Text på kortet: "Bro kyrka. April 1987".

Miljö 4. Brodalen - ett gammalt centrum.

Tidig centralbygd i dalgången kring Brofjället, med två västliga utlöpare mot Åbyfjorden. Rikt och varierat fornlämningsbestånd från sten- brons- och järnåldern.
Kastal 1100-tal. Befäst gård 1400-tal. Medeltida kyrka med äldre centrumbebyggelse.
Äldre jordbruksbebyggelse i traditionella lägen.

Vid Brodalen i mitten av Broälvens långsmala dalgång vidgar sig en dalslätt som via två smala gångar mot väster når ut till Åbyfjorden. Broälven är smal men djup och har långt in i historisk tid varit segelbar upp till Bro. Det strategiska läget med goda kommunikationer har utgjort en viktig förutsättning för områdets utveckling som centralbygd under förhistorisk och historisk tid.
Därför innehåller området en mängd lämningar från olika tider och verksamheter.
På ömse sidor om dalgången västerut mot Vrångarö går ett stråk av stenåldersboplatser i höjdlägen på bergen. De ligger utmed det forntida sundet mellan Vrångebäck och Bro. Läs mera om jägarstenålderns boplatser (se "Kulturmiljlöer i Lysekils kommun sid. 22-28" ).
På Vrångarös långsmala, branta rygg ligger fyra rösen och en stensättning på rad.
Längre in i den skyddande dalen tar hällristningarna vid, ristade i släta berghällar i skärningen mellan berg och slätt. Flest är ristningarna vid Vese och Störreberg. I anslutning till dessa finns också två gravfält med femton respektive fyrtio gravar. På Broslätten och upp på dalsidornas sluttningar hittar man ett flertal järnåldershögar. Mitt i Brodalen ligger den stora Tingshögen (se nedan). Inom området finns flera mycket intressanta lämningar från medeltiden. På Brobergskullen ligger ruinen efter kastalen från 1100-talet ("se nedan"). Vid Hala i markerna norr om Broberg ligger grunden efter ett hus från 1200-talet (se "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 84-86"). Vid Brofjordens innersta del förenar sig Broälvens och Kvarnebäckens utflöden. Idag finns här ingen bebyggelse, men ruinerna efter flera kvarnhus och fördämningar ligger kvar i bäcken, och en stor och välbyggd väg leder dit. Kvarnebäcken rinner i kanten av en brant och lång dalgång, som böjer av i en båge mot nordväst där den öppnar sig mot ett flackt ängslandskap mot Brofjorden, kallat Halsstrand. I Axel Holmbergs historiebok från 1800-talets mitt finns uppgifter om att här skall ha legat en stad (se "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 71"). Bro kyrka har medeltida ursprung (se nedan). I kyrkan finns bl a vackra 1700-talsmålningar av den kände kyrkomålaren Christian Schönfeldt. Runt kyrkan samlas en välbevarad bebyggelse typisk för kyrkbyn med prästgård, löneboställe, skola med lärarbostad, affär och f d mejeri. Också den gamla prästgården från 1700-talet är bevarad och används idag som hembygdsmuseum.
Tre gamla storgårdar dominerar områdets bebyggelsehistoria, Broberg, Röe och Vese. Utefter den norra dalsidan ligger välmående, stora gårdar i vackra lägen med i huvudsak 1800-talsbebyggelse. Särskilt väl bevarad är gården Häller med sin vackra salsbyggnad i två våningar, byggd 1838. Längs vägen mot Vrångebäck ligger ytterligare ett antal fina gårdar. Manhuset på Sötorp tillhör en hustyp, som var vanlig under tidigt 1800-tal med väl tilltagen bredd och brutet tak. Gården Vrångebäck har två manhus från 1700-talet, timrade i två fulla våningar under ett brant sadeltak. Strax norr om Vese ligger Mellby, som tidigare var tingsplats. Gården är delad i två, med det norra manhuset uppfört på 1700-talet och senare tillbyggt, och det södra byggt kring 1820. På gården finns flera äldre hus, bl a magasin och drängstuga. Källa: "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 187".

