Den äldsta kyrkan på Älmeboda kyrkplats lär ha varit en absidkyrka härrörande från tidigt 1100-tal. Kyrkan har genom historien varit föremål för ett flertal förändringar vilka lett fram till resterna av den kyrka vi ser idag.
På 1100-talet avgränsades kyrkans långhus i öster av ett smalare kor med en halvrund absid. Invändigt mätte kyrkan då 21 meter och taket var täckt med ekspån. Ingång skedde genom ett timrat vapenhus samt genom en smal dörr på södra långsidans västra del. I muren kan man fortfarande se spår av den igenmurade öppningen. Grunden till vapenhuset liksom korets och absidens tidigare grundläggning har märkts ut med stenar.
Under 1400-talet utvidgades kyrkan åt öster till en längd av 23,5 meter varvid det tidigare koret och absiden revs ned och ersattes med ett nytt rakslutet kor. Vid samma tidpunkt tillkom sakristian på långhusets norra sida. Den gamla ingången murades igen och en ny huvudingång anlades i anslutning till den västra gaveln liksom på södra långsidan i anslutning till koret.
Enligt uppgift skall kyrkan ha bränts av danskarna 1565. Vid 1700-talets början tvingades man uppföra strävpelare i anslutning till den östra gaveln sedan murverket börjat bågna betänkligt. Mot slutet av århundradet tillkom strävpelare även på den västra gaveln vilka kvarstår än idag. År 1787 ansåg man åter att kyrkan blivit för trång varpå man inledde den sista utbyggnadsfasen. Kyrkan förlängdes då ytterligare åt öster varvid den östra gaveln med tillhörande strävpelare revs. Kyrkan totala längd uppgick då till 33 meter och är alltså den kyrka vars ruin kvarstår på kyrkogården idag.
Med den senmedeltida ombyggnaden, vilken avsevärt ökade kyrkans storlek, blev Älmeboda en av Värends största salkyrkor. Sedan församlingens nya sockenkyrka i Rävemåla stor färdig år 1877 lämnades Älmeboda kyrka åt sitt öde.