att koret uppfördes först. Han har daterat det till 1100-talets andra hälft och att långhuset tillbyggdes under 1200-talets första hälft. Detta innebär att den äldsta medeltida stenkyrkans långhus stod kvar vid sidan om det stora koret i över hundra år. Han menar vidare att en sannolik tolkning av det märkliga korbygget, kan ha varit att man planerade att använda den äldre kyrkans sydmur och sedan uppföra en nordmur på samma avstånd som den befintliga sydmuren och därigenom erhålla en mycket stor kyrka med treskeppigt långhus.

Tornet är senare tillbyggt vid långhusets västra gavel. Vid murverksdokumentationen 1961 noterades ett spetsbågigt fönster på västra gaveln med bevarad tegelomfattning och glasfals. Av detta drog man slutsatserna att kyrkan varit tornlös relativt länge under medeltiden, åtminstone ända in på 1400-talet. Detta har senare bekräftats genom dendrokronologi, d v s årsringsdatering, av tornets bjälklag, som daterats till 1490-talet. Tornet har en i exteriören högt placerad ingång till första våningen på den södra sidan. Den utvändiga trappans steg består delvis av gravhällar. Mellan första och andra våningen finns rester efter en invändig trappa i den västra muren. Sakristian är sannolikt tillbyggd under 1400-talet.

Kyrkans exteriör präglas idag till största delen av de förändringar som utfördes under 1700-talet och därefter. Tornet påbyggdes och försågs med en ny lanternin 1765 av östgötabyggmästaren Petter Andersson Frimodig. Under 1770-talet tillkom de stora fönsteröppningarna och fasaderna putsades och vitkalkades. Vapenhuset revs 1815 och sydportalen murades igen och troligen upptogs då ingången i tornets västra mur. Huvudingången är idag via tornets västsida, ingångar finns även på korets sydsida och i sakristians västra mur. Fasaderna är vitputsade med högt sittande frilagda romanska fönsteröppningar samt fragment av inmurade tidigkristna gravhällar. Fönsterbågarna är av gjutjärn. Det branta sadeltaket och tornet är belagda med spån.

Kyrkorummet var ursprungligen öppet till nock, vilket två bevarade fönsteröppningar över valven tyder på. Det försågs sannolikt senare med ett plant undertak av trä. Kyrkorummet valvslogs under 1400-talet och försågs därefter med kalkmålningar. Dessa är märkliga genom sitt motivinnehåll. Målningarna, som fyller korets och långhusets östra valv, har delvis sedvanliga bibliska motiv. Ovanliga inslag är en framställning, som har tolkats som den heliga Birgitta. Det har även funnits en serie målade vapensköldar, det svenska och danska riksvapnet har tagits fram. Målningarna överkalkades 1774 och när de togs fram och konserverades vid en renovering 1950 var flera figurscener i fragmentariskt skick. På korets norra vägg mot sakristian finns en nisch, som kan ha varit ett sakramentsskåp. Dörren till sakristian är även medeltida och består av nitade järnplåtar. En järnbeslagen ekdörr finns även på Historiska museet i Stockholm.

I början av 1700-talet utfördes sannolikt en modernisering av kyrkorummet, då både ny predikstol och altaruppsats tillkom. Predikstolen är tillverkad 1717 av bildhuggaren Olof Wiström i Vadstena. Den har dock förändrats vid ett flertal senare tillfällen.
Altaruppställningen är utförd 1719 av bildhuggaren Bengt Wedulin i Hjo. I hans uppdrag ingick att infoga det befintliga medeltida altarskåpet i den nya lutherska kompositionen. I samband med att målningarna överkalkades 1774 försågs kyrkan med en ny orgel. Den är byggd av orgelbyggare Lars Strömblad i Ödeshög. Verket är senare utbytt, men fasaden kvarstår till en viss del från den ursprungliga orgeln. Eventuellt byggdes även orgelläktaren vid samma tillfälle. Friherrinnan Funk, ägare till Hovgården, lär 1783 har bekostat nya korbänkar och nybyggnad eller ombyggnad av den övriga bänkinredningen. Bänkarna moderniserades i samband med en renovering 1914. Dörrarna har en renässanskaraktär och kan eventuellt ha återanvänts från en äldre bänkinredning. Bänkinredningen består av två kvarter och ansluter i såväl yttervägg som åt väster. Korbänkarna har ett ovanligt utförande och omsluter altaret åt söder och norr.

Under 1800-talet skedde inga större kända förändringar i interiören. En ny dopfunt tillkom dock 1873, vilken ritades av Johan Robert Nyström, son till Östergötlands storbyggmästare Abraham Nyström.

Under 1900-talet har ett flertal ombyggnader ägt rum. År 1914 omlades bl a golvet med kalksten. Under kyrkans golv lär det finnas gravkor. Den mest omfattande renoveringen utfördes 1950 under ledning av arkitekt Kurt von Schmalensee i Norrköping. Läktaren gjordes om och västportalen, som delvis varit igenmurad, frilades. Sannolikt om- eller nygjordes altaret och altarringen förändrades. Fönsteröppningarnas innerbågar försågs med antikglas i blyspröjs. När de yttre bågarna, som är av gjutjärn, tillkom är oklart. De medeltida kalkmålningarna i valven togs fram och "den gamla pärlgrå tonen som finns kvar å de äldsta bänkpartierna framtages och ny inredning målas i samma färgton." Kyrkorummet för övrigt målades om i anslutning till bänkinredningens färgsättning.

Interiören präglas idag av många olika tidsskikt. Kyrkorummet har, trots flera ombyggnader, bevarat en senmedeltida prägel med bemålade valv. Inredningen och den slutna bänkinredningen tillkom i stort sett under 1700-talet. Tilläggen från de olika perioderna samverkar trots deras skilda tillkomstår till att ge kyrkorummet en enhetlig karaktär.

Under renoveringen 1950 upptäcktes inte mindre än 114 fragment av s k ekilstunakistor. Dessa plockades ut ur murarna och placerades i tornkammaren, som iordningställdes som ett museum. Ytterligare några hundratal stenfragment finns kvar i murarna. I koret finns ett stort antal gravhällar. Det är oklart om någon ligger kvar på ursprunglig plats eller om samtliga flyttades in från kyrkogården när korgolvet lades om 1869.

Kyrkan äger en mycket speciell medeltida ekskulptur. Den föreställer ett stående lejon i relief och har tolkats som en del av en bänkgavel.