Under hela vikingatiden kämpade kungar och hövdingar om makten över landområdena kring Nordsjön. Men hur det var här i Bohuslän och om Bohusläns roll i Norden under vikingatid vet vi faktiskt inte så mycket. I striderna mellan norska och danskar kungar blev Bohuslän ett gränsland, ett utkantsområde.
Detta förhållande avspeglas i det arkeologiska materialet. Skattfynd och gravlämningar är jämförelsevis få, gravgåvorna i allmänhet enkla och sparsamma. Vi har inga motsvarigheter till de storartade båtgravarna i södra Norge från denna tid.
Däremot finns även i Bohuslän en fornlämningskategori - storhögarna - som man på andra håll har kunnat koppla till maktcentra för lokala hövdingar eller liknande. En av dessa storhögare ligger i Lysekils kommun, nämligen den så kallade Tingshögen i Bro.
Tingshögen blev delvis undersökt år 1954, då den genom ett misstag - den hade inte markerats på ekonomiska kartan - höll på att utan vidare bli bortschaktad för nybebyggelse. Vid undersökningen påträffades ingen grav, men i högens mitt, längst ner på bottnen, låg ett sammanpressat lager av olika mossarter. Mosslagret bildade en rundel av 9-10 meters diameter, och rakt igenom stod en nerslagen träpåle. Hur skulle detta tolkas?
En förklaring kunde vara att det rörde sig om en så kallad kenotaf, en symbolisk gravhög över någon som kanske omkommit utomlands eller där man gravsatt liket i en båt som sattes i brand och sköts ut i havet. Gravhögen kunde långt senare ha fått en användning som tingsplats. Den förmodade graven daterades till vikingatid eller något tidigare.
Högen mäter 32 meter i diameter, men är inte mer än ca 1,3 meter hög. Just den flacka formen, liksom den nedslagna träpålen stödjer tanken att det faktiskt kan vara fråga om en förhistorisk plats för rättsskipning och inte en gravhög. Källa: "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 55".

Med kastalruinen från 1100-talet på sina ägor får Brobergs gård räknas som den äldsta kända storgården inom kommunen. Man kan fundera över förhållandet mellan Brobergs och den angränsande Bro prästgårds ägor. Den senare skänktes ju omkring år 1390 till Bro kyrka av riksmarsken och riksrådet Erik Kettilsson Puke, och det var en mycket stor donation på tre hela markabol. Att två stora herresäten skulle ha legat så sida vid sida är knappast troligt. Har Bro och Broberg under tidig medeltid varit en enda, stor sammanhängande domän? Tanken ligger nära till hands om man också ser till att både kastalen och den gamla prästgården ligger inom området. Runt 1300 var Broberg bostad åt kungens länderman Ulfheden Bjarnesson och hans son riddaren Bjarne Ulfhedensson. Senare tillhörde den riddaren Olav Håkonsson och hans ättlingar. På 1500-talet ägdes gården av den danske adelsmannen Erik Rosenkrantz och på 1600-talet av bland andra fogden i Sunnerviken Påvel Nilsson.
År 1597 gjorde den norske biskopen Jens Nilssön en visitationsresa till kyrkorna i stiftet och besökte då också Broberg. I sina reseanteckningar nämner han att gården "i fordum tid verrit itt herresaede". Tomtplatserna låg då uppe på berget strax väster om kastalruinen. Samma gårdsläge framgår av den äldsta kartan över Broberg från år 1719, där nu tre gårdar markerats: Nohlgården, Mällomgården och Sörgården. Vid laga skiftet år 1838 flyttades Nordgården och Sörgården bort från kullen, och endast Mellangården blev liggande kvar ännu en tid.
Den vackra bergskullen på Broberg är ett fint utflyktsmål, och man kan fortfarande skönja husgrunderna och en stensatt källa nedanför kastalruinen. Källa: "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 90".

Någon gång under det oroliga 1100-talet byggdes kastalen i Bro. En kastal består av ett fristående, kraftigt torn, en tidig form av borganläggning. Men vilken roll Brokastalen har spelat - handelspolitiskt, militärt eller administrivt - vet vi inte, inte ens om den tillhörde baglerna eller kung Sverre. De historiska källorna tiger. Inte heller de arkeologiska fynden ger något entydigt svar.
Vi ska se lite närmare på sammanhanget mellan kastalen och det omgivande landskapet. Vid medeltidens början gick Brofjorden djupare in i dalen. Om vi räknar med bara en dryg meters högre vattenstånd än idag, gör det ändå en ganska stor skillnad i det flacka landskapet. Vi får då ett mycket strategiskt läge där kommunikationsleden från havet möter landleden, som via dalgången mot nordost snart mötte den stora inre farvägen som gick mellan Danmark och Norge (i stora drag E6:ans dragning). Från kastalen högst uppe på klippan hade man en utmärkt bevakningspunkt vare sig den kan ha gällt en angripande flotta eller att till exempel kontrollera och ta upp tullavgift vid omlastning av handelsvaror.
Kastalens grund mäter en fyrkant om 8,7 x 8,4 meter. I centrum finns resterna efter en kraftig pelare, och i sydvästra och nordöstra hörnet syns spåren efter halvmeterbreda inre gångar. Huggna valvstenar visar att det funnits ett valvslaget tak, troligen i borgens nedervåning, och en stenportal. Tornets ursprungliga höjd har beräknat till minst tio meter.
Vid de arkeologiska undersökningar som gjordes på 1960- och 70-talen påträffades fynd som visar att kastalen varit i bruk från 1100-talet fram till början av 1400-talet. En del bruksföremål, bland annat brynen, en kläppkrok (användes vid havsfiske) och en ljusterudd tyder på att borgen åtminstone tidvis varit bebodd.
De viktigaste daterande fynden är tre mynt: en engelsk silverpenny från andra halvan av 1100-talet, ett mynt från antingen kung Sverres eller Håkon Håkonssons regering samt ett fragmentariskt mynt från perioden 1160-1205, av okänt ursprung.
Mycket i fyndmaterialet ger en koppling till samhällets översta skikt, bland annat en guldring med infattning för en oval ädelsten, en piksporre och en stjärntrissa till en sporre. Bland benfynden fanns resterna av en duvhök, som på grund av vissa utväxter på benet tolkas så att den varit dresserad för jakt. Jakt med dresserade hökar och falkar var under medeltiden förbehållet högreståndspersoner.
Till vapenfynden hör en stridsyxa av järn från 1100-talet, och fyra pilspetsar.
Av någon anledning blev kastalen obehövlig. Redan vid medeltidens slut låg den i ruiner, som ingen längre visste något om. Men går man upp dit idag och ser ut mot sydväst, är det lätt att föreställa sig hur det äldre landskapet såg ut och den centralpunkt kastalen en gång var. Källa: "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 65".

Både Bro, Brastads och Lyse kyrkor är nämnda i skriftliga källor från 1300-talet, medan Fiskebäckskil kyrka tillkom först på 1500-talet. Kapellet i Grundsund uppfördes år 1799. Från åtminstone sista halvan av 1300-talet utgjorde Bro, Brastad och Lyse ett pastorat, med Brastad som modersocken. Efter reformationen blev Brastad och Lyse annex under Bro.
De enda av kommunens kyrkobyggnader med medeltida ursprung är Bro kyrka och Lyse kyrkoruin. Genom arkeologiska iakttagelser och äldre källmaterial kan vi få en uppfattning om hur de tidigare sett ut
Första gången Bro kyrka nämns i skriftliga källor är i digerdödens tid runt 1350. Då skänkte en kvinna vid namn Ronnog Smidsdotter ett par jordegendomar till kyrkan. En ovanligt stor, samlad donation tillföll kyrkan år 1390, då Erik Kettilsson Puke och fru Ingrid Magnusdotter skänkte den stora gården Bro till ny prästgård. Den gamla, som låg vid torpet Hala nordöst om kyrkan på andra sidan Broälven, var en ganska oansenlig prästgård med ringa avkastning. Bro kyrka var redan från slutet av 1300-talet den rikaste av kyrkorna i Stångenäs pastorat.
Inför en renovering 1938 gjordes en arkeologisk undersökning av kyrkan. Under golvet framträdde grundmurarna till en liten romansk kyrka med en rund absidutbyggnad i koret och med vapenhus mot den södra långväggen. Delar av den nuvarande kyrkans norra och västra långhusväggar tillhör denna kyrka. I den ursprungliga nordväggen fann man dels en igensatt nordportal och dels resterna av tre valvbågar, som visar att den romanska kyrkan haft ett kryssvälvt tak av sten.
Med ledning av kyrkans form och vissa byggnadsdetaljer kunde den dateras till 1200-talet. Troligen har den haft en eller möjligen flera föregångare, men kanske på en annan plats. Flera förslag till möjliga kyrkplatser har diskuterats, bland annat vid Hala, där den ursprungliga prästgården skall ha legat och där man också på 1880-talet hittade en Mariabild av metall. 1957 undersöktes en gammal husgrund där, men inget av det som då framkom tyder på att där legat en kyrka. Däremot visade sig husgrunden vara av överraskande intresse, med två överlagrade bosättningar från 1200- och 1300-tal. Fynden, som domineras av redskap och husgeråd, bland annat en ljushållare av smidesjärn för vaxljus, kan tyda på att det verkligen var den gamla prästgården man träffade på.
Enligt andra uppgifter skall den ursprungliga kyrkplatsen sökas på Korsängen söder om kyrkan, väster om kastalen och Brobergs gård. Där finns också en liten källa, numera nästan uttorkad, som kallas Korskällan. Pastor Johan Oedman återger i sin historiebok från 1746 att en av de medeltida herrarna till Broberg skall ha
"af egen Bekostnad upbygt på sin Ägendom Bro kyrcka, then han i förstonne wille hafwa bygder närmare til sin Sätesgård Brobärg wid Älfwen, hwaräst än i dag ligga några uthugna wackra hörne-Stenar: Men af fruktan, (kan jag täncka) at Älfwen skulle skära sig ut och förorsaka Jordfall, blef hon upmurad, ther hon nu står".
Om Oedmans berättelse är riktig har Bro kyrka börjat som en patronatskyrka till Broberg, ett av socknens medeltida herresäten och på vars mark också kastalen från 1100-talet byggdes. Läget på dålig grund invid ett vattendrag är inte orimligt med tanke på hur Brastads gamla kyrka låg. I kyrkoarkivet förvaras en minnesanteckning från 1880-talet, skriven av ortsbon C F Hjort, som ger något stöd åt Oedmans uppgifter:
"Som jag minnes vid 1830 eller 1840 funnos stenar där så väl ovan som ner i jorden, vilka tydligen grunden, såsom de gamla kyrkor byggdes, med egentliga kyrkan, eller så kallade skeppet i väster och koret i öster, det hela något mindre än den nuvarande kyrkan. Stenarna som jag där såg, lågo ovan jorden, blevo dels undre prosten Kamps tid och dels under prostens Tudéns första år i Bro, av folket dem ovetande, till det mesta bortförda till gärdesgård, men grundstenarna ner i jorden kvarlämnade. Det var stora grova hällar och stenar liggande någon fot ner i jorden, till hela kyrkans omkrets, men har nu blivit upptagna och bortförda och marken odlad".
Idag finna inga stenar i åkern, men skarpögda ortsbor kan berätta att vid den tid på året då jorden reder sig, brukar där synas en ljusare fläck alldeles i närheten av Korskällan. Källa: "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 84